25. september-diktene, Joakim Kjørsvik, Kolon

Dra fra gardinene.

Åpne vinduet.

 

Kle av deg

det harde blikket.

 

Ta på deg klærne.

Lås opp døra.

 

Alt som er vakkert

leter etter deg.

 

Så enkelt kan kärleken till en älskad beskrivas: ”allt som är vackert letar efter dig”. Det sker i inledningsdikten, ”Alt som er vakkert”, till Joakim Kjørsviks helt ogarderade nya samling 25. september-diktene, där han samlar 53 dikter tillägnade kvinnan han lever tillsammans med. Det är en modig samling, eftersom den rör sig mot det klyschigaste av allt.

 

Kjørsvik, som debuterade med ett par prosaböcker tidigare under 2000-talet, utkom för två år sedan med en samling som handlade om hundar. Också där uppsökte han sentimentaliteten, och lyckades halvvägs. I sin nya samling syns det mig att han når ännu längre: flera av dikterna tar sina enkla förutsättningar och vrider dem ett varv mot ett mer konstnärligt genomfört uttryck, även om han aktar sig för att nudda det fulländade. Kort sagt: en dikt som lever på att den inbegriper också det lite misshagliga.

 

För så ska nog de här dikterna uppfattas. Kärleken är ljus, saliggörande, underbar. Men också full av tvivel, oro, förtrytelse. I samlingen balanseras ytterligheterna, och det är välbehövligt, för kärleksdikten kan annars vidröra de mest utslitna av klichéer. Visst finns här blommor, månen, vinglas, hjärtan, kyssar, blickar och kyssar, etc etc, men märkligt nog skriver Kjørsvik en genuint lycklig dikt och kommer undan med det.

 

Ibland är det som att läsa texten till en dansbandssång, remixad av någon deppig gothare. Men vi underskattar förmodligen dansbandessångerna lite till mans, för vad sägs till exempel om Vikingarnas hit ”Mycket ljus och mycket värme”: ”Solen som gick ner i kväll
Den ska skina för dig, kära / Och fågelns frihet ska nog visa väg / Och det ska bli / Mycket ljus och mycket värme / Tro och hopp det får du med dig / Många tårar, tunga stunder / Är jag rädd för att det blir / När solen jagar natten bort / Så kryper du intill mig / Jag gömmer alla tunga tankar / Som var där igår / I liv och skratt du frågar mej / Om regnet och om solen / Och svaren som jag ger dig / Hade inte jag igår”.

 

Kjørsvik ger det gamla bekanta förrådet nytt innehåll, med pigga idéer och fyndiga infall. Det är, för att ta en mer väntad referens, lite som när Lana Del Rey i sin nya låt gör oväntade vändningar, exempelvis i ”Living Legend”: ”And the ways you move, send me straight to heaven” (i stället för ”hell”, alltså). Det går att skriva positivt om kärlek, trots att dysterkvistarna kraxar motsatsen. I Kjørsviks dikter vänds ofta perspektiven, och utfallet blir just de oväntade svaren.

 

Det är påhittiga dikter som utvecklar ens egna känslospektra, och sätter ljuset på känslor vi alla delar och alla har upplevt eller upplever. Hans dikt är skriven som replik på den typ av kärleksdikt som odlats sedan åtminstone Lord Byrons melankoliska påbud: ”when asked if I love, I answer that ’I have loved’”. Hos Kjørsvik är det presens som är kärlekens tempus, och det är inspirerande.

 

Han avstår från invecklade och tillkrånglade metaforer. Den urgamla myten stipulerade att centrallyrik måste föras över från det privata till det personliga, men det går minsann att behålla angelägenhetsgraden även när dikten är högst privat. Ibland är kanske diktjaget lite väl förälskat – de blå dunsterna lite för blå – men säg å andra sidan den kärlek som inte är omdömeslös och duperad. Den förälskade som inte tappar sitt huvud är inte förälskad. Då blir kanske klangen aningen för gräll ibland, och den hyperboliska strängen kanske lite för spänd.     

 

Dikterna är inte alls ljumma och loja, utan de förverkligar nya uppslag till det gamla innehållet. Så läser jag flera av de korta dikternas budskap som något som förflyttar det avmätta till något originellt. Så i dikten ”Så ung jeg blir, og varm”:

 

Slik en tepose som senkes i en kopp

farget det kokvarme vannet rødt,

sprer navnet ditt seg i kroppen min.

