The God Complex, Rachael Allen, Faber & Faber

 

I Rachael Allens andra diktsamling The God Complex handlar det om förlust: förlusten av en kärlek, av ett samhälle, av naturen och miljön. Det känns igen, och det ska genast sägas att övergångarna mellan de privata uttrycken för sorg och ett kollektivt lidande över världens undergång inte görs helt sömlöst.

 Som om det ens vore meningen! Här inbillar jag mig att Allen är ute efter något annat än att sy ihop en färdig lösning åt dig som läsare, där du kan avpricka de olika åtbörderna. Kärleken tar slut, men så gör också livet, lyder det bistra budskapet. Och dessa skilda företeelser ska inte höra samman. Därav de abrupta bytena av perspektiv, där vi i ena dikten kan läsa om tårarna som fälls över den svekfulla partnern, och i nästa dikt kan läsa om hur hela världen håller på att gå under. Den pågående apokalypsen kopplas till det privata traumat.

 

Allen är inte bara bra på att fånga upp en cool titel – God Complex – hur bra? Hon är också bra på märgfulla formuleringar (något helt annat än kritikerklyschan ”mustiga”). Hon funderar: ”What is it to love a person? Or a virus, a prophylactic acid? A trouble in the systemics? Which is like a riot in the municipial architecture of a body. How emotion and clinging affliction make a way through sinus and back out again.” Erkänn: du har inte last den här beskrivningen av ett upplopp i kroppens kommunala arkitektur förut.

 Allt hör samman, men inte på de sätt du har lärt dig. Vi är i världen, och världen är i oss. Allt går åt helvete, och det kan presenteras på mer eller mindre övertydliga sätt – Allen har valt det mer opaka. Diktjaget tackar Gud för att hon har en person – en kärlek – att sörja medan klimatet dimmar ned, för annars hade det krävt en insats.

 Gud? Hur blir det då ett gudskomplex? God Complex är en lysande titel. Spelar vi inte alla Gud i våra liv? I det privata, javisst, men också i det allmänna. Det finns för många Gud, för många gudar, i vår offentlighet. Kanske det är så det mänskliga tillståndet bäst definieras: var och en sin egen Gud.

 Och vad betyder det, i det stora hela, att kärleken till en människa tar slut, ställt i relation till planetens upphörande? Eller ska vi tänka tvärtom: vad bekymrar det mig att världen går under, om jag inte får vara med den jag älskar? Vi ska ju ändå dö. Den relation diktjaget återger bär vissa toxiska konnotationer, där hon fått gå på nålar inför en nyckfull partner, där ”Sorry was the language I learned”.

 Det är ett förhållande som täcker in svartsjukans alla femtio nyanser av grönt. Minns Shakespeares berömda ord om svartsjukans grönögda monster i Köpmannen i Venedig, det som hånar det som livnär den. Omslaget till den här bokens giftgröna nyans verkar vara havsgrön, eller #2E8B57, och några nyanser mörkare än årets mest omtalade gröna, Charli XCX brat, #8ACE00.

 I Allens bildspråk finns samma furiösa energi som i dikter av Sylvia Plath och Margaret Atwood. Diktjaget formas av partnerns starka åsikter och idévärld och tappar bort sig själv i processen. Anpassningen till lydnad löper som en hundlik tråd genom narrativet. Hon ikläder sig tagelskjortan. Han somnar stupfull, med en andedräkt som stinker som rödvinet du kan köpa på tåg – vilken träffande och exakt bild det här ändå är! Hos Plath var det ekot av hästhovar som indikerade kärlekens upphörande: ”Hur du ligger och gråter efter den / hör: det här är dess hovar: den har sprungit iväg, som en häst” (översättning Jonas Ellerström och Jenny Tunedal). I Allens uppdaterade version: tågets dunk-dunk-dunk för kärleken bort från dig.

 Ursinnet är dock mer behärskat hos Allen. I viss mån är dikterna statiska och monotona, och en del bilder överanvänds. Tagelskjortan är en, ordet ”nefarious” (skändlig) en annan. Men som helhet är det mer övertygande än helgjutet, det vill säga att Allen skriver en poesi som inte lägger sig till rätta. Hon demonstrerar vikten av att behålla värdigheten i förnedrande situationer:

 

Pain as truth, a good, hard fish that lives on the tip of a wave, and beneath that, a much larger fish, more like a shadow, which is the reality of the situation. Pain is that fish who wears a parasite for a tongue; like how I wear you as a frontispiece. Or does the parasite wear the fish, and to what enzyme do we give praise. Who’s digesting who around here?

 Det är ett skrivande som antar exorcismens former. ”We shouldn’t always write to please”, lyder en av många klargörande märgfulla slutsatser. Jag läser boken som en manual över hur ett liv kan levas så här i apokalypsens tidevarv, mittemellan pandemier och klimatkatastrofer och krig.