Spektakulära
författare har ofta kort brinntid. De är i ropet – på allas läppar – en kortare
period innan de ersätts av nya spektakulära namn. Detta verkar inte gälla det
brasilianska geniet Clarice Lispector (1920-1977). Som bekant blir
kritikerfavoriter sällan nationens gunstlingar, men hon blev redan under sin
livstid helgonförklarad av hemlandet. Resten av världen fick vänta till
2000-talet innan vi var redo att konfronteras av detta unika sätt att både ta
sig an världen och att skriva om den.
Sålunda har Tranan
under 00-talet och 10-talet skänkt oss, tack vare ett finfint arbete av Örjan
Sjögren, sex av romanerna och två volymer med totalt tre av novellsamlingarna.
Nu kompletteras detta arbete av ett urval brev, som Wera von Essen översatt
(vi fick hintar om detta redan i hennes autofiktiva roman En debutants dagbok). I efterordet kallar Hanna Nordenhök breven
för ”underbara”, något som inte tillräckligt kan understrykas.
Ja, kritiker ska
vara svalt objektiva, men ursäkta om tonfallet lätt blir extatiskt när man
talar om just den här författaren. Nordenhök argumenterar för breven som
litterär form, med en tredje utomstående läsare närvarande och inblandad i
korrespondensen: ungefär som Freud menade att en sexuell handling aldrig
involverar färre än tre deltagare. Det osynliga ”du” som finns i de framtida
anonyma läsarna är ju sådana som du och jag, vi som gillar Lispector som
författare.
Det är en
exemplarisk bok, kronologiskt uppställd med några korta informativa texter om
vad som försiggår under varje årtionden, samt presentationer av adressaterna.
Flest brev är från 1940-talet, när hon etablerar sig som författare (drygt
halva boken upptas av dessa brev), ställda till författarkollegan Lúcio Cardoso
och Maury Gurgel Valente, som hon var gift med 1943-1959. Så vidtog ett
diplomatliv utomlands innan hon tillbringar 60- och 70-talet i Rio de Janeiro.
Som författare
ägnade sig Lispector åt skapelseberättelser. Hennes värld är aldrig fullbordad,
den finns bara i sin ofullgångna form. Det är därför vattnet blir en så betydande
symbol för hennes skrivande, med det ständigt omformande och aldrig fixerade
som hennes konstnärliga strävan och yttersta ideal. I det första brevet finns en
referens till vattnet: ”Jag är i alla fall full av potential, jag känner att
det finns friskt vatten i mig, men jag kan inte hitta källan.” Det här är 1941,
två år innan hon debuterar med den sensationella Nära det vilda hjärtat. Redan i detta första brev leker hon med en
förstudie till emojin, ett plustecken som får indikera ordet ”mer”, i en medveten
strategi att uppvakta det som inte är avslutat. Hela tiden befinner hon sig i
en utvecklingsfas, mot det som rör sig och som går vidare, vidare, vidare …
Hon är ständigt
nyfiken – ständigt på språng. Ingen annan författare är lika konsekvent i sitt
övergivande av det mänskliga, i sitt fortsatta försök att ikläda sig det
djuriska. En av sönerna kallar henne en blandning av tiger och rådjur. Som hon
också själv erkänner: ”Att inte ha fötts som djur tillhör en av mina hemliga
nostalgier.” Det är också med sina två sista böcker – Stjärnans ögonblick och Blåsa liv – som hon kröner sitt författarskap, som hon når allra längst in i
tillvarons största mysterier.
Vari består det
geniala? Rimligen i den lekfullhet hon ständigt uppvisar, i den aldrig sinande
nyfikenheten. Så ser jag Lispector som en idealisk författare, som pekar ut
denna drift: vi måste fortsätta befinna oss i denna häpnad inför livet,
eftersom det är hela hennes ärende som författare. Det vill säga: hur vi ska
förhålla oss till livet, genom att upptäcka och ge sig hän, och bemöta den i
hela dess utbredning. Och hon återkommer till denna metod, detta implicita
studium av allt gåtfullt som omger oss, och hur vi bara ska umgås med denna
förundran.
Självklart är det
originalitet och egna vägval som pekar ut Lispector som 1900-talets mest
geniala författare. Hon förbluffar oss, och ger nya inriktningar. Breven är
originella och piggt skrivna, med en avsändare som kan sägas ha ”ett rörligt
intellekt”, som man sa förr, men som blivit så sällsynt att det väl knappast
används längre. Hon gör detta – skriver excentriskt – utan att vilja briljera
eller imponera, så att det blir sökt eller ansträngt. Det är alltid
spontaniteten som dikterar hennes penna – eller, oftast, hennes krånglande
skrivmaskin med tygband där färgen ibland tar slut.
Hon gör det ändå:
briljerar och imponerar. Oftast rör sig hennes brev i gränslandet mellan hybris
och självförakt, men också mellan distans och uppriktighet. Hon uttrycker sig i
paradoxer, i överraskande konklusioner. Alltid när hon kommenterar sig själv sker
det i form av utpekade tillkortakommanden. Så blir hon mest frustrerad av
framgång, och bevisar än en gång sanningshalten i påståendet att vissa av oss
har lättare att hantera motgångar.
Hon skriver om sitt
liv som uttråkad diplomathustru. Tillsammans med maken bor hon i olika länder,
däribland en period i engelska hålan Torquay (känd från Fawlty Towers). De får två söner. Paulo, som hon skriver många kärleksfullt
längtansfulla brev till främst när han är utbytesstudent i USA, och Pedro, som
blir schizofren. Hon går ofta på bio på 60-talet, ser filmer som Polanskis Rosemary’s baby och Pasolinis Teorema. Några brev från sommaren 1974
är skrivna till den 9-åriga dottern till hennes psykoanalytiker, och innehåller
några gedigna skrivråd: ”Skiljetecken är frasens andning. Ett kommatecken kan
klippa andedräkten.”
Driften mot det
utveckling skapar förutsättningar för det rastlösa skrivandet. Hennes paradoxer
blir en ny världsåskådning. I breven växlar hon mellan praktikaliteter och
abstrakta problem. Jag tvekar inte att kalla dem ”underbara”, men tycker nog
ändå att de finns till mest för den som tidigare läst Lispector, och fängslats och
tjusats av detta säregna tonfall, på en och samma gång skyggt och självmedvetet
– både en smula awkward och uppfyllt
av stolthet.
Det är i år hundra
år sedan Clarice Lispector föddes, i nuvarande Ukraina. Den här typen av
jubileum brukar bli ett tillfälle att artigt uppmärksamma något bortglömda
författare. Till den skaran hör lyckligtvis inte Lispector. I den postuma boken
Blåsa liv finns en formel för hur hon
ska läsas: ”Vem är du som läser mig? Är du min hemlighet eller är jag din
hemlighet?”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.