 

Tørsten kan ikke slukkes, selv hvor

mange ganger jeg griper koppen

og fører den til leppene, som et kyss.

 

Så visar Kjørsvik vad kärlek innebär, att röra sig från dikotomin ”jag” och ”du” mot ett enande ”vi”, att allt av betydelse ligger i detta lilla pronomen. Hans dikt är en kärleksförklaring – till kvinnan han älskar, ja, men också till kärleken själv. En kärlek som kämpar med idyllen och missnöjet, där tankar och känslor inbegriper det ofördelaktiga likväl som det gynnsamma. Föremålet för hans kärlek är en ängel som släpar sina fotsulor i marken, men också en människa som bara råkar ha skänkts vingar.

 

Vi är inte fastlåsta i våra positioner och i våra fördomar. Vi är rörliga och flytande i vår identitet, och Kjørsvik tar vara på dessa skiftningar i sina intelligent spänstiga dikter. En förälskad blick kan sätta oss i rörelse, ge oss en riktning, en mening och ett mål. Hans dikter fylls av ljus och leende, och likaså den som läser dem.

Bättre lycka, Daniel Olsson, Tallbergs förlag

Klädd i en blå onepiece rör sig Sälen genom tillvaron. Klädseln är otidsenlig, men så är också karaktären själv, med svårigheter att anpassa sig. Det handlar om kärlek, om att vara ung vuxen men känna sig för gammal, vara orolig för att tiden bara går medan man letar efter någon att bli förälskad i, någon att ha en varaktig relation med, när tinderdejterna bara blir misslyckanden.

 

Sådana är förutsättningarna i Daniel Olssons seriebok Bättre lycka. Det är en välfunnen titel för en samling betraktelser, försedda med titlar som blinkar halvt ironiskt mot läsaren. Det är korta strippar som ofta utmynnar i ett ”jaha, var det inte mer än så?” Hos karaktären Sälen alltså: för läsaren finns det en hel del mer att inhämta.

 

Inte alltid, kanske. I några av fallen rör sig Olsson farligt nära det poänglösa, men det är å andra sidan förbannelsen med formatet. Detsamma gäller en del andra format som utnyttjar sekvenser, såsom till exempel krönikan: säg den krönikör som inte då och då kör fast i slentrian eller i onödig repetition. Det finns en pigghet i hur Olsson tar sig an ett ganska utslitet ämne – alltså hur man åldras med obehag.

 

Det handlar också om det svåra i att bara vara vid liv, om att känna sig utanför. Olssons serie kvalar nog in som ”ung vuxen”-litteratur, och det är svårt även för en ”gammal vuxen” att motstå charmen i teckningarna, som samspelar fint med berättelserna som formas av texterna. Det finns som sagt en ironi i hur Olsson behandlar kärlekstemat, men det är en ironi som inte kyls ned av cynism eller uppgivenhet.

 

Ambivalensen visar sig när Sälen säger: ”Ikväll ska jag hitta mitt framtida ex”, och blir nästan lika storslaget pessimistisk som när Nick Cave i låten ”Do You Love Me?” sjunger ”I knew before I met her that I would lose her”. Olssons säl är aningen muntrare, men det hindrar honom inte från att falla för olika frestelser: droger och alkohol främst. Men också ”sex & sånt”, som det lite vårdslöst heter. Det blir en del sex, ja, men detta skildras inte så lite neurotiskt. Lite Amy Winehouse förmår inte lyfta vår stackars protagonist från misären.

 

I sanningens namn är det nog lika ofta fyndigt som poänglöst, men det borgar för en ojämn samling. Framför allt framstår Sälen som så oerhört mänsklig, så sårbar, så lik oss alla i vår strävan efter något som kan göra livet uthärdligt. Ångesten kommer vi inte undan. Så kan Sälen inte undgå att känna sig för gammal, för fel, för ute, för förfelad, etc. Han försöker desperat hänga med i den utveckling omgivningen visar. Men varför? kan man inte låta bli att undra. Någon gång kan jag också önska att det fanns något mer pardonlöst över serierna, att de anpassar sig för mycket och blir för intresserade av att infria ens förväntningar och för ängslig med att skapa tillfällen till igenkänning.

