Åttonde landet råkar vara Jila Mossaeds åttonde
diktsamling på svenska, det språk hon efter bara drygt tio år lyckades skaffa
sig tillträde till. Det är en bok i ett fortsatt skrivande om migration, om
exil – men faktiskt lika mycket om en självklar rätt att tillhöra det nya
landet. Ja, hon nämner de persiska medeltida poeterna Hafez och Rumi, och det
vore lätt att inflika något om att Mossad därmed förenar två kulturer, sitt
ursprung och sin nya kontext.
Men vi svenska
poesisläsare är, vill jag hävda, inte helt obekanta med Hafez och Rumi, efter
Eric Hermelins banbrytande och originella översättningar från början av
1900-talet. Lika gärna kunde man säga: vad betyder avstånd i tid och rum,
egentligen? Skriver inte Mossaed i denna dubbla tradition, i det tidlösa och
gränslösa fält som poesin som konstform har inmutat? Rimligen har hon fått
flera nya läsare efter att ha tagit sitt inträde i Svenska Akademien, på den
stol nummer 15 där tidigare Elin Wägner, Harry Martinson och Kerstin Ekman
suttit – med andra ord, ett gott sällskap.
Ja, och så inleder
hon med en programförklaring: ”Sen fortsätter vi / till åttonde landet / Tunna
som ljus / oskuldsfulla som morgonens dagg”. Den enkelhet Mossaed förespråkar
är en smula förrädisk, som om hon lockar in läsaren med smeksamma ord, men väl
där inne inleds berättelser med mörka teman. I den här nya boken finns 65 korta
dikter, där bara en är längre än en sida lång. Detta korta format passar
ypperligt, då det skapar förutsättningar för något som är poesins själva
grundvillkor.
Alltså: fokus och
uppmärksamhet. Det må vara en förhatlig kritikerkliché, men liksom många
klichéer äger den mer än ett korn av sanning: det vill säga, man gör bäst i att
läsa Mossaeds dikter långsamt. ”För att då uppenbaras dolda sanningar”, som
resten av klichén lyder? Ja, men det är ju elementärt så. Och då får vi se hur
världen ter sig när vi får ta del av den utifrån en blick som är ypperligt
uppmärksam: ”Ensamheten gör mörkret mörkare / Natten är ensamhetens mantel”.
Det är en poesi som
gör världen levande. En annan typisk kliché om litteratur är att ingenting är
svårare än att skriva enkelt. Jag är inte helt övertygad om att det stämmer,
men om vi prövar hypotesen finns det gott om – tja, enkla rader i den här
poesin, det vill säga, sådant som inte är kognitivt utmanande eller experimentellt
skrivande. Det är en väldigt traditionell slags poesi.
Mossaed åstadkommer
det lugn och det goda självförtroende som bara uppstår när man är säker på sin
sak – men bara tillräckligt säker för att också erkänna den osäkerhet som god
konst måste tillåta. Den ödmjuka osäkerheten som på något sätt laddar
innehållet med den lågmälda intensitet som förtrollar och i sina mest
lyckosamma ögonblick också kan förvandla. Här saknas ängslighet, när hon
skriver ”på sårets och smärtans språk”. Sådant väljer man ju inte: det är ett
grundtillstånd. Hon investerar handlingen i dikterna, och låter dem uttrycka en
performativ önskan, att orden ska förverkligas. I sin enklaste mening skriver
hon kärleksdikter, om medmänsklig kärlek kanske mer än den passionerade
erotiska kärleksdikten.
Ja, och så skriver
hon dikter som befinner sig i en spänd förväntan mellan att läsa och att skriva
– rentav upphäver dessa gränser, och får dig som läsare involverad i
innehållet. Flummigt? Bara om du inte erkänner vad litteratur strävar efter,
och kanske poesin i högre grad än prosan: att skapa förutsättningar för genuina
möten mellan människor som är intresserade på riktigt, som bekräftar att dessa
möten är både tänkbara och möjliga.
Dessa möten finns
också på individnivå mellan människan och naturen. Här handlar det om att befinna
sig i naturen – om att vara helt omgiven och helt uppslukad av natur. Där
hemliga tillstånd kan infrias. Mossaed erkänner existensen av en ytterligare
dimension. En förundran, där metaforerna växlar mellan det invanda och det nya:
De dunkar in
spikar på förnuftets
handflator
Fönstret är ett hål
mot svaret
Vad är lärdomen?
Att vara vid liv är ändå något fantastiskt, något så storslaget att det kanske
bara kan uttryckas på det nedtonade vis Mossaed har valt. Då blir hennes dikter
ett sätt som kan rusta oss för det oväntade. Genom exilen – tack vare eller på
grund av exilen – blir hon dömd att skildra det tillstånd som Thåström kallat ”att
alltid va på väg”. Denna inre oro och rastlöshet gestaltas lika suveränt av
Mossaed.
Det man kan
förbluffas av i en bok som denna, med ett så begränsat innehåll, är att det
finns så mycket som är bra i den. Även med ett högt arvode och oändligt med tid
till mitt förfogande skulle jag ha svårt att plocka bort en enskild dikt från
den här samlingen. (Om ni är redo för den sista klichén: påståendet att en bok
är ojämn är något som definitivt inte kan anföras mot denna.)
Som poet tycks det
mig att Jila Mossaed går från klarhet till klarhet, och renodlar och förfärdigar.
För ett halvår sedan utkom tre av hennes tidigare samlingar i en samlingsvolym,
en läsning som bara kan anbefallas. Hon skriver i en utvecklandets poetik, där
hon modifierar och justerar, och slutligen kalibrerar tillvaron i dikter som
lyckas vara oantastliga men ändå vibrerande och fulla av liv, av dynamisk och
smått organisk struktur. Det är mer än bra poesi – det är fantastisk poesi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.