Vild iris, Louise Glück, översättning Jonas Brun, Rámus

En av senare års mer betydande kulturgärningar är att vi fått tre av den amerikanska poeten Louise Glücks diktsamlingar översatta till svenska. Efter de utmärkta Averno och Ararat har det blivit dags för Vild iris, ursprungligen från 1992, och belönad med Pulitzerpriset. I februari tilldelades hon Tranströmerpriset.

 

Trädgården har länge haft status som avkopplande och stressbefriande, något översättaren Jonas Brun delvis vänder sig emot i sitt efterord, och menar att många snarare känner sig otillräckliga inför det arbete det innebär att hålla sin trädgård i dugligt skick. Brun kallar Glücks bok för ”en sorts poetisk frökatalog”, och det är förstås en tänkbar läsning av denna bok – som en plantering som ger skott i form av enskilda dikter, som hålls samman av sin tematik. Som bok liknar det därmed en hybrid av den konventionella diktsamlingen, genom sina separata dikter, och långdikten, genom sitt gemensamma ämne.   

 

Nu blir Glücks diktade trädgård inte lika hårt tuktad som hos mina grannar, där det asketiska idealet verkar råda. Hon skildrar en trädgård där växtligheten inte riktigt hållits i styr. Den sorts trädgård där man gärna strövar fritt, där helhet och detaljer förs samman.

 

Inom den litterära trädgården är poesin i jämförelse med andra texttyper smal men motståndskraftig. Man kan nog plocka bort både dramat och romanen – tänk bara hur kortvarig romanens hegemoni varit – utan att trädgården skulle sakna attraktionsvärde. Men en trädgård utan poesi – det vore förödande.

 

För den delen fungerar Glücks poesi som en berättelse, så den som till äventyrs skulle sakna romanen har en hel del att hämta i denna diktsamling. När hon som här ger röst åt växterna kunde det lätt bli en smula töntigt med förutsägbara romantiska besjälningar – ni vet Heines lite jolmiga Sångernas bok: ”En strålande sommarmorgon / går jag i trädgården omkring, / och blommorna viskar och pratar, / själv säger jag ingenting. / Ja, blommorna viskar och pratar / och ömkar sig lite grann, / var inte mer ond på vår syster, / du sorgsna, du bleka man.”

 

Glücks temperament är – namnet till trots – mer åt det sorgsna hållet. Hennes metod lyder mer det ödesmättade, samtidigt som hon behåller en del av det naiva (för protokollet: Heines dikter i denna Sångernas bok må vara jolmiga, men de är underbart läsvärda ändå). Nu när sensommaren skruvat upp alla färger till 11 – ärligt talat, det känns ju lite som att den gröna färgen överdriver en aning den här perioden på året – då fungerar det finfint att läsa en bok som denna. Nu när naturen liksom tar sina sista vissna suckar innan hösten förlamar allt, på sitt dystert snygga sätt. (Har du någonsin träffat en intressant människa som inte favoriserar hösten bland årstiderna?)   

 

Glück skriver med skriande koncentration om naturens förfärande stumhet. Man kunde säga att hon skriver poesi som Rilke – med allt som insats. Det är förstås högtravande, men samtidigt är hon alltid nere – inte på men i – jorden. Truismen lyder ju att poeten är den som ser mer, och som ser mer nära på tillvaron: ”Det enda vi visste var att det inte hör till människans natur att enbart älska det som ger kärlek tillbaka.” Den typen av formuleringar finns det gott om i denna bok: starka rader som ofrånkomligt vänder läsarens blick och öppnar för nya tolkningar av tillvaron.

 

Dessa växter – dessa dikter – ser strängt på oss. Naturen är våldsam, lyder Glücks lakoniska slutsats. Den livnär sig på övergrepp, är självisk och helt osentimental. Fiktionen och verkligheten är full av varnande exempel på hur illa det går när vi försöker samverka med denna i bästa fall ointresserade och i värsta fall självförsvarande natur. Vi underskattar jämt dess välvilja.

