30 nov. 2020

Strega, Johanne Lykke Holm, Bonniers

Debuten som föregick denna roman var löftesrik men lite ojämn. Johanne Lykke Holm följer alltså upp Natten som föregick denna dag med Strega, som är mindre ojämn och mer löftesrik. Det är en roman i gränslandet mellan skräck och bildningsroman, men framför allt är det en återkomst för ett mer kufiskt skrivande, något som definitivt varit ett saknat inslag i samtidsromanen.

 

Lykke Holm är verksam som flitig översättare av dansk litteratur, och har tillsammans med Olga Ravn utbildat ockulta skribenter i Hekseskolen. Romantiteln Strega betyder ju ”häxa” på italienska, och här finns gott om markörer i en ockult riktning. Samtidigt som hon här har skrivit en fängslande skräcksaga om maktutövning och underordning har hon åstadkommit ett konsekvent manifest för ett skrivande med anor från 1890-talets symbolism och l’art pour l’art (konst för konstens egen skull).  

 


Det sker med hjälp av ett språk nästan parodiskt överlastat med skönhetsdenotationer, där världen upplevs taktilt, med hjälp av beröringar. På det övergivna rosafärgade hotellet Olympic i en avlägsen bergsby vistas huvudpersonen Rafael (Rafa) med åtta andra unga kvinnor. De utbildas i hushållssysslor, och får lära sig allt om vikten av att tuktas, att kontrolleras. I närheten finns ett kloster som tillverkar likör (strega är ju namnet på en italiensk likör). Hela tiden är språket mättat av visuella utsagor. Kvinnornas hår som läggs mot kuddarna liknas till exempel vid svarta sjalar, en solfjäder, utspillt bläck …

 

Redan premissen skvallrar om en ovanlig ambition: ”Strega var en sjö och grönskan som omgärdade den. Strega var en nattlampa som lyste upp det fulaste i världen. Strega var en mördad kvinna och hennes ägodelar.” Kvinnorna rör sig i det tomma hotellets ytor, i väntan på att något ska infinna sig och bryta monotonin. Vad de väntar på kan lika gärna vara en blivande man som en blivande mördare. En dag försvinner en av dem spårlöst, allt medan deras rituella rörelser fortsätter.

 

Det liknar dans, och en av aktiviteterna är dansövningar. Inte bara detta får mig att associera till Dario Argentos kufiska film Suspiria, som nyligen blev föremål för en sällsynt lyckad nyversion. Skräckstämningen är skickligt infångad av Lykke Holm, som förlitar sig mycket på atmosfär. Det är nog en smaksak hur mottaglig man är för den här typen av skrivande: själv jublar jag över att äntligen få läsa något som bryter mot den dominerande trenden av berättande hos svenska romaner. Inte för att föregångare till romaner som denna saknas, för man behöver inte gå längre än till Hanna Nordenhöks senaste roman Caesaria, som var lika kufiskt atmosfärisk.

 

Poängen med ett sådant språk som Nordenhök och Lykke Holm begagnar är inte precision i en viss typ av referenser, utan ett bildspråk som så att säga går över gränsen, som uppsöker och utforskar denna gräns. Gränsen för det passande; gränsen för det smaklösa. Lykke Holm har skrivit en roman som är både tidlös och otidsenlig, som visar en värld på dekis, och den är både bortom det verkliga och obehagligt verklighetstrogen. Om inte allt visar sig vara en fantasi? I så fall sällar sig denna roman på sätt och vis i en psykos-tradition, tillsammans med litterära verk så disparata som American Psycho, Fight Club och Pippi Långstrump.

 

I det fördolda, i dess underströmningar, har Johanne Lykke Holm skrivit en politisk roman. Jag var slarvig i min läsning av recensioner av denna roman när den utkom i maj i år, men nog blev denna aspekt åsidosatt? Här finns påtagliga hot riktat mot kvinnorna, där Rafa konstant ser potentiella mördare i manlig skepnad. Det här är en svidande uppgörelse med strukturella övergrepp, som kan läsas som en fiktiv kommentar till Alice Bolins essä Dead Girls som kom för två år sedan, men framför allt är det en sällsynt bra svensk roman.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar