21. "my tears ricochet", Taylor Swift

 

20. "Down By The Water", PJ Harvey

 

Vågorna, Virginia Woolf, översättning Margareta Backgård, h:ström

 

Är Vågorna Virginia Woolfs bästa roman? Jag tycker det, och det mesta som jag har velat säga om den finns i min biografi om Woolf som kom på h:ström 2010, där jag ägnade det långa slutkapitlet ”Mästerverk” åt en av få romaner som förtjänar det epitetet (kanske endast den här, George Eliots Middlemarch och Clarice Lispectors Levande vatten). Trots att romanen utkom 1931 dröjde det till 1980 innan den översattes till svenska, av Jane Lundblad. Det kan inskärpas att den svenska receptionen av Woolf var en långsam process, medan intresset under 2000-talet bara har ökat.

 Nu har Margareta Backgård utfört en nyöversättning av Vågorna. Behövs den? Beror på vem du frågar: en nyöversättning behöver inte alltid göra den gamla överflödig, och i synnerhet när det handlar om en så legendariskt utmanande roman kan vi bara glädjas åt att det nu finns två svenska versioner att tillgå. Backgård har så att säga värmt upp genom att under de senaste nio åren översätta Åren, Tre guineas och Mot fyren.

 

Vågorna är den mest experimentella av Woolfs romaner. Det är också den som främst inbjuder till jämförelser med andra konstarter: dansen, hörspelet, symfonin, bildkonsten, poesin … På ett sätt liknar den allt annat än en roman. När Bob Dylans liv skulle bli spelfilm 2007 – I’m Not There – krävdes sex skådespelare för att gestalta de olika fasetteringarna av hans personlighet. I den här romanen följer vi också sex olika röster som turas om att representera något som i mångt och mycket liknar en spegling av författaren själv. Tre kvinnor och tre män – så androgynt var Woolfs sinne och personlighet.

 Och helt centralt placerat i boken dödsfallet – en neslig cesur – där vännen Percival som är i det koloniserade Indien, trillar av en elefant. Karaktärerna framträder successivt, med Bernard – författarämnet – som ett fokus: ”Han är som en dinglande tår, en trasig klocksträng som alltid låter.” Det är också han som säger sig ha en livsfilosofi som ”rinner som kvicksilver åt ett dussintal håll samtidigt.” Men att börja citera sådana träffsäkra bilder innebär att du snart går vilse, för du stöter på dem genom hela romanen. Vågorna är ett kärleksbrev till språket, men också till livet, till litteraturen: Woolf var en girig läsare, och utan den läsningen skulle hon nog aldrig ha haft modet att skriva så här djärvt.

 Bästa sättet att lära känna Virginia Woolf är förstås att läsa hennes romaner. Det är där vi kommer henne så nära det bara går. Hon står för ett helt ogarderat skrivande, och i Vågorna har hon släppt alla hämningar och alla tyglar när hon utsätter sin stil för den rytm som uppstår av språkets vågor, när hon känner att hon ”måste öppna den lilla lönndörren och släppa ut de sammanlänkade meningar där jag förbinder allt som händer, så att i stället för brist på sammanhang en slingrande tråd kan skönjas som flyktigt förenar det ena med det andra.” Så kan ögonblicket i all sin rikedom, i all sin skönhet och i all sin gräslighet, infångas.

 Hon rör sig bort från allt binärt. Ångest avlöses av dristiga tankar om högt och lågt. Det är ett skrivande som går mot upplösning, som söker upp alla tänkbara gränser, ibland bara för att nå den njutning som uppstår när en gräns passeras. Det är en associationsrik roman, som på något sätt balanserar mellan det expansiva och det förtätade. Det är en roman som myllrar av intryck, känslor och upplevelser. På ett plan tar Woolf med den här romanen hämnd på poesin som hållit henne utestängd, genom att skriva en prosa infiltrerad eller våldgästad av poesin. Att läsa den som ett kronologiskt narrativ – visst, det låter sig göras, men det stänger ute den sinnliga erfarenheten som ligger i att bara låta språket skölja över dig.

 Ett sätt att läsa den här romanen är att vara följsam mot dess subtila budskap, som rör rätten att vara annorlunda, splittrad och excentrisk. Nu säger jag inte att det här är det rätta sättet att läsa den, eller det enda sättet: var och en får uppfinna sin egen karta, eller allra helst skippa kartan och bara placera sig i romanens terräng, dess flytande yt- och djupplan. Och även om Bernard är en människa som lever i språket och för att skriva, behöver han omge sig med levande människor. Så blir Vågorna en roman som handlar om hur ett skrivliv ska kombineras med ett livsliv. Grunden för Woolfs skrivande är alltid det som bejakar.

 Det finns så mycket i den här romanen av tankegods, men kanske ännu mer av känslogods. Som Jinnys konstaterande, som blir något av Woolfs poetik:

 

Jag känner tusen möjligheter vaknar till liv inom mig. Jag är omväxlande okynnig, gladlynt, likgiltig och melankolisk. Jag är rotfast, men jag vajar. […] Det här är det mest spännande ögonblick jag någonsin upplevt. Jag darrar, jag porlar. Jag vajar likt en vattenväxt i floden, än åt ena hållet, än åt det andra, men är fast rotad så att han kan komma till mig.

 Jane Lundblads översättning:

 

Jag känner hur tusen möjligheter vaknar till liv i mig. Jag är omväxlande skälmaktig, munter, trånande och melankolisk. Jag är rotfast, men jag böljar. […] Det här är det mest spännande ögonblick jag någonsin har upplevt. Jag darrar. Jag fladdrar. Jag förs med strömmen som en planta i floden, böljar än åt det ena hållet, än åt det andra, men fast rotad så att han skall kunna komma till mig.

 I original:

 

I feel a thousand capacities spring up in me. I am arch, gay, languid, melancholy by turns. I am rooted, but I flow. […] This is the most exciting moment I have ever known. I flutter. I ripple. I stream like a plant in the river, flowing this way, flowing that way, but rooted, so that he may come to me.

 Vem är mannen som ska komma till den unga Jinny? En man, vilken som helst.

 Livet är fantastiskt, lyder det underliggande och outtalade ledmotivet. Woolf är handgriplig, men sätter också oss som läser i arbete. Hon förfinar de metoder som hon har testat i ett par av sina tidigare romaner, och det är ett sällsamt faktum att hon under en kort period på färre än tio år (1922-1931) skrev sina fem bästa romaner. Det är en kreativ koincidens som kan jämföras med William Faulkner, som skrev sina fem bästa romaner nästan samtidigt, perioden 1929-1936.

 Jag har läst Vågorna under många olika perioder av mitt liv. När jag var drygt tjugo var det den första boken jag läste av Woolf, och jag fattade ingenting, förutom att det var en underbar värld att vistas i. De flesta skulle nog säga att det är smartare att börja med en något mindre experimentell roman, som Mrs Dalloway, men vad gör man när man saknar förebilder som föreslog annat än Kerouac, Bukowski, Lundell, Hemingway, Kafka, Dostojvevskij – alltså en heterogent manlig kanon.

 Att läsa den nu, drygt trettio år senare gör mig på ett plan överlycklig. Att så bra litteratur finns i världen! Och sedan en smula deppig. På samma sätt som Joseph Conrad 1899 inte kunde tänka sig att det i framtiden skulle finnas svarta som läste hans roman Mörkrets hjärta (ett av Chinua Achebes argument för att den är rasistisk), så kunde nog Woolf inte heller föreställa sig en framtid där hennes roman inte kunde läsas, för att befolkningen håller på att tappa sin läskunnighet.

 Vad vill jag ha sagt med det? Inget annat än att du bör skynda dig att skaffa dig den här nyöversättningen av Vågorna, och vårda den ömt. Något säger mig att det inte blir någon ytterligare översättning, och att du som har läst den här långa texten till slut tillhör de sista genuint intresserade läsarna i människosläktet. Ärligt talat: tror du att någon kommer att skriva romaner som liknar den här i framtiden när alla lyssnar på ljudböcker i tre gånger hastigheten? För att ha behållning av den här typen av roman måste du som läser våga möta upp texten och låta den bli en del av ditt inre. Gör du det är du bara att gratulera; du har ren och skär sällhet framför dig, och en roman som tål ett otal omläsningar.

19. "Gloomy Sunday", Billie Holiday

 

18. "Animal Nitrate", Suede

 

The God Complex, Rachael Allen, Faber & Faber

 

I Rachael Allens andra diktsamling The God Complex handlar det om förlust: förlusten av en kärlek, av ett samhälle, av naturen och miljön. Det känns igen, och det ska genast sägas att övergångarna mellan de privata uttrycken för sorg och ett kollektivt lidande över världens undergång inte görs helt sömlöst.

 Som om det ens vore meningen! Här inbillar jag mig att Allen är ute efter något annat än att sy ihop en färdig lösning åt dig som läsare, där du kan avpricka de olika åtbörderna. Kärleken tar slut, men så gör också livet, lyder det bistra budskapet. Och dessa skilda företeelser ska inte höra samman. Därav de abrupta bytena av perspektiv, där vi i ena dikten kan läsa om tårarna som fälls över den svekfulla partnern, och i nästa dikt kan läsa om hur hela världen håller på att gå under. Den pågående apokalypsen kopplas till det privata traumat.

