Corona-pandemin har
slagit hårt mot kulturutövare beroende av kontakt med sin publik. Något som
inte drabbar bidragstagarna från Skurups skrivarlinje, och det är också något
som tas till fasta på i efterordet till årets antologi, att det kan bli ett
tillfälle att fokusera starkare på texten i sig, låta den utgöra det dokument
som når läsare i isoleringen.
Givetvis är det så,
med förbehållet att läsarna måste vara intresserade. En cynisk läsart skulle
hävda att en antologi från en skrivarskola når endast de närmast sörjande, och
blir en angelägenhet för anhöriga blott. En mer välvillig läsart skulle dock
poängtera att det är viktigt för den nyfikna allmänheten att snappa upp
talanger för framtiden.
Jag har läst och
skrivit om några av senare års böcker (2016, 2018 och 2019), och det som är nytt
för i år är att det ser ut som en påkostad skrivbok, och att titeln är av
byråkratiskt snitt: Skrivarlinjen Skurups
folkhögskola 2019-2020. Typsnittet är minimalt, och fungerar hyggligt för
poesin men sämre för prosan, låter mina ögon hälsa. Innehållet följer givna
mönster. Sexton författare, en majoritet skriver poesi, och återväxten ser
starkare ut bland kvinnor än män, åtminstone kvantitativt.
Vanligt är också
att innehållet skevar och spretar åt olika riktningar, och det är förstås bra
att likriktning saknas. Det är ändå ett kollektivt arbete, där samarbetet
förstås har präglat tillkomsten av texterna. Om jag tidigare gnällt på en del
saker, som att det finns plattityder och för lite samtidsförankring, har det
väl förbättrats en del, då det finns fler inslag av smartphones än i till
exempel fjolårets antologi. Skulle en samlande rubrik anges kunde det vara
följande återkommande teman: kroppslighet, sagor, sex.
Dikterna först.
Gabriella Knudsen låter prydliga rim kollidera mot ett rått och obearbetat
innehåll i sina stundtals hårt konstruerade dikter. Jag tilltalas av skärpan,
även om det finns en onödig förtjusning i ordboksplundring i dikterna. Annie
Bergstedt nuddar starka känslor i sina dikter. Det finns ett utpräglat
narrativ, men referenserna till kroppslighet och psykisk ohälsa flimrar bara
förbi utan att ges fäste. I Hampus Behms dikter dominerar de fåordiga
fragmenten i en slags tweet-liknande poesi. Den är full av sofismer, men också
av något som visar att Elis Burrau definitiv har ersatt Bruno K. Öijer som skrivarskolornas
favoritpoet: ”stämningen är äcklig / stämningen lyser / med sin närvaro / som
en vidrig sol”.
Maria Bodin skriver
dikter som har ett ärende, och parerar risken att det blir lärdomsaktigt med
att investera en förundran. Det är religiöst, eller snarare bibliskt, i dikter
som lanserar sin ankomst smygande, dröjande, och övertygande. I Love Axelssons
halvt pornografiska dikter finns en hätskhet som hotar att uppfattas som
pueril. Om avsikten är att provocera fram en reaktion lyckas det inte helt. Ovanligt
nog skriver Samuel Owen Teeland på engelska, men når inte heller riktigt fram med
sitt budskap. Fotografierna tillför inte mycket, och dikternas yta är stängd.
Kajsa Jur begår
amatörmisstaget att centrera sina dikter, något som aldrig sett lika bra ut i
en bok som det gör på en skärm. Dikterna är bättre än de ser ut att vara, där
de skildrar en white trashig uppväxt i ett radhus, med övergrepp och droger,
och en stark vilja att bryta mönster och åstadkomma något Fenixaktigt ur den
aska som barndomen lämnar i arv. Jur är på väg mot något, och hennes insikter
är lovvärda: ”det är aldrig mitt fel och alltid barndomens”. Nicole Jonsson
Wallin syr och broderar sina dikter om biologin och moderskapet. De flitiga
ordlekarna stör och ställer sig i vägen för det som ska berättas.
Så det som går
under namnet prosa. Lukas Olsson bidrar med två kapitel ur ett större verk,
något som alltid är vanskligt att bedöma – i synnerhet när det som här
etablerar sagans förutsättningar. Ordval som ”manicker” signalerar barn- och ungdomsbok,
men ett större problem är att det på det begränsade utrymmet, nio sidor, är
svårt att levandegöra gestalterna. I Cecilia Falkmans suggestiva novell ”Voyeuren”
finns tyvärr ett didaktiskt drag. Hon använder instaprefixet, vilket ju
kompenserar en del.
Minja Mårtensson
låter ett nonchalant tonfall samspela med ett koncentrerat innehåll. I texten
om en nybliven mamma finns ett detaljseende som imponerar, och en kombination
av det finstämda och grova, när pappan tar med henne på en utflykt i en
bokskog. Även om det här är den längsta av prosatexterna ger den mersmak. Att Denise
Henningsson låter sin berättelse utspela sig i Uganda på 70-talet är en bra idé,
och ökar genast svårighetsgraden i det som ska skildras. Språkligt är det inte
helt klanderfritt (vem sa ”jösses” ens på 70-talet?), och även repliker av
typen ”Jag tenderar att …” blir för skriftligt stela.
I Julius
Viktorssons ovanliga berättelse finns något som sällan skildrats i litteraturen,
alltså en plastikoperation. Han skriver med en lika ovanlig saklighet, kliniskt
och med den precision som man kan förvänta sig en kirurg äger. Fast vad blir
själva kontentan? Att man opererar sig till ett barn, man vill se yngre ut, det
känns lite väl banalt som slutsats. Hebe Åkerberg bidrar också med ett utdrag
ur ett större verk, och blandar med en del poesiaktiga protokollartade inslag.
Att liknelserna är slitna och att språkkänslan vacklar en smula kan säkerligen
friseras av en nitisk redaktör (prepositionerna vill inte alltid trivas i sin
kontext), för viktigare är att denna rapport om kroppen vill utveckla och göra
något konstruktivt ur ett litterärt avseende.
Sten Nygren dumpar
en dagboksvecka i vårt knä. Det rör sig om filosofiska hugskott som spretar,
och referenserna till ”Fjantfurtskolan” kan nog te sig en smula interna för en
utomstående läsare – det vill säga, det som är roligt för stunden kanske inte riktigt
tål att lämna sitt sammanhang. Och så Olga Brinkborgs kusligt mardrömslika
novell om ett hål. Här finns en närvarokänsla som är påtaglig och som
förstärker skräcken, liksom ett egensinnigt och självständigt idiom, helt
befriat från yttre påverkan.
Poeterna har läst
Sapfo, Emily Dickinson, Anne Sexton – och givetvis Elis Burrau. Vad
prosaisterna har läst är mindre uppenbart. Det är förstås och som sig bör en
spretig samling, där man får ha fördragsamhet med en del språkliga tabbar. Men
tar man mer intryck av ansatserna finns en hel del att berömma hos poeter som
Knudsen, Behm, Bodin och Jur, liksom hos prosaisterna Falkman, Mårtensson,
Åkerberg och Brinkborg. Finge jag plocka en enda värdesak ur denna ask vore det
nog Brinkborgs novell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.