Samhället är Joyce
Carol Oates signum som författare, det tema hon outtröttligt återkommer till i
sina många romaner. Det amerikanska samhället med alla sina brister avseende
orättvisorna, motsättningarna, utsattheten, våldet, ojämlikheten, rasismen. Det
går att läsa hennes samlade verk som ett ständigt pågående arbete att skildra
överhängande och angelägna samhällsfrågor. Till det mirakulösa hör att hon så
ofta lyckas variera sig, och fortsätta fascinera med nya infallsvinklar, och
att det är så sällsynt att hon återanvänder material och exempel.
Att hon är så
produktiv ligger henne i fatet, då så många anser att hon skriver på autopilot
och tycker sig hitta slarvfel som skulle avslöja den höga arbetstaktens
avigsidor. (Till den höga utgivningstakten av böcker, romaner, noveller och
långnoveller, poesi och dramatik och essäistik, hör ett allt mer aktivt
twitterkonto där hon skrivit fler än 100 000 tweets.) Det är en orättvis
bedömning; i själva verket är hon generellt med få undantag ytterst skicklig
och noggrann.
Night. Sleep. Death. The Stars. heter hennes senaste roman. Titeln är
hämtad från Walt Whitmans dikt ”A Clear Midnight”. Det är en diktrad punkterad
av Oates, där punkterna kan indikera det våld som alltid briserar i hennes
romaner. Därför måste jag ha ett eget foto av omslaget, eftersom alla bilder på
internet har kommatecken mellan orden i titeln. Jag ser punkterna som betydelsebärande
element, som plötsliga chocker, liknande de man kan få när man träffas av
pistolskott eller av elpistolen. Här fungerar våldet på två plan. Det ena är
något som får hennes roman att te sig skrämmande aktuell, i en händelse som
omedelbart griper tag och skakar om.
25 maj i år
mördades George Floyd av en polisman i Minneapolis, och så vidtog
manifestationer för blacklivesmatter. Här börjar det också med ett
polisövergrepp, i den fiktiva staden Hammond, strax utanför New York. En indisk
läkare stoppas av en polisbil, där polisen utgår från det tvivelaktiga motivet
att de trodde han var svart. I ren besvikelse börjar de använda elpistolen på
honom upprepade gånger. John Earle McLaren, som är i 70-årsåldern, försöker
ingripa men poliserna – triggade av våldshandlingen – fortsätter den våldsamma
behandlingen på honom, något som får värre konsekvenser. Så småningom avlider
han på sjukhuset.
Det är det ena
våldet, det som får Oates bok att bli ett brännande inlägg i den debatt som
följt av fallet George Floyd. Här uteblir dock kravallerna, då fallet tystas
ned i brist på säkra bevis. Det saknas film (finurligt nog förlägger Oates
dådet tio år bakåt i tiden, då mobilkamerorna var mindre sofistikerade). En
ytterligare detalj, som kan sägas visa Oates storhet som författare, är att hon
låter McLaren ha druckit ett glas vin innan, något som kan ha ökat hans
benägenhet att ingripa.
Det andra våldet är
det som latent huserar i familjemedlemmarna. För det här blir i större mening
en roman om en familj i förfall, som försätts i förfall, när pappan dör. Nog
kan det läsas som en allegori, där de enskilda familjemedlemmarna representerar
olika sidor av det amerikanska samhället. Där finns då änkan Jessalyn, som
verkar så tafatt men kanske i själva verket bara är en människa som inte
tillåtits bli en individ i egen rätt, som ägnat hela sin tillvaro åt att
förverkliga sin mans drömmar och planer. Maken, som gick under smeknamnet
”Whitey”, var en lokalt känd politiker och före detta borgmästare. Så kan en
koppling mellan titelns ursprungsförfattare Whitman och Whitey hittas, i att de
båda initierar själens återkomst efter döden. Hustrun blir typexemplet på en
osynlig kvinna, eller devisen att det bakom varje framgångsrik man står en
självuppoffrande kvinna.
De två sönerna
representerar ytterligheter. Thom är framgångsrik, till det yttre en atletisk
helyllekille, medan Virgil är en bohemisk misslyckad konstnär, oförmögen att ta
hand om sig själv ekonomiskt och socialt. De tre döttrarna är också starkt
utmejslade. Lorene är rektor på en skola – respekterad och beundrad, men i
högre grad fruktad, för sin kallhamrade ledarstil och sitt ”mordiska hjärta”.
Beverly är gift, bigott, skvallrig, obegåvad och frustrerad. Sophia är
laboratorieassistent med en crush på sin handledare. Vad Oates gör är att
presentera alfahannen och alfahonan – Thom och Lorene – som två odrägliga
människor, fullkomligt gränslösa i sin jakt på status, men samtidigt helt
inkompetenta i sina respektive positioner.
Oates visar hur
skyddslösa och rättslösa individer är mot statsapparaten. Den indiske läkaren,
en bifigur i denna nästan 800 sidor långa roman, får sitt eget PTSD, något
som menligt påverkar hans förmåga att minnas identiteten på de polismän som
indirekt orsakade Whiteys död. På ett plan har Oates skrivit en ACAB-roman, där
polismännen också figurerar i ett toxiskt maskulint sammanhang. Övergreppet som
är romanens upptakt och katalysator är ingen isolerad händelse, utan
trakasserierna är systematiska. Hennes fokus ligger ändå på efterdyningarna, de
otäcka och härjande konsekvenserna, och följderna för det raseri som inte
hittar sitt utlopp.
Med en skicklighet
som den här gången nästan uteslutande är pålitlig rör hon sig mellan de olika
karaktärerna, med det allvetande berättarperspektivets privilegium. Därmed
skapas en balans mellan distans och närgångenhet, men också mellan iver och
tålmodighet, i hur hela förloppet framställs. En nyckel till hennes poetik kan
finnas i hur hon beskriver en man som spelar piano: ”Like any gifted musician
he knew to keep moving swiftly, never to acknowledge a mistake, never pause to
correct a note or a chord as a dutiful student might; never to hesitate.”
När romanen
framskrider, och de mindre klädsamma egenskaperna hos syskonen exponeras och
den frånstötande syskonrivaliteten framstår, då blir det genuint rysligt.
Likaså lyckas hon göra en tidigare så banal aktivitet som att tvätta händerna
ordentligt viktig och något som får en avgörande betydelse för händelseutvecklingen, återigen något
som kan knytas till de senaste månadernas förlopp.
Utan att själv vara
förälder vet Oates precis hur en förälder tänker. Så blir en av romanens
återkommande fraser bevisade: att man som förälder bara är så lycklig som sitt
mest olyckliga barn. Eller en tanke som slår Beverly, innan hennes värld ska
krackelera: ”Even the bratty ones, you love. Especially the bratty ones because
no one else is going to love them like their mother.” De interna maktstrukturer
som finns i familjen avspeglas ju i de maktstrukturer som finns i samhället i
stort, så det blir en roman som verkar på både makro- och mikronivå.
Polisvåldet blir något som sipprar in i den sörjande familjen, med de utlösande
handlingarna som en smitta.
Att se polisvåldet
som en pandemi är kanske inte helt långsökt, för om inte annat har ju covid-19
aktualiserat kopplingen till rasismen i USA och hur det ofta är polisen som
agerar rasistiskt. Rasismen behandlas ofta som något underliggande i den här
romanen, som en skamlig hemlighet. Det blir djärvt att utsätta en vit beställd
familj för polisvåldet, för att visa mardrömssituationen från ett annat
perspektiv, som gränsar till det ironiska. Det är också en roman som visar de
groteska ekonomiska klyftorna – Whitey visar sig ha varit hutlöst rik, men
överlag fungerar pengar och prissättning som indikatorer på ett samhälle där
kapitalismen är så dominerande att den aldrig behöver benämnas.
Till största del är
det ju en roman om sorg. Bilden av Whitey, den offentliga, blir inte helt
nyanserad eller omvärderad. Det var en man med vissa brister, förvisso, men
Oates tar inte tillfället i akt att smutskasta honom, och det ska vi nog vara
tacksamma för. Hennes fokus ligger på de efterlevande, och hur de söker efter
strategier att klara sig utan sin ledande gestalt, hur de ska gå helskinnade ur
det här. Till detta hör då barnens rädsla för hur mamman ska påverkas av sin
makes död – här ska inte avslöjas hur hon förändras eller vad hon tar sig till.
Sophia ger röst åt deras oro: ”If my mother changes into another person, the
rest of us won’t know who we are.” Tyvärr blir Sophia något bortglömd av
författaren, och förblir därför en gåta – medan de andra framträder starkt och
oförglömligt blir det inte riktigt klarlagt hur hennes bevekelsegrunder
anläggs.
Det är en lång
roman, och brister saknas inte. Det finns en viss tendens till upprepningar,
till exempel i detaljer som att det lite för ofta äts ”Swedish crackers”
(knäckebröd?), möjligen en blyg uppvaktning till Svenska Akademien, när det
sker i samband med att en av döttrarna kör en Saab. Det finns också en
besinningslös och nästan furiös ådra, där Oates staplar intryck i takt med att
de uppstår – något som ibland bidrar till en nervig närvaro, speciellt när hon
skriver om Lorenes inre (det är en tour
de force som faktiskt är lika psykologiskt trovärdigt som när William
Faulkner tar sig in i Jason Compsons skalle i tredje kapitlet i Stormen och vreden). Men denna böjelse
kan också bli ett maner, ett onödigt och iögonfallande drag som stjäl
uppmärksamhet från berättelsen. Dessutom blir symboliken övertydlig när
Jessalyn tar sig an en hemlös illasinnad katt, döper den till Mack the Knife
och – tja, man behöver inte ha läst en av Edgar Allan Poes mest berömda
noveller för att förutsäga hur det ska fortlöpa. Men att en roman innehåller
brister kan också vara ett tecken på att den är bra, den frustration som
läsningen uppdagar (till exempel lämnas mer än några trådar lösa kring
syskonen). I den mån perfektion existerar inom fiktionen sker det ju oftare i
kortare romaner – om man undantar George Eliots Middlemarch och Lucy Ellmanns Ducks, Newburyport.
Så, Joyce Carol
Oates är en unik författare, och hon är det inte trots utan tack vare sina
brister. Det här är också en lång recension, med sina egna brister. Hon har en
infernalisk förmåga att skapa spänning och samtidigt lyckas hon fortsätta uttrycka
så mycket om de samhällsfrågor hon tar upp. Jag skulle nog vilja placera Night. Sleep. Death. The Stars. bland Blonde, them, My Sister, My Love,
Marya: A Life, We Were the Mulvaneys samt Because
It Is Bitter, and Because It Is My Heart – det vill säga, bland hennes
allra främsta längre romaner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.