att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

9 juni 2020

Brev i urval, Clarice Lispector, översättning Wera von Essen, Tranan


Spektakulära författare har ofta kort brinntid. De är i ropet – på allas läppar – en kortare period innan de ersätts av nya spektakulära namn. Detta verkar inte gälla det brasilianska geniet Clarice Lispector (1920-1977). Som bekant blir kritikerfavoriter sällan nationens gunstlingar, men hon blev redan under sin livstid helgonförklarad av hemlandet. Resten av världen fick vänta till 2000-talet innan vi var redo att konfronteras av detta unika sätt att både ta sig an världen och att skriva om den.

Sålunda har Tranan under 00-talet och 10-talet skänkt oss, tack vare ett finfint arbete av Örjan Sjögren, sex av romanerna och två volymer med totalt tre av novellsamlingarna. Nu kompletteras detta arbete av ett urval brev, som Wera von Essen översatt (vi fick hintar om detta redan i hennes autofiktiva roman En debutants dagbok). I efterordet kallar Hanna Nordenhök breven för ”underbara”, något som inte tillräckligt kan understrykas.


Ja, kritiker ska vara svalt objektiva, men ursäkta om tonfallet lätt blir extatiskt när man talar om just den här författaren. Nordenhök argumenterar för breven som litterär form, med en tredje utomstående läsare närvarande och inblandad i korrespondensen: ungefär som Freud menade att en sexuell handling aldrig involverar färre än tre deltagare. Det osynliga ”du” som finns i de framtida anonyma läsarna är ju sådana som du och jag, vi som gillar Lispector som författare.  

Det är en exemplarisk bok, kronologiskt uppställd med några korta informativa texter om vad som försiggår under varje årtionden, samt presentationer av adressaterna. Flest brev är från 1940-talet, när hon etablerar sig som författare (drygt halva boken upptas av dessa brev), ställda till författarkollegan Lúcio Cardoso och Maury Gurgel Valente, som hon var gift med 1943-1959. Så vidtog ett diplomatliv utomlands innan hon tillbringar 60- och 70-talet i Rio de Janeiro.

Som författare ägnade sig Lispector åt skapelseberättelser. Hennes värld är aldrig fullbordad, den finns bara i sin ofullgångna form. Det är därför vattnet blir en så betydande symbol för hennes skrivande, med det ständigt omformande och aldrig fixerade som hennes konstnärliga strävan och yttersta ideal. I det första brevet finns en referens till vattnet: ”Jag är i alla fall full av potential, jag känner att det finns friskt vatten i mig, men jag kan inte hitta källan.” Det här är 1941, två år innan hon debuterar med den sensationella Nära det vilda hjärtat. Redan i detta första brev leker hon med en förstudie till emojin, ett plustecken som får indikera ordet ”mer”, i en medveten strategi att uppvakta det som inte är avslutat. Hela tiden befinner hon sig i en utvecklingsfas, mot det som rör sig och som går vidare, vidare, vidare …

Hon är ständigt nyfiken – ständigt på språng. Ingen annan författare är lika konsekvent i sitt övergivande av det mänskliga, i sitt fortsatta försök att ikläda sig det djuriska. En av sönerna kallar henne en blandning av tiger och rådjur. Som hon också själv erkänner: ”Att inte ha fötts som djur tillhör en av mina hemliga nostalgier.” Det är också med sina två sista böcker – Stjärnans ögonblick och Blåsa liv – som hon kröner sitt författarskap, som hon når allra längst in i tillvarons största mysterier.  

Vari består det geniala? Rimligen i den lekfullhet hon ständigt uppvisar, i den aldrig sinande nyfikenheten. Så ser jag Lispector som en idealisk författare, som pekar ut denna drift: vi måste fortsätta befinna oss i denna häpnad inför livet, eftersom det är hela hennes ärende som författare. Det vill säga: hur vi ska förhålla oss till livet, genom att upptäcka och ge sig hän, och bemöta den i hela dess utbredning. Och hon återkommer till denna metod, detta implicita studium av allt gåtfullt som omger oss, och hur vi bara ska umgås med denna förundran.

Självklart är det originalitet och egna vägval som pekar ut Lispector som 1900-talets mest geniala författare. Hon förbluffar oss, och ger nya inriktningar. Breven är originella och piggt skrivna, med en avsändare som kan sägas ha ”ett rörligt intellekt”, som man sa förr, men som blivit så sällsynt att det väl knappast används längre. Hon gör detta – skriver excentriskt – utan att vilja briljera eller imponera, så att det blir sökt eller ansträngt. Det är alltid spontaniteten som dikterar hennes penna – eller, oftast, hennes krånglande skrivmaskin med tygband där färgen ibland tar slut.  

Hon gör det ändå: briljerar och imponerar. Oftast rör sig hennes brev i gränslandet mellan hybris och självförakt, men också mellan distans och uppriktighet. Hon uttrycker sig i paradoxer, i överraskande konklusioner. Alltid när hon kommenterar sig själv sker det i form av utpekade tillkortakommanden. Så blir hon mest frustrerad av framgång, och bevisar än en gång sanningshalten i påståendet att vissa av oss har lättare att hantera motgångar.

Hon skriver om sitt liv som uttråkad diplomathustru. Tillsammans med maken bor hon i olika länder, däribland en period i engelska hålan Torquay (känd från Fawlty Towers). De får två söner. Paulo, som hon skriver många kärleksfullt längtansfulla brev till främst när han är utbytesstudent i USA, och Pedro, som blir schizofren. Hon går ofta på bio på 60-talet, ser filmer som Polanskis Rosemary’s baby och Pasolinis Teorema. Några brev från sommaren 1974 är skrivna till den 9-åriga dottern till hennes psykoanalytiker, och innehåller några gedigna skrivråd: ”Skiljetecken är frasens andning. Ett kommatecken kan klippa andedräkten.”

Driften mot det utveckling skapar förutsättningar för det rastlösa skrivandet. Hennes paradoxer blir en ny världsåskådning. I breven växlar hon mellan praktikaliteter och abstrakta problem. Jag tvekar inte att kalla dem ”underbara”, men tycker nog ändå att de finns till mest för den som tidigare läst Lispector, och fängslats och tjusats av detta säregna tonfall, på en och samma gång skyggt och självmedvetet – både en smula awkward och uppfyllt av stolthet.    

Det är i år hundra år sedan Clarice Lispector föddes, i nuvarande Ukraina. Den här typen av jubileum brukar bli ett tillfälle att artigt uppmärksamma något bortglömda författare. Till den skaran hör lyckligtvis inte Lispector. I den postuma boken Blåsa liv finns en formel för hur hon ska läsas: ”Vem är du som läser mig? Är du min hemlighet eller är jag din hemlighet?”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar