Är Vågorna Virginia Woolfs bästa roman? Jag tycker det, och det mesta som jag har velat säga om den finns i min biografi om Woolf som kom på h:ström 2010, där jag ägnade det långa slutkapitlet ”Mästerverk” åt en av få romaner som förtjänar det epitetet (kanske endast den här, George Eliots Middlemarch och Clarice Lispectors Levande vatten). Trots att romanen utkom 1931 dröjde det till 1980 innan den översattes till svenska, av Jane Lundblad. Det kan inskärpas att den svenska receptionen av Woolf var en långsam process, medan intresset under 2000-talet bara har ökat.
Nu har Margareta Backgård utfört en nyöversättning av Vågorna. Behövs den? Beror på vem du frågar: en nyöversättning behöver inte alltid göra den gamla överflödig, och i synnerhet när det handlar om en så legendariskt utmanande roman kan vi bara glädjas åt att det nu finns två svenska versioner att tillgå. Backgård har så att säga värmt upp genom att under de senaste nio åren översätta Åren, Tre guineas och Mot fyren.
Vågorna är den mest experimentella av Woolfs romaner. Det är också den som främst inbjuder till jämförelser med andra konstarter: dansen, hörspelet, symfonin, bildkonsten, poesin … På ett sätt liknar den allt annat än en roman. När Bob Dylans liv skulle bli spelfilm 2007 – I’m Not There – krävdes sex skådespelare för att gestalta de olika fasetteringarna av hans personlighet. I den här romanen följer vi också sex olika röster som turas om att representera något som i mångt och mycket liknar en spegling av författaren själv. Tre kvinnor och tre män – så androgynt var Woolfs sinne och personlighet.
Och helt centralt placerat i boken dödsfallet – en neslig cesur – där vännen Percival som är i det koloniserade Indien, trillar av en elefant. Karaktärerna framträder successivt, med Bernard – författarämnet – som ett fokus: ”Han är som en dinglande tår, en trasig klocksträng som alltid låter.” Det är också han som säger sig ha en livsfilosofi som ”rinner som kvicksilver åt ett dussintal håll samtidigt.” Men att börja citera sådana träffsäkra bilder innebär att du snart går vilse, för du stöter på dem genom hela romanen. Vågorna är ett kärleksbrev till språket, men också till livet, till litteraturen: Woolf var en girig läsare, och utan den läsningen skulle hon nog aldrig ha haft modet att skriva så här djärvt.
Bästa sättet att lära känna Virginia Woolf är förstås att läsa hennes romaner. Det är där vi kommer henne så nära det bara går. Hon står för ett helt ogarderat skrivande, och i Vågorna har hon släppt alla hämningar och alla tyglar när hon utsätter sin stil för den rytm som uppstår av språkets vågor, när hon känner att hon ”måste öppna den lilla lönndörren och släppa ut de sammanlänkade meningar där jag förbinder allt som händer, så att i stället för brist på sammanhang en slingrande tråd kan skönjas som flyktigt förenar det ena med det andra.” Så kan ögonblicket i all sin rikedom, i all sin skönhet och i all sin gräslighet, infångas.
Hon rör sig bort från allt binärt. Ångest avlöses av dristiga tankar om högt och lågt. Det är ett skrivande som går mot upplösning, som söker upp alla tänkbara gränser, ibland bara för att nå den njutning som uppstår när en gräns passeras. Det är en associationsrik roman, som på något sätt balanserar mellan det expansiva och det förtätade. Det är en roman som myllrar av intryck, känslor och upplevelser. På ett plan tar Woolf med den här romanen hämnd på poesin som hållit henne utestängd, genom att skriva en prosa infiltrerad eller våldgästad av poesin. Att läsa den som ett kronologiskt narrativ – visst, det låter sig göras, men det stänger ute den sinnliga erfarenheten som ligger i att bara låta språket skölja över dig.
Ett sätt att läsa den här romanen är att vara följsam mot dess subtila budskap, som rör rätten att vara annorlunda, splittrad och excentrisk. Nu säger jag inte att det här är det rätta sättet att läsa den, eller det enda sättet: var och en får uppfinna sin egen karta, eller allra helst skippa kartan och bara placera sig i romanens terräng, dess flytande yt- och djupplan. Och även om Bernard är en människa som lever i språket och för att skriva, behöver han omge sig med levande människor. Så blir Vågorna en roman som handlar om hur ett skrivliv ska kombineras med ett livsliv. Grunden för Woolfs skrivande är alltid det som bejakar.
Det finns så mycket i den här romanen av tankegods, men kanske ännu mer av känslogods. Som Jinnys konstaterande, som blir något av Woolfs poetik:
Jag känner tusen möjligheter vaknar till liv inom mig. Jag är omväxlande okynnig, gladlynt, likgiltig och melankolisk. Jag är rotfast, men jag vajar. […] Det här är det mest spännande ögonblick jag någonsin upplevt. Jag darrar, jag porlar. Jag vajar likt en vattenväxt i floden, än åt ena hållet, än åt det andra, men är fast rotad så att han kan komma till mig.
Jane Lundblads översättning:
Jag känner hur tusen möjligheter vaknar till liv i mig. Jag är omväxlande skälmaktig, munter, trånande och melankolisk. Jag är rotfast, men jag böljar. […] Det här är det mest spännande ögonblick jag någonsin har upplevt. Jag darrar. Jag fladdrar. Jag förs med strömmen som en planta i floden, böljar än åt det ena hållet, än åt det andra, men fast rotad så att han skall kunna komma till mig.
I original:
I feel a thousand capacities spring up in me. I am arch, gay, languid, melancholy by turns. I am rooted, but I flow. […] This is the most exciting moment I have ever known. I flutter. I ripple. I stream like a plant in the river, flowing this way, flowing that way, but rooted, so that he may come to me.
Vem är mannen som ska komma till den unga Jinny? En man, vilken som helst.
Livet är fantastiskt, lyder det underliggande och outtalade ledmotivet. Woolf är handgriplig, men sätter också oss som läser i arbete. Hon förfinar de metoder som hon har testat i ett par av sina tidigare romaner, och det är ett sällsamt faktum att hon under en kort period på färre än tio år (1922-1931) skrev sina fem bästa romaner. Det är en kreativ koincidens som kan jämföras med William Faulkner, som skrev sina fem bästa romaner nästan samtidigt, perioden 1929-1936.
Jag har läst Vågorna under många olika perioder av mitt liv. När jag var drygt tjugo var det den första boken jag läste av Woolf, och jag fattade ingenting, förutom att det var en underbar värld att vistas i. De flesta skulle nog säga att det är smartare att börja med en något mindre experimentell roman, som Mrs Dalloway, men vad gör man när man saknar förebilder som föreslog annat än Kerouac, Bukowski, Lundell, Hemingway, Kafka, Dostojvevskij – alltså en heterogent manlig kanon.
Att läsa den nu, drygt trettio år senare gör mig på ett plan överlycklig. Att så bra litteratur finns i världen! Och sedan en smula deppig. På samma sätt som Joseph Conrad 1899 inte kunde tänka sig att det i framtiden skulle finnas svarta som läste hans roman Mörkrets hjärta (ett av Chinua Achebes argument för att den är rasistisk), så kunde nog Woolf inte heller föreställa sig en framtid där hennes roman inte kunde läsas, för att befolkningen håller på att tappa sin läskunnighet.
Vad vill jag ha sagt med det? Inget annat än att du bör skynda dig att skaffa dig den här nyöversättningen av Vågorna, och vårda den ömt. Något säger mig att det inte blir någon ytterligare översättning, och att du som har läst den här långa texten till slut tillhör de sista genuint intresserade läsarna i människosläktet. Ärligt talat: tror du att någon kommer att skriva romaner som liknar den här i framtiden när alla lyssnar på ljudböcker i tre gånger hastigheten? För att ha behållning av den här typen av roman måste du som läser våga möta upp texten och låta den bli en del av ditt inre. Gör du det är du bara att gratulera; du har ren och skär sällhet framför dig, och en roman som tål ett otal omläsningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.