 

Det är en seriebok som befinner sig i ett mittemellanläge: man känner sig både utanför och innanför de våndor som Sälen gestaltar. Så här ömtåligt kan livet vara, visar Olsson, och det är gott nog. Den karaktär han har valt för att gestalta sina innersta tankar är lika välfunnen som titeln, och han (den?) blir en ledsagare för oss, kanske något som kan kallas både varnande exempel och förebild.

Fuck your marsvin and dö, Anna Nygren, Poesiwerken

”Allt jag rör vid störs”, skriver Anna Nygren, eller närmare bestämt karaktären Jenny i hennes YA-diktsamling Fuck your marsvin and dö. Nygren debuterade ifjol, och utkommer nu redan med sin tredje bok. Hon har nischat in sig på flickor i de nedre tonåren, och en stor del av denna poesiberättelse utspelar sig på toan på en högstadieskola. I 7C börjar systrarna Lena och Jenny, och så Lisbet, som Lena handlöst förälskar sig i.

 

Året är 2004, det är Kent och the Cardigans som tonsätter karaktärernas liv. Lena hatar sin syster, som hon kallar äcklig och efterbliven. Systern hatar sig själv, och världen. Inga bra förutsättningar för lycklig utgång för intrigen. Addera sex och sprit, och mordiska tankar mot den som vågar korsa deras väg. ”Knulla sönder mitt hjärta, snälla”, som Lisbet säger.

 

Vad Nygren gör är att uppdatera de multipla kriser Karin Boye förmedlade i sin bästa roman Kris, med starkt fokus på att förälska sig i någon av fel (samma) kön. Förälskelsen pendlar – såsom förälskelser plägar – mellan det gulliga och det groteska, och så blir det när känsloyttringarna ges överslag. Nygren skriver i gurleskens anarkistiska tradition, där språkkänslan dikteras av blandningen av det söta och det svidande. Det är endorfiner och kickar, vimmelkantighet och höghet, men också mörker och djupa nedstigningar. Oro, misstankar och svartsjuka i höga doser.

 

Jenny lider mest av att känna sig äcklig, men det är en universell upplevelse, och något tonåringen behöver röra sig tvärs igenom utan omvägar. Alltså också Lisbet, vackra åtråvärda Lisbet, och får henne att identifiera sig som ett monster. Hon är en sådan som går rätt in i sina mörka tankar:

 

Jag behöver mörkret.

Det speglar min själ.

Jag har en bläcksvart själ.

Det rinner tjock svart vätska ut ur min mun och min fitta.

Det är all denna ondska som bor i mig.

Den behöver mörkret. Den behöver känna sig älskad.

 

I gurlesken är det gott om sådana inslag som konsulterar det äckliga, frånstötande, abjektliknande. Omslagets hopplåstrade kollage, utfört av Nygren i samarbete med Eddie Mio Larson, ger en bra indikation på innehållet. Lisbet uppsöker incest och schizofreni: tror att pappan vill ligga med henne, att hon hör röster som inte finns.

 

Överlag är det svårt att göra åtskillnad mellan vad som händer på riktigt och vad som är fantasier. Så blir det när otillåtna tankar och otillbörliga begär dominerar, och gränser tunnas ut. De ger varandra nya namn. Lisbet blir Betty Precious Baby. Lena blir Sandy Sunny Moon. Och stackars Jenny? Hon blir bara Lady Retard, Mongo, CP-unge. Det är en fruktansvärt rå skildring av mobbning från nära håll, med Jenny som den som medvetet spelar rollen av äckel – kanske för att det är hennes uppgift, att det skänker henne ynnesten att få vara i sin systers närhet (Jenny har gått om en årskurs). För den som är utstött kan även de mest tvivelaktiga ynnestarna vara värda att erhålla.

 

Och Lenas förälskelse ges ett uttryck som är högst trovärdigt:

 

Vi är Falska Flickor.

Falska pga egentligen gudinnor.

These good and evil twins will conquer the world.

I will do it all for you.

U u u and only u.

 

Alla tre närs av samma farhåga: tvivlet att de är värda att bli älskade på riktigt, men också viljan att uppleva en starkare känsla än den som erbjuds. Världen är så futtig. Nygren skriver ofiltrerat och hänsynslöst, men med stor lyhördhet och hänsyn gentemot de tre tjejerna. Det är en bok som är betvingande i sin ärlighet och sin uppriktighet, sin autentiska redovisning av hur det är att vara ung och känna sig fördömd och monstruös, men samtidigt försöka behålla något uns av värdighet. Det är också en bok som bönfaller om att överföras till scenen.