 

    I dikterna här varnas det för den slummer vi förpassas i, att vi borde lära oss uppskatta känslolivet i vilken form den än visar sig. Den dvala Glück hittar befinner sig mittemellan det uppsluppna och det obevekliga. Det är ett gott betyg till henne att hon kan skriva lika oförglömligt som Carl Sandburg gjorde i den berömda dikten ”Grass”, om krigens fasor som staplar kroppar på hög: ” Shovel them under and let me work. / Two years, ten years, and passengers ask the conductor: / What place is this? / Where are we now? / I am the grass. / Let me work.”

 

    Hos Glück:

 

                          Jag behöver inte dina lovord

                          för att överleva. Jag var här först,

                          innan du var här, innan du

                          planterade trädgården.

                          Och jag kommer vara här när bara solen och månen

                          är kvar, och havet, och den vida ängen.

 

                          Jag kommer att vara ängen.

 

    Jag kan bara känna förtröstan inför denna ödmjuka inställning. Så enkelt och så förgängligt är livet. Betyder det att transcendens saknas (något som framgick i Martin Hägglunds sommarprat, och som jag förstår det också i hans bok Vårt enda liv, som snart utkommer på svenska). Nja. Åtminstone visar Glück att det finns oupptäckta dimensioner i våra liv, att de rationella förklaringarna inte räcker.

 

    Det är inte heller med ursinne trädgården vänder sig mot människorna. Men det ska poängteras hur outsägligt sorglig Glücks dikter är, i synnerhet i denna bok som alltså utkom två år efter Bruno K. Öijers elegiska Medan giftet verkar, det som inledde hans trilogi som till stor del upptar sig vid den trop om naturens död som Carolyn Merchant hade initierat med sin The Death of Nature. Det är bestämt på förhand att vi måste skiljas från det vi älskar som mest, något den här boken med sina subtila markörer inte tröttnar på att viska fram:

 

                          Och i den kalla morgonen

                          driver ekot av min röst

                          över den mörka jordens yta,

                          vithet som stadigt absorberas av mörkret

 

                          som om du till sist faktiskt gav mig ett tecken

                          för att övertyga mig om att inte heller du kan överleva här

 

                          eller för att visa mig att du inte är ljuset jag anropade

                          utan mörkret bakom det.

 

    Tydligare kan väl inte Glücks metod sammanfattas, än genom liknande sammanställningar. Hon skriver deduktivt, och följer konsekvent sin idé, sitt koncept. Men också: att hon vågar vara definitiv och kategorisk, när hon lägger fram hypoteserna. Mycket som kunde te sig oklart i de tidigare diktsamlingarna blir också mer distinkt nu när man tillåts bli mer förtrogen med hennes makalöst enkla tillvägagångssätt. 

 

Medan Brun översatte Persefone-dikterna i Averno var det Stewe Claesson som översatte familjedramat i Ararat. Vild iris befinner sig mittemellan dessa böcker, och följer myten lika väl som familjen. Här finns Noah och John, och deras förehavanden med trädgårdsinslagen. Kvällsstämningen fångar årstidsväxlingen, där våren övergår i sommar som också den måste övergå, bli upplöst i något annat. Bruns översättning är med få undantag fläckfri – att han väljer styggelsen ”även fast” hör väl till det någorlunda förlåtliga ändå.

 

Samspråket mellan blommor och växter blir ändå befriande om än långt ifrån betryggande. Det Glück lyckas så bra är med är att plocka fram häpnaden. Det med – på tal om det pris hon införskaffade i februari – Tranströmers poetik brukar kallas för epifanin, alltså den sekulära gudsuppenbarelsen. Kanske det är så enkelt, att det inte spelar någon roll om vi kallar det för ”Gud” eller ”religion”, så länge tillvaron presenteras så här laddad med innebörder som väl inte behöver kallas dolda eller mystiska för att bli ytterst suggestiva och lockande för en läsare som inte nöjer sig med det som ytan uppenbarar.