Att följa pandemin
som gymnasielärare har skänkt mig två insikter. Dels att det inte finns något
tråkigare än att undervisa digitalt, med elever som anonyma initialer på en
skärm, och dels elevernas outtröttliga engagemang, när de dagligen kopplat upp
sig med muntra hälsningar. Det är mer än imponerande att de orkat, när nästan
tre månaders undervisning har fått ske på detta provisoriska och otillräckliga
sätt.
Årets
skolavslutning blir annorlunda, och det är förstås synd om avgångseleverna. Det
är viktigt med ritualer, och få traditioner är lika starkt förankrade som den
sista skolavslutningen, med sin ingång till det vuxnare livet. Nu försvinner
den inte helt, tack vare innovativa kompromisser i kommunen som tillåter
alternativa lösningar som följer folkhälsomyndighetens råd.
Nog finns det ett
missnöje hos ungdomarna – ett förståeligt sådant – men även om ett antal har
hotat att medvetet bryta mot råden har de unga som majoritet axlat rollen som
ansvarstagande vuxna. Det finns något att lära sig av detta: att det här året
är ett stort undantag, att vi har tvingats till uppoffrande åtgärder som varit
begränsande. Möjligen kommer våra uppoffringar i dag att belöna sig inom kort,
att vi tack vare dem tillåts återgå till en mer normal tillvaro.
Det är en svår
läxa, som alla känner till med erfarenhet av det berömda marshmallow-testet
från Stanfords universitet. Alltså att ett barn som motstår frestelsen att äta
godsaken på direkten och får två stycken som belöning senare når mer framgång i
sina studier. Den tålamodsprövande sociala distanseringen kan bli permanent.
Det vill säga, den belönande godsaken uteblir.
Därför kan det
kännas svårt att fortsätta begränsa kontakter när man ser hur andra börjar
träffas på ett måttlöst sätt. Vi människor är beroende av goda förebilder, de
goda exemplen. Det är mycket begärt, men kanske det här blir ett tillfälle för
de unga att visa att man klarat den här övergången, att de nu kan bete sig
moget och etiskt.
Men vad innebär
etiskt beteende? Till de saker man får lära sig på gymnasiets retorikkurser är
begreppen etos, logos och patos, som argumenterande tal och texter bör vara
uppbyggda kring. Logos och patos sammanfattas enklast: argumenten ska knytas
till förnuftet och till känslorna. Etos handlar om förtroendeskapande. Det som
bara kan åstadkommas av att man lever som man lär, att det är något som man
förtjänar tack vare ens handlingar mer än av vad man säger.
Eller så här: om
man som Alex Schulman i krönikor på en av sina plattformar (Expressen) anklagar
andra för att bryta mot folkhälsomyndighetens råd kan man inte själv bryta mot
dem på en annan plattform (Instagram). Det skadar hans etos. Här finns det ett
ypperligt tillfälle att som avgångselev visa sig mognare och mer etisk än den mer
än dubbelt så gamla Schulman.
Om världen någonsin
ska bli bättre, med till att börja med mer jämlikhet och mindre rasism för att
ta två aktuella exempel, måste den här unga generationen bli den första som
bryter mot de tidigare generationernas goda föresatser som aldrig
förverkligades. Vi kan erkänna att vuxenvärlden har misslyckats här, liksom i
miljöarbetet.
Om den här bistra
våren lär oss något borde det vara ödmjukhet, vänlighet. När jag vaknade i
söndags och planerade att skriva den här krönikan klippte jag gräsmattan först.
Jag tänkte i vanlig ordning på när Philip Larkin i en dikt berättar om att han
klipper gräset och av misstag kör över en igelkott. Dikten slutar: ”We should
be careful / Of each other, we should be kind / While there is still time.”
Så nås jag av
nyheter från J.K. Rowling, och det är svårt att tänka sig en enskild person som
innehar lika hög nivå av etos för gymnasieeleverna. Hon har uttalat sig
transfobiskt, och det enda som gläder mig med det är att hon är gammal (det
vill säga ett år äldre än mig), och att de unga åtminstone i dagsläget är
mindre fördomsfulla. Jag finner förtröstan i Stig Dagermans ord om att vara
pessimist i det korta perspektivet men optimist i det långa perspektivet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.