att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 maj 2016

den här boken var en gång ett träd som jag gömde mig bakom när jag spionerade på dig, Skurups skrivarlinje/ellerströms


Ända sedan 1986 har Skurups skrivarlinje gett ut en årlig antologi med elevtexter. Jag gjorde ett gästspel som recensent för Jönköpings-Posten när 2004 års bok Isogon utkom, och minns starka bidrag av Camilla Öman, Helena Fagertun och Pontus Lindh. Några andra tidigare elever från Skurup heter Ida Börjel, Negar Naseh, Hanna Nordenhök, Andrzej Tichý.

Årets bok heter den här boken var en gång ett träd som jag gömde mig bakom när jag spionerade på dig, och min första reaktion är förstås att själv uppsöka ett träd att gömma mig bakom, för maken till sökt titel har jag sällan stött på. Hos många orutinerade författare finns ju en förmåga att överarbeta. Att skriva är hyvlandets konst, något som inte alla har förstått i den här samlingen. Det är som förväntat spretigt, mestadels prosa och poesi och ett minidrama, och så klart någon blandform också.


Ändå skulle jag vilja betona att det är förvånansvärt moget, eller åtminstone förhållandevis moget. Vad jag vill lyfta fram från de tjugo bidragen är i första hand de texter som avviker, som helt enkelt tar nya vägar.

Det gör Ylva Gripfelt i sitt absurda drama, om en vuxen och ett barn. Det är friskt skrivet, och oroande på ett sätt som inte är helt förutsägbart. Det finns också en tonträff i både den vuxnes och barnets repliker, som bådar gott.

Déa Solins dikter uppfattar jag först som alldeles för juvenila, men där finns ändå något spännande i hur hon lyckas ladda sexualitet och mord (inslag som inte direkt är överrepresenterade i samtidspoesin) med nya innebörder. Det är uppfinningsrikt skrivet, men jag undrar om hon ändå inte ska skippa poesin och ge sig på novellen, för det finns i de berättande inslagen något som behöver ta sig vidare ut ur dessa korta fragment.

Även Lisa Nyborg skriver dikter på ett fräckt sätt, men de känns mer flygfärdiga: ”facebookstatus (leta rätt på honom) / jag vill titta på film med min pojkvän ikväll / så jag undrar om någon kan rekommendera / en trevlig pojkvän”. Hon har också skrivit en vansinnigt rolig rimmad rant om poesi, en helsida värd att citeras i sin helhet, om du är fattig smyg in på något bibliotek och ryck ut den sidan (84) och bär den nära hjärtat.  

Bra dikter av ett mer konventionellt slag skriver David Zimmerman, om katastroftillstånd och om den bedräglighet som inte bara tillhör minnet också om själva tidens bedräglighet, att vi inte ens kan lita på den, att också tiden skapar sina egna fällor åt oss och att det är där de största sveken sker. Ett ämne han gärna får utveckla i ett större sammanhang.

Samt Alice Hedströms svit ”HOPPAS HÄNDERNA SOM HÅLLER ER NU ÄR TRYGGA”, något så ovanligt som en självmordsserie, där hon visar både mod och insikt i något av det svåraste att skriva om. Att hon vet hur det känns för människan som ställs inför situationen där det enda som hjälper är något som tar en bort från en värld där det alltid kan bli värre. Så här skriver bara den som vet något om döden, när hon skildrar en systers kropp på bårhuset: ”Det luktade kurragömma, här gömdes dödens likdoft med medel. Här täcktes det över. Här la människohanden sin stela salva över naturens rytm.”   

Carl William Ersgård har skrivit en udda fantasyvidrörd novell (som mer liknar utdrag ur en roman). Udda är också Ludwig Landström bryter också med den etablerade narrativa formen, låter den ge vika för något annorlunda. Också Jonathan Svantesson utmanar med sitt "upptäckta dokument", men innehållet har för mycket skit i sig. Är det bra? Vet inte. Att jag råkar betona poeterna mer än prosaisterna säger något om mig, eller säger något om den här boken.

I många av bidragen dricks det vin, en och annan drog intas, och så tittas det upp mot stjärnorna i förundran över människans litenhet inför världsalltet. Inte så värst originellt. Det är inte heller så originellt med titlar som ”ur sviten PERSEPHONE”, för de hittas alltid i debutantantologier och där hör de hemma. Alla ska väl inte heller bli författare – några är på god väg, några har inte lämnat stationen, som det heter i dikten. Det är också mitt intryck att de som lyckas oftare är de uthålliga än de med störst talang, så vad som händer med de jag nämnde som löftesrika är något för den eventuella framtiden att bestämma.   

För prosan gäller att liknelserna ibland blir för utstuderade, och i poesin blir metaforerna ibland för ansträngda. Det får väl förlåtas hos dessa relativa nybörjare, och kompenseras i några fall åtminstone av en typ av uppfinningsrikedom, som rentav kan vara avundsvärd. Inte heller hittar jag särdeles mycket av den befarade likriktningen eller den strömlinjeformade estetik som brukar anföras av skrivarskoleskeptikerna. I så fall beror det väl på att hela samhället lider av Idol-syndromet (tv-programmet), att det egna uttrycket helst ska slipas bort, bäddas in i anpassningsängslade täcken och göras gångbart och friktionsfritt. Detsamma gäller på arbetsplatser utanför kultursektorn.    

Nåväl, jag tycker ändå att fler kunde vara lika normbrytande och anarkistiska som Gripfelt, Solin, Nyborg, Zimmerman, Hedström. Inte för att det annorlunda är något självändamål, men för många av de som skriver prosa går i de mest upptrampade spåren – tyvärr också när de försöker skoja till det eller skriva sig bort från det invanda. Det är inte bara deras egna fel, för det har ju gjorts så mycket redan, och arma författare som kommer nu efter modernismen och yrvaket ser sig omkring i fåfänga försök att vara nyskapande.  

Det är en snygg bok, men jag saknar författarpresentationer. Nu blir eleverna onödigt anonyma, men tanken är väl att de ska verka i kraft av det skrivna. Något som inte riktigt alla lever upp till.

2 kommentarer:

  1. Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött av Alex Schulman är också en fin titel på bra bok.

    SvaraRadera
  2. "Jag var rädd att det skulle komma mer" är en annan titel man gärna gömmer bakom ett träd som vägrar bli bok.

    SvaraRadera