Den gränslösa
författaren Clarice Lispector debuterade bara lite drygt tjugo år gammal med
mästerverket Nära det vilda hjärtat,
som omedelbart placerade henne i centrum av den samtida brasilianska
litteraturen. Det är en roman som fortfarande är sensationell, även om den
några årtionden senare skulle överträffas av ännu mer briljanta verk – kanske
främst Passionen enligt G.H., Levande vatten, Stjärnans ögonblick och Blåsa
liv. Romaner som det inte går att bli klok på: förunderliga,
häpnadsväckande – underbara – romaner, skrivna helt på gränsen till nya
insikter.
Tillkomna strax
efter debuten finns två tidigare dolda romaner, som nu finns på engelska (dock
ännu inte på svenska). För två år sedan utkom O lustre från 1946, översatt till The Chandelier, och nu A
cidade sitiada från 1948, som The Besieged
City. Tyvärr är det olika översättare till snart sagt varje ny titel på
engelska – något som inte gynnar en konsekvent stilnivå eller ett adekvat
överfört idiom för hennes säregna register. Det tycks mig också att just denna
översättning inte riktigt når upp till några av de tidigare jag läst på
engelska.
Efter genomslaget
med debuten blev det besvärligare för Lispector, med refuseringar som följd.
Det är också en något mer stukad författare som återkommer här, i en roman som
gör ett mer riktningslöst intryck och som det är svårare att komma in i. Det är
skrivet i en prövande, utforskande metod, på en bruten rytm och med ellipsen
som bärande element …
Som vanligt är
intrigen slående enkel. Liksom i The Chandelier – och även i den avslutande Stjärnans ögonblick – är protagonisten
en naiv och lite småblåst kvinna. Lucrécia Neves bor i Sao Geraldo, uppvaktas
av en löjtnant, men ska gifta sig med en annan man, som heter Mateus Correira.
Hon är en människa som vill ha kul, och som nöjer sig med det. För den som
tycker att det är märkligt att hon kan vara så nöjd med sin brist på
intelligens kan ju påminna sig om att romanen är skriven för nästan hundra år
sedan, när det oftast bara var frustrerande för en kvinna att vara intelligent,
att det var en egenskap som mest var i vägen. Hon blir då ”this girl, who knew
little more of herself than her own name”. Hon styrs av krafter som verkar
utanför henne.
Som vanligt (igen) dricks
det kopiösa mängder kaffe. Som vanligt (återigen) dominerar och härskar ödet
över den enskilda människan. Som vanligt (ursäkta om det blir tjatigt) är språket
monomant och stilen full av idiosynkrasier och oväntade ut- och avbrott.
Lispector skriver om sin lite – förlåt – dumma huvudperson och är konsekvent i
sin häpnad inför hennes nycker – i den mån sådana ens existerar. Det blir en
berättelse om förvandling, där Lucrécia omskapas till häst och får sina fötter
ersatta av hovar. Kanske inte lika bokstavligt som författaren vill låta oss
tro. Men denna hovförsedda kvinna blir ett lätt byte för kärleken. Hon har
ingen insida och lever enbart i det bokstavliga: ”everything that Lucrécia
Neves could know of herself was outsider her: she was seeing.”
Det monomana skapar
nya förutsättningar för variationskonsten, som uppstår snarare i innehållslig
uppfinningsrikedom än i språkliga påhitt. Det speciella finns i hur hon
applicerar sin tematik, och hur hon går rakt på sak hela tiden – rakt på det
som befinner sig utanför synfältet. Lispector visar hur vi alltid befinner sig
i ett mörker, i det tomrum som är hennes återkommande fras. Där allt är
opålitligt, och där man bara kan gå vilse, men där hon uttryckligen visar att
det är ett vägval även att gå vilse.
Så, även om det här
långt ifrån är en av Lispectors yppersta romaner, så är det alltid roligt att
läsa henne. Bara hos henne kan en klocka slå fyra och verka vänta på att få ett
svar. Tingen väcks till liv, och hon lär oss också nya sätt att se på verkligheten,
och på så sätt finns ju här embryon till de mer gedigna och konstfärdiga
försöken som hon experimenterar med i sina senare romaner.
Här låter hon sin
story stelna, frysa fast – det är en berättelse där knappt något händer. Det är
också så att den följer sin egen logik, när Lispector låter Lucrécia utforska
tomrummet, själva Intet. ”The void” blir en återkommande trop, i denna roman
liksom i flera senare, där det tomma står för en ytterligare dimension. Här
sover man bidande, i det slags ”monstruösa tålamod” som blir kontentan av att
ställas inför existensens allvar.
Lispector tar ned
henne på jorden, möjligen för att demonstrera att även en sådan individ kan
vara remarkabel och värd vår uppmärksamhet. Kort sagt kan man säga att hon får
mer än sin beskärda del i sitt äktenskap, när Mateus speglar nidbilden av den
äkte mannen. Det är satiriskt och skarpt, och vad man kan ana en helt autentisk
återgivning. Vi får veta allt om hur vår tid är utmätt, och att det alltid
finns någon som är mer välunderrättad. Hur det ska gå är avgjort på förhand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.