att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 apr. 2018

Karaokebaren, Skurups skrivarlinje/ellerströms


”Karaokebaren” är en låt av Thåström, men i och med årets debutantantologi från Skurups skrivarlinje (som utkommit sedan 1986) är det också en boktitel: kopplingen torde vara att aspiranterna turas om att framföra sina alster, även om det onödigt nog antyder att de gör coverversioner. Jag läser gärna dessa antologier, men blir förstås ställd inför ett slags dilemma.

Å ena sidan :ska jag nämna alla medverkande? De är tjugo stycken inalles, och inte riktigt alla är bra, om än de är hoppfulla. Å andra sidan: vad händer om jag inte nämner den/de som i framtiden blir författare? Ett sådant förbiseende vore penibelt. När jag 2004 skrev i Jönköpings-Posten om det årets bok, Isogon, fann jag tre namn värda att nämna, däribland Helena Fagertun, som sedermera blev översättare.


Jag kan inleda med att säga något generellt om årets bok. Den senaste jag läste från Skurup kom för två år sedan: den här boken var en gång ett träd som jag gömde mig bakom när jag spionerade på dig. En hel del är sig likt. Även här skrivs det om rött vin och cannabis och marijuana och kokain och E och mdma. Även här dominerar poesin. Även här är det för självbiografiskt för sitt eget bästa. Även här är det mestadels för städat, för prydligt och … ja, duktigt, som om vi befann oss i klassrummet, och det kanske vi gör? Jag vet inte hur det går till på skrivarskolor, har de klassrum?  

Generellt kan också något sägas om att det tenderar att bli för ansträngt. Jag hittar spår av nonchalans här och där, men önskar mer av denna ingrediens. Ibland fungerar noveller bättre än de märkliga blandformerna, och de som skriver poesi har mer att bevisa, när de har så få sidor på sig att demonstrera någon form av originalitet. Därför blir det också traditionellt, kanske på bekostnad av mer spännande experiment.

Mikael Anderssons längre novell om en djupt störd kille fungerar ypperligt. Det är en studie i kuslighet, och jag imponeras av hur moget han skriver, hur väl avvägd stilen är, och att han avstår från nybörjarens iver att förklara. För oss som har läst och gillat exempelvis Negar Nasehs romaner är det här obligatorisk läsning (för den delen har väl Naseh också gått Skurups skrivarlinje?).

Arthur Carlander skriver på danska, men hinner inte riktigt göra ett lika starkt intryck. Alice Dagdostars monolog är skriven i andra person, den typ av variation som tyvärr hellre gör ett sökt intryck. Rebecca Eklöf skriver en enkel poesi, vilsam men inte utan udd eller utan överraskningar. Men som sagt: nio korta dikter är svårbedömda, och jag kan tycka att de åtminstone ger mersmak, med sin typiska mix av Södergran och Öijer: ”tyst lägger jag ner mina axlars längtan i din väska / bär din sorg under ögonlocken”.  

Malin Gustavsson skriver om en typ dejt, och kallar himlen diskvattenfärgad. Men kom igen, tänker jag, har du inte kommit längre än den klichén? (Hur är det på skrivarlinjer, har de lärare?) Till hennes försvar gör hon ändå något mer med diskvattnet, låter det genomgå en resonans i novellen. Markus Johansson visar kvalitet som tyvärr döljs av bristande stilkänsla. Linnea Koopman har däremot förmåga att ge sina dikter ljud som bär och bildar en övertygande inramning.

I Josefin Kyllis novell gör hon något jag kan sakna hos majoriteten – hon går utanför sig själv, och fokuserar på en annan person (det som gjorde Patti Smiths Just Kids så överlägsen hennes andra prosaböcker). Mandus Ridefeldt gör också något annorlunda och välkommet, i en slags IKEA-remix med citat från Kamprad och illustrationer från företagets manualer (?). Emilia Sahlin verkar också ha något ovanligt på gång: en brevroman om ett initierat självmord. Anna Sjöström är en annan potentiellt blivande författare, bara hon slutar skriva så självmedvetet. Hennes släktporträtt är klart lovande, men hon skulle behöva ställa sig själv mer i skymundan.

En schablon kring oerfarna författare är att de skriver självbiografiskt, och nog kan jag tycka att det ibland kunde ha skapats större avstånd mellan dikt- och berättarjag och författaren bakom. Det är en homogen samling, där nästan alla verkar ha liknande erfarenheter. Tiden verkar ha stått stilla: flera av texterna i den här samlingen kunde nog ha tryckts också i 1986 års version. Sant, en och annan gång skapas musik någon dator, men det är typ allt som indikerar nutid. När det väl refereras till musik råkar det vara Madonnas ”Like a Virgin”, som ju kom redan 1984.

Det är Angelica Wågström som gör den vid det här laget generiska Madonna-referensen (hon har väl läst Elis Burrau och Anna Axfors, muttrar jag surt). Men hon refererar också till Carolyn Merchants The Death of Nature, i tuffa dikter som lånar gurleskens estetik, men lyckas också göra något självständigt av det.

Språket är för tamt, vill jag invända. Typiskt nog verkar Måns Sörensson inse det, och skriver in denna reservation i sina mer än lovligt trevande dikter, som explicit gestaltar en väntan på att språket ska få fäste. Så väntar även jag, vill jag sufflera, men det är förstås för sent.

Problemen som tas upp i dessa texter är på ett grundläggande sätt tidlösa; det är inte mycket som är evigt, men ungdomens neuroser verkar vara det. När de skriver ansvarslöst kan jag bara välkomna det: om inte de unga revolterar och tar avstånd och ställer sig utanför samhället, vem fan ska göra det då? Jag hade gärna sett mer risktagande, mer av de olämpliga initiativ som anas här och där – helt enkelt texter som vågar göra bort sig mer, som inte obetingat väljer säkerheten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar