Ett omdöme från
poeten Lyn Hejinian: ”Ingen bok av Alice Notley är mindre än magnifik”, och det
tar jag gärna fasta på. Vissa magiska
handlingar är den första av Notleys diktsamlingar som översätts till
svenska – tack vare Marie Silkeberg – och den är verkligen magnifik – för att
inte säga, magisk. Det rör sig om en
poesi som är sublim, som vågar vara storslagen, och som vågar uppvakta
”skönheten” utan att det blir löjligt eller preciöst.
En storslagen bok
är det, denna diktsamling från 2016, och som har som sin utgångspunkt en värld
som ställs inför svåra utmaningar. Det blir ett år av magiskt skrivande, med en
poet som prompt erkänner: ”magi, den enda / kraft jag erkänner”. Här finns ett
expansivt diktjag som kunde påminna om Walt Whitmans kosmiska position. Förvisso.
Men det är också utifrån en helt suverän position Notley meddelar sig. I ett
diktjag som inte splittras i olika röster, även om det är en polyfon bok, med
många olika röster. Inte enbart i den långa dikten med detta namn, ”RÖSTER”.
Det mångstämmiga finns även i den föregående dikten ”Jag gick dit ner”, som är
en höjdpunkt i denna annars jämna samling.
Att säga att dikt
är politisk är en kliché. Notleys dikt angriper ett politiskt sammanhang på ett
konventionellt sätt, med mångordighet, berättande. Men också, i en av samlingens
senare dikter, ett fragmenterat skrivsätt, där orden sprids över sidan, på ett
igenkännbart modernistiskt mönster. Sådant man accepterar – för det är poesi.
Det som brukar kallas den frihet som denna texttyp tillåter.
Så skapas en
förväntan för vad poesin kan innehålla, i Notleys ambitiösa poetiska
programförklaring: ”jag sjunger för att upptäcka rymdens råa / gränslöshet och
förena mig med den.” Den är ambitiös, hennes dikt, och nöjer sig – likt Whitmans
– förrän du hejdar dig och bekräftar dess existens. Här finns en förtröstan i
vad poesin kan åstadkomma. Ibland blir den också naiv, men det utopiska ska
inte fördömas. 2016 var ett svårt år för det USA som Notley apostroferar, med
en politisk turbulens som resulterade i den exempellöst usle representanten för
nationens högsta ämbete, och nu 2020 när den anländer på svenska är det
ytterligare ett svårt år för världen.
Det finns ett
önsketänkande, en längtan efter poesins besvärjande funktion. Det manifesteras
i den trygghet som ramsan kan uppbåda, i sina bästa stunder. Till det nya
politiska landskapet läggs de privata vedermödorna i relief mot de strukturella
orättvisorna. Notley skriver en dikt där de egna erfarenheterna samspelar med
kollektivets, där definitionen av samhället är inkluderande.
De smått absurda
rolldikterna bidrar till det polyfona intrycket. Undantagsvis finns ett vi, men
oftast är det olika jag som talar. Några återkommande troper är drömmen, döden,
representation, kriget, makten: allt det som angår oss. Det är skrivet i
opposition, i den kritiska blickens föreslående aktiva åtgärder. Vad allt
utmynnar i är kärlek:
Vi lämnar
köpmännens ynkliga lättrogenhet, träder in i beröringen
av artikulerandets
krafts flytande diamanter. Det är din mun
som blir kysst, som
kysser det som tidigare ansetts vara livegnas oordning.
Vi är allt som
finns, oklassificerade och hela, rörelse av ogrumlad mildhet.
Varenda en är vi
jämlika; utan en stjärna som ödesbestämmer oss är vi i våren.
Det är en blick som
registrerar den försvinnande världen, i ett tonfall som växlar mellan det
elegiska och det ursinniga. Man kunde också säga: med den empatiska rösten. Det
är ett skrivande som faktiskt inte ligger långt ifrån några av de mest
inkännande svenska poeterna från de senaste decennierna, den sex år äldre Göran
Sonnevi och den ett år yngre Lars Norén. Hos Notley kan det låta så här: ”Finns
det ingen väg som tar mig utanför mig själv, om / utanför mig bara är mer av
oss?”
Liksom sina svenska
kolleger demonstrerar Notley emfatiskt vad poesin också kan vara, nämligen
polemisk och filosofisk i samma anda, utan att göra avkall på något eller ge
efter för frestelsen att förenkla. Hennes dikt är både krävande och lättläst. Hon
visar också att dikt är en kommunicerande handling, att det är något som borde
vara självklart och också det som gör hennes poesi till så storslagen, att den
skapar förutsättningar att svepas med av något större. Är det religion? Det är
magi, menar nog Notley, och det är svårt att inte hålla med: konsten har vi
fått för att hjälpa oss stå ut med allt djävligt som livet skickar i vår väg.
Det är dikt som
vill något, och det är ibland så enkelt: dikt blir bra när den investerar
något, sätter något på spel, riskerar något, vågar något – till exempel, vara
löjlig. Detta faktiska kriterium kan kallas ”äkthet”, men är också en fråga om
liv eller död, på liv och död. I de här dikterna illustreras svårigheten att nå
enighet, men de argumenterar implicit också för att det ska vara så. Det finns
även självironiska inslag om kvinnors lidande.
Det är också en
slags dikt som kanske inte uttryckligen rättfärdigar våld som en
motståndshandling, men det finns övertygande exempel på tystnadens och
passivitetens brister. Notleys dikt blir ett slags ontologiska snitt, som
gestaltar den kunskap som genereras av att befinna sig inuti svaren. Då skapas
förutsättningar för en dikt som lyckas vara både fokuserad och gränslös i sin
ambition och spretar iväg utan att splittras. Det är en helt unik bok, och
därmed ett exempel på poesins överlägsenhet. Vad en bok som den här
åstadkommer: det svårfångade och möjligen lite vaga, att den ”går djupare”. Ett
magiskt skrivande, som sagt var.
Tacksamt nog saknar
utgåvan förklarande noter. Bra, för då kan man känna sig stolt att vara
tillräckligt initierad i tarotkortleken för att på egen hand uppfatta vad
begreppet ”två i svärd” betyder. Att denna ambitiösa diktsamling, där ett par
av de enskilda dikterna är lika långa som en reguljär svensk diktsamling, nu
finns på svenska är i sig en handling av viss magi. Marie Silkeberg är en
skicklig översättare, även om en del ordval, som ”patronisera” och ”serieteckningsvarelse”
skorrar lite falskt. Desto mer rätt träffar hon i ordvalet ”besynnerlig” som en
fyraårings favoritord, och generellt är det en ynnest att läsa det personliga
idiomet så här lyckosamt överfört.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.