 

Allen är inte bara bra på att fånga upp en cool titel – God Complex – hur bra? Hon är också bra på märgfulla formuleringar (något helt annat än kritikerklyschan ”mustiga”). Hon funderar: ”What is it to love a person? Or a virus, a prophylactic acid? A trouble in the systemics? Which is like a riot in the municipial architecture of a body. How emotion and clinging affliction make a way through sinus and back out again.” Erkänn: du har inte last den här beskrivningen av ett upplopp i kroppens kommunala arkitektur förut.

 Allt hör samman, men inte på de sätt du har lärt dig. Vi är i världen, och världen är i oss. Allt går åt helvete, och det kan presenteras på mer eller mindre övertydliga sätt – Allen har valt det mer opaka. Diktjaget tackar Gud för att hon har en person – en kärlek – att sörja medan klimatet dimmar ned, för annars hade det krävt en insats.

 Gud? Hur blir det då ett gudskomplex? God Complex är en lysande titel. Spelar vi inte alla Gud i våra liv? I det privata, javisst, men också i det allmänna. Det finns för många Gud, för många gudar, i vår offentlighet. Kanske det är så det mänskliga tillståndet bäst definieras: var och en sin egen Gud.

 Och vad betyder det, i det stora hela, att kärleken till en människa tar slut, ställt i relation till planetens upphörande? Eller ska vi tänka tvärtom: vad bekymrar det mig att världen går under, om jag inte får vara med den jag älskar? Vi ska ju ändå dö. Den relation diktjaget återger bär vissa toxiska konnotationer, där hon fått gå på nålar inför en nyckfull partner, där ”Sorry was the language I learned”.

 Det är ett förhållande som täcker in svartsjukans alla femtio nyanser av grönt. Minns Shakespeares berömda ord om svartsjukans grönögda monster i Köpmannen i Venedig, det som hånar det som livnär den. Omslaget till den här bokens giftgröna nyans verkar vara havsgrön, eller #2E8B57, och några nyanser mörkare än årets mest omtalade gröna, Charli XCX brat, #8ACE00.

 I Allens bildspråk finns samma furiösa energi som i dikter av Sylvia Plath och Margaret Atwood. Diktjaget formas av partnerns starka åsikter och idévärld och tappar bort sig själv i processen. Anpassningen till lydnad löper som en hundlik tråd genom narrativet. Hon ikläder sig tagelskjortan. Han somnar stupfull, med en andedräkt som stinker som rödvinet du kan köpa på tåg – vilken träffande och exakt bild det här ändå är! Hos Plath var det ekot av hästhovar som indikerade kärlekens upphörande: ”Hur du ligger och gråter efter den / hör: det här är dess hovar: den har sprungit iväg, som en häst” (översättning Jonas Ellerström och Jenny Tunedal). I Allens uppdaterade version: tågets dunk-dunk-dunk för kärleken bort från dig.

 Ursinnet är dock mer behärskat hos Allen. I viss mån är dikterna statiska och monotona, och en del bilder överanvänds. Tagelskjortan är en, ordet ”nefarious” (skändlig) en annan. Men som helhet är det mer övertygande än helgjutet, det vill säga att Allen skriver en poesi som inte lägger sig till rätta. Hon demonstrerar vikten av att behålla värdigheten i förnedrande situationer:

 

Pain as truth, a good, hard fish that lives on the tip of a wave, and beneath that, a much larger fish, more like a shadow, which is the reality of the situation. Pain is that fish who wears a parasite for a tongue; like how I wear you as a frontispiece. Or does the parasite wear the fish, and to what enzyme do we give praise. Who’s digesting who around here?

 Det är ett skrivande som antar exorcismens former. ”We shouldn’t always write to please”, lyder en av många klargörande märgfulla slutsatser. Jag läser boken som en manual över hur ett liv kan levas så här i apokalypsens tidevarv, mittemellan pandemier och klimatkatastrofer och krig.  

17. "Protection", Donna Summer

 

Inringning, Carl Frode Tiller, översättning Nils Sundberg, Flo

 

Trots att Carl Frode Tiller, som debuterade 2001, har blivit oerhörd hyllad och prisbelönt i hemlandet Norge har hans storhet gått svenska läsare förbi. Sant är att två titlar finns utgivna på svenska, på det lilla förlaget Trolltrumma, samt på finska Schildts & Söderströms. Dock har vad som ser ut att vara hans storverk, trilogin Inringning – publicerad 2007-2014 – inte nått oss i Sverige.

 Första delen har nu översatts av Nils Sundberg, och utkommer på Flo förlag, som sedan 2018 stått för en högkvalitativ utgivning av litteraturen kring Östersjön. Minnesgoda läsare erinrar sig kanske lysande böcker av andra norrmän, som Ingvild H. Rishøi och Tor Ulven. De lovord från den norska och danska kritiken kan aktivera ens misstankar, men det står genast klart att det här är en författare som kan mäta sig med Rishøi och Ulven.