Det kan kvitta, Agota Kristof, översättning Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrand

Historietten är en uppfinning som Hjalmar Söderberg kan ta åt sig äran av. I hans tunna samling rymdes 20 korta berättelser i gränslandet mellan prosadikt och novell. Den korta formen med noveller som bara med viss möda kvalificerar som trogen texttypen tillhör också Agota Kristof, i hennes näst sista novellsamling, C’est égal, som på svenska fått titeln Det kan kvitta.

 

Högst lämplig titel, då tonfallet är bryskt och rättframt. Den första novellen slår an tonen, med en kvinna som får påhälsning av en läkare. I sängen ligger hennes man död. Kvinnan bedyrar att det var en ren olycka, att han har ramlat, och oturligt råkade det stå en yxa intill sängen som han fick rätt i skallen. Det är något med den här novellen som låter bekant, eller hur? Hur många kvinnor har inte genom historien skylt sina blessyrer från misshandlande män genom att skylla på dörrkarmar och trädgrenar och katters rivmärken?

 

Kristof vänder på könsstereotypen, och hennes berättelse – det är med tvekan man kallar det novell, då den bara är två sidor lång – är både kuslig och, tja, lustig, fast på ett olustigt sätt. Denna balansgång mellan ha! och ah! är något hon tar med sig genom de 25 berättelserna, som inryms på knappt 70 sidor. Formatet påminner om Lydia Davis, som ibland kan vara förbluffande effektiv med liknande korta texter. Eller varför inte en annan av våra egna, Pär Lagerkvist, vars klart bästa bok, novellsamlingen Onda sagor, också den rörde sig i liknande trakter kring elakhetens parabler.

 

Som det här med den beska samhällskritiken. I en av berättelserna handlar det om en arbetares död: ”Din fabrik tillverkade inte bara klockor, den tillverkade också döda kroppar.” Och som kanske framgår av dessa två exempel är döden central i Kristofs texter. Hennes metod inkluderar en knasighet som fördjupas och förvrängs från en berättelse till nästa. Här kan vad som helst hända. Och tillvaron bär på så många fasor.

 

I en av novellerna rör sig en puma genom eldslågor och en man som saknar sin son. Det är med andra ord exakt som i Nick Caves låt ”Hollywood” från 2018. Men hur kunde han ha inspirerats av den här novellen från 2005, när den inte finns tillgänglig på engelska? Andra excentriska exempel från Kristofs fatabur: en statstjänsteman som är inställd på att skriva ett litterärt storverk, bara den idé som (inte) infinner sig är värdig hans begåvning. Ett syskonpar utforskar övergrepp och begär i visst samförstånd. En olycksalig mördare söker ”dig”, men inte för att döda dig utan för att skydda dig, visa att ”du” är undantaget, för ”[D]et enda som kan vara skrämmande, som kan göra ont, är livet, och det känner du ju redan till.”

 

Barn och vuxna, alla är fyllda av lika dåliga anlag. Kristof visar vilken potential till ohyggligheter som finns inom oss, och hur gränslösa vi är i vad vi tillskansar oss. Författare som vågar sig in i dessa trakter ska vi bara vara tacksamma för, och erkänna den ynnest det är att läsa deras oförfärade texter. Hon går för långt, skulle man kunna invända, men det är hela poängen med den här typen av böcker, att upptäcka vad som finns där bortom de gränser som etikett och god smak upprätthåller.

 

Man kunde säga att hon går i dialog med Fassbinders film Rädsla urholkar själen, och lämnar sitt förslag: Ensamhet urholkar själen. För hennes karaktärer är påfallande ofta enslingar, och drabbas av stort tapp av själ, integritet, personlighet. Hennes berättelser är skrivna utifrån ett ursinne, en förtvivlan – men också utifrån en sorg, som i sista texten, om en man som söker sig till sin fars begravning, i sitt sökande efter en man som aldrig medan han var i livet höll sin sons hand.

 

Det är en fin gest av förlaget Wahlström & Widstrand att tillgängliggöra Kristofs författarskap. Hon föddes i Ungern 1935, men flydde efter revolten 1956 till Schweiz, där hon sedermera skulle skriva på franska, något hon återberättar i minisjälvbiografin Analfabeten. Den utkom på svenska liksom hennes storverk trilogin Den stora skrivboken, Beviset och Den stora lögnen senast för två år sedan och blev varmt mottaget. Det kan kvitta är en franskspråkig samling historietter, och gissa vem som har tecknat förlagets logga från 1884, som syns på titelsidan? Hjalmar Söderberg förstås.

