Skådespelaren Lo Kauppis andra roman är en
ambitiös roman i Selma Lagerlöfs anda. Att den inte till fullo följer
rudimentära grammatiska regler förstärker bara dess autenticitet.
När en stjärna
gjort sig av med sitt kärnbränsle kan den kollapsa och bli en vit dvärg. I sin
nya roman Två vita dvärgar använder
sig Lo Kauppi av ett av fysikens mysterier som förklaringsmodell till ett
ambitiöst och avancerat romanbygge. Men först en liten rekapitulation av
förutsättningarna.
Skådespelaren Lo
Kauppi är ett känt ansikte från många filmer och tv-serier, och har också gjort
stor succé med sin självbiografiska roman Bergsprängarens
dotter som exploderade från 2007. Nu utkommer något som liknar en
uppföljare. I upptakten kollapsar huvudpersonen Lena, i färd att smuggla
narkotika i kondomer som hon svalt. I dödsögonblicket splittras hon i två
personer, blir Lena och Lo.
Lena fortsätter
sitt liv i samhällets utkanter, fyllt av kriminalitet och droger. Lo gör
klassresan och blir firad skådespelare. Författaren berättar deras separata
livsöden i parallella kapitel. Lena drivs allt djupare ned i misären, men det
betyder inte att Lo följer en snitslad bana fram till sina triumfer. Lena
hamnar i London, blir prostituerad, får en dotter som hon inte kan ta hand om.
Los väg mot framgång kantas av personliga motgångar.
Själva premissen
påminner om något Selma Lagerlöf kunde ha tänkt ut för hundra år sedan, men
Kauppi lyckas gestalta en helt egen historia. Sin egen? Ja, på ett plan är det
självbiografiskt, men mer i form av en tänkt historia. Inte heller är det
frågan om ett förhör där man ska pricka av allt som stämmer överens med
verkligheten.
Här får vi i
stället en hejdlös historia, berättad i ett ordflöde som kan te sig påfrestande
och ofokuserat, ibland nästan utstuderat okontrollerat. Men jag förstår att det
här är en historia som måste berättas så här, för att bli trovärdig och
övertygande.
Att Kauppi skrivit
dramatik märks, inte minst i en osviklig förmåga att låta dialogen skildra
karaktärerna. Var och en har fått sitt eget idiom. Men överlag har hon ett
register som imponerar i sin konsekventa vilja att förhålla sig trogen varje
individs egenheter. Det är skrivet i en stil som lutar – som kantrar nedåt.
Berättelsen saknar
överordnad struktur, så som det också ska vara för att skapa förutsättningar
för läsaren att bli delaktig i Lenas och Los livsöden. Det kan inte
tillräckligt inskärpas hur ovärderlig en roman som denna blir i ett samtida
litterärt landskap dominerat av prydlighetens kurirer, ängsligt bevakande varje
skiljetecken.
Ok, Lo Kauppi
skriver inte den mest grammatiska svenskan, men det kompenseras av det viktiga
ärendet. Vi skulle utarmas om vi gick miste om denna historia, där hon
förvaltar ett arbete som på senare år utförts av till exempel Anneli Jordahl,
Doris Dahlin och Eija Hetekivi Olsson. Det är ett skrivande som ger röst åt de
marginaliserade, de som vi kanske lite hånfullt kallar ”white trash”.
Det som imponerar
mest på mig är hur Kauppi lyckas integrera de sunkiga inslagen och ge dem ett
bärande sammanhang. Det här är hjärtskärande läsning, som jag tveklöst utser
till en av årets mest oumbärliga svenska romaner.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 18/6 2020)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.