 

Tre personer turas om att vara huvudperson, och de ägnar sig åt att försöka återskapa Davids minnen. En notis i lokaltidningen i Namsos ber människor som känt honom att skriva brev för att hjälpa honom minnas. Jon är en musiker vars karriär gått i stå, prästen Arvid är Davids styvfar, och Silje var en gång Davids flickvän. Parallellt med brevskrivandet följer vi de tre i deras vardag.

 Metoden att låta andra människor teckna ett porträtt av en frånvarande figur liknar det Virginia Woolf utför i sin bästa roman Vågorna (som har kommit i svensk nyöversättning i höst). Men medan hon låter tekniken välla fram oformligt, där rösterna som behandlar den döde Percival avlöser varandra i ett flöde som inte avskiljs av prydliga rubriker, har Tiller en metod som hjälper läsaren. Kanske det är sant som Björk en gång sjöng: ”I thought I could organise freedom, how Scandinavian of me”. Det här är då en mer organiserad form av experimentell prosa.

 Tiller har annars jämförts med Ingmar Bergman och Henrik Ibsen, och av mer samtida namn med Jon Fosse och Karl Ove Knausgård. Sant – men kom för all del ihåg att den här romanen utkom strax innan serien Min kamp. Gemensamt med främst Knausgård är inte bara upptagenheten av minneskonst och besattheten vid den sena tonårstiden: sex, religion, rockmusik – men också familjen och familjebildningar. Davids biologiska pappa är en hemlighet mamman inte delar med någon, allra minst sin son.

 Alla tre har på något sätt en trasig relation som rör familjen. Pappor är frånvarande eller döda. Då blir mamman ännu mer betydelsefull, och det kan förklara hur bildspråket vidrör metafysiska områden. Hos Jon när han erinrar sig att något han sagt var, ”ungefär samma sak som när en mor släpper ut sitt barn i världen och hon står där och hoppas att folk ska ta emot det och behandla det väl”. Hos Arvid när han ska förklara sin förälskelse i Davids mor: ”Så som den nyfödde känner igen sin egen mor, så kände jag igen Berit.” Och Silje om en bilolycka, när hon ska berätta om hur David berättade för offrets mamma vad som hänt, att motorn ”grät […] bensin och olja ner på den mjuka, barrtäckta marken (så som Anita lät tårarna falla ner i sonens bruna hår?).”

 De tre brevskrivarna försöker ringa in David med sina skilda berättelser. Oundvikligen blir det också berättelserna om deras egna liv och deras livsval och – se där, Ibsen kikar fram – deras livslögner. Gemensamt blir det en kartläggning av vad som är det mänskliga: våra nycker, allt det som rycker och drar i oss. Våra beslut, våra misstag och felsteg; vår ambition att göra det goda, alternativt att åsamka minsta möjliga skada, och hur det förfelas oss. Därav de många konflikterna som hela tiden hotar att släppas fram. Mellan personerna i romanen finns en friktion, ett missnöje som väntar på att pysa ut.

 Tydligt så hos Jon, som uthärdar en mobbande bror och en före detta flickvän som frågar ut honom. Är det synd om Jon, eller är han, som hon vill påskina, en självupptagen narcissist, oförmögen att konfrontera sig själv? Prästen Arvid ligger i sjuksängen och väntar på att dö, en tungus som läser en biografi över Stalin och irriterar sig på en patient som stör honom med meningslös konversation. Och Silje som vantrivs i sitt äktenskap och bara vill bort därifrån. Tillsammans tecknar de porträttet av David, som blir både knivskarpt och dunkelt. Vem David är kanske klarnar i de två nästa delarna, som troligen ger ytterligare ledtrådar.

 Mycket handlar om upplevelsen av att vara en besvikelse i andras ögon. Irritationen föder elakheter, och dessa verkar utslungas utan att den som säger det är medveten om det. Tydligast så är det hos Silje och hennes rappa dueller med sin man, där hon gång på gång säger saker som förvånar henne, saker som blir sanna i ögonblicket de sägs. Ens personlighet är ett konglomerat av motstridigheter, lyder Tillers bidrag till psykologin. De viljornas strid som försiggår i den här har en del likheter med den aspekten av Bergman som lånat friskast från Strindberg.

 Viljan är alltid starkare än känslan hos Tiller. Barndomen ger oss en uppsättning känslor – den vuxne avgör om vi måste följa dessa i förväg utstakade känslor eller om vi kan slå oss fram i en egen riktning. Att Tiller har skrivit en roman som så subtilt men tydligt avhandlar sådana viktiga ämnen är stort, och jag kan knappt bärga mig tills nästa del utkommer i höst.