 

Det här är korta texter, men Kristof har en osviklig precision i utförandet, och en utmärkt introduktion till ett av de mest fascinerande författarskap jag har upptäckt på senare år. Hur kan något så eländigt förbli så muntert? Tja, livet är ju som det är, och vi kan bara acceptera det (varför stångas mot något som är så ointresserat av samtycke och medgörlighet?). De tvära kast och oväntade vändningar som igångsätts av den här boken är en bra illustration till hur livet ser ut – våldsamt och kaosigt. Man får bara spänna fast sig och kanske inte njuta av färden, men uthärda den så gott det går, och då finns det betydligt sämre ledsagare än Agota Kristof.

A. Andra tankar, Katarina Frostenson, Polaris

En av de farliga kritikerklichéerna är när det står att en bok varit nödvändig att skriva för författaren. Detta gäller i första hand böcker som ligger nära självterapin, och underförstått finns en farbroderlig klapp på axeln: skynda dig nu att lämna det här bakom dig och återgå till att skriva böcker som liknar dem du skrivit förut.

 

Nå. Efter sin nesliga sorti från Svenska Akademien har Katarina Frostenson skrivit två prosaböcker med sitt namns initialer som titlar – K och F – och det fanns säkert drag av ”nödvändig för författaren” i hur de mottogs. Där ställdes också explicit frågan om hon någonsin skulle kunna skriva poesi igen.

 

Svaret anländer raskt, för A. Andra tankar är faktiskt en återkomst till poesin. Med förbehållet att det vardagliga tonfallet från prosaböckerna har smugits in i de nya dikterna. Till största del rör det sig om berättande dikter som övertar narrativet från K och F, alltså – och här tenderar det att bli monotont och förutsägbart – bearbetningar av den fängelsedom som hennes älskling fick och hur orättmätigt hon tycker det var.

 

Insprängt i mitten av boken finns ändå en svit dikter av mer centrallyriskt snitt, och det ska också sägas att de berättande partier som finns ändå har introducerats tidigare av Frostenson. Till exempel redan 2013 med Tre vägar. Den nominerades till Augustpriset. Två år senare fick Sånger och formler Nordiska rådets litteraturpris. Jag påminner om detta, eftersom A knappast kommer att ens nomineras till några priser.

 

För att den inte är tillräckligt bra. Jo, nog är läsningen solkad av både etiska och estetiska betänkligheter. Men i första hand för att det sker utrensningar lite här och där, och om Frostenson tidigare var isprinsessan har hon nu förvandlats till elefanten i rummet i det land, S, som hon med en favoritmetafor från förr kallar ”den trånga stöveln”. Boken fortsätter älta det som med viss brist på finkänslighet kallas olyckor och katastrofer, nederlag och förödelse.

 

Nog har Frostenson fortfarande god hand med orden, med diktens mindre beståndsdelar – även ljuden, som bekant – och i en av de mer lyckade dikterna, ”Förlåt ej”, används förledet ”för-” genom hela boksidan, nästan så att det blir både visuellt och ljudligt:

 

förtvivlan … förklara … förstöra … fördärva … förgöra … förstöra … förgängelsen … försvinna … förtvina … förlorat … förbannat … förvittra … förlåta … försona …

 

Annars liknar det en sagovärld som förevisar en förvrängd verklighet. Problemet är den platthet som uppstår när hon överger sin tidigare välutvecklade förmåga att röra sig på ett symboliskt plan och nu bli för hårt kopplad till verkligheten och det bokstavliga. Där finns namngivna fiender, men också vännen Kristina Lugn, som i en längre dikt används som exempel på en ovanligt fin vänskapsrelation. En relation som ändå slits sönder, då diktjaget kallar Lugn ”svekfull”. Det blir också uppenbart hur det är att leva i offentlighetens rampljus när ett möte på lokal skildras: ”Drack ett glas vin eller två / mörkt, rött / Vi talade så lågt / att ofta iakttas är svårt”.

 

Men det är en fin dikt om hur smärtsamt det är att förlora en vän. Ibland skriver Frostenson med en känslighet och ett osvikligt fokus, något som erinrar om vilken stor poet hon varit i samlingar som Joner och just Tre vägar. Men då och då trillar hon dit i infama haranger, personliga vendettor. Det blir också ibland för irrande och meandriskt när hon rapporterar om en värld där andra framställs som enfaldiga och hon själv så klok. Det blir ett debattinlägg som hotar att ta strypgrepp på poesin när hon raljerar över offertanken och religionens benådningar och lagens taktlöshet. Att hon själv saknar sinne för takt verkar inte föresväva henne.

 

Det blir också lite förutsägbart när dikterna så ofta handlar om träd, stormar och floder. Lika väntat är det när hon anför sin typiska litteraturkanon, med namn som Tsvetajeva, Dostojevskij, Duras och Celan – samt Kafka, som är obligatorisk referens för alla rättshaverister. ”Hur kan en människa vara skyldig”, citerar hon från Processen, utan att reflektera över att frågan är retorisk, och ingen skoluppgift som ska lösas.  

 

Liksom med prosaböckerna är jag starkt kluven, och långt ifrån övertygad om att det här är Frostensons största stund som lyriker. Samlingen är för sporadisk och osystematisk, och det räcker med att återvända till någon av de tidigare – ta vilken som helst, antikvariaten ställer dem i reabackarna numera – och upptäck med vilken oerhörd precision, språkligt och innehållsmässigt, de är skrivna.

Tiken, Pilar Quintana, översättning Annakarin Thorburn, Rámus

Det börjar med en död hund på stranden. Den har förmodligen förgiftats, av misstag ätit råttgift. Den efterlämnar en massa valpar. En av dem tillfaller Damaris. Kanske valpen ska blidka maken Rogelio, som ständigt hunsar henne? Nja. Han har redan tre egna hundar som han plågar i varierande grad. Valpen ska bli hennes, och så förblir det, även om den har en benägenhet att rymma så fort den får tillfälle.

 

Colombianska författaren Pilar Quintanas roman Tiken inleds starkt, men sedan följer en historia som inte riktigt gör karaktärerna rättvisa. Det äktenskap som beskrivs är av det eländiga slaget, kärlekslöst och sexlöst och barnlöst, och traumat ligger i bristen på barn. Ständigt omges Damaris av gravida, liksom för att håna henne. Hon skämmer bort hunden, ger den namnet Chirli, det namn som var avsett för den dotter som hon aldrig fått.

 

Eländig och oländig är också omgivningen. De bor i ett fallfärdigt ruckel i en djungel som är ogästvänlig och hotfull. Många umbäranden redovisas, med regn och översvämningar, myrinvasioner och giftormar. Naturen skildras som påtaglig, skrämmande och skadlig. Det mest imponerande med Quintanas roman är hur bilden av ett samhälle växer fram utifrån dessa förutsättningar, med ett samfund som växlar mellan likgiltighet och fientlighet. Fattigdomen är trovärdig och kännbar.

 

Karaktärerna dock är svagare utformade. Det stämmer att Rogelio utvecklas från inledningens tyrann till en något mer förstående make. Han är å andra sidan oftast iväg på flera dagar långa fiskeresor i sin yrkesutövning, så Damaris klarar sig mest själv. Hon lider av komplex för hur slitet har förstört hennes kropp, i synnerhet hennes händer som har blivit grova och klumpiga. I själva verket blir naturen den starkast skildrade gestalten, med sin förmåga att motverka all mänsklig strävan.

 

Quintana förlitar sig hellre på tell-principen än show. Därmed blir hennes berättelse beroende av beskrivningar som inte riktigt gestaltar vare sig ett skeende eller dess karaktärer. Damaris tittar på såpopera, tar kanoten till affären, och funderar mycket på sin barnlöshet, men det är i stort sett allt vi har att tillgå för att förstå den här anonyma och allt bittrare kvinnan. Hon ska troligen bli ett porträtt av en kvinna som utsätts för svåra påfrestningar och hur hon hanterar dem. I så fall är jag missnöjd med utfallet, och romanslutet är för tillskruvat.

 

Visst, människor som pushas till sin yttersta gräns blir gärna desperata och deras tillvägagångssätt blir ruskiga. Men det är knepigt när det inte helt förankras i det tidigare skeendet. Quintanas poäng kan vara att diskutera våldet, om det är något som förvandlar oss eller om vi har potentialen till våldshandlingar inom oss. Men den diskussionen är för programmatisk och förenklad.

Liten lek, Erik Lindman Mata, Nirstedt/Litteratur

”Nu är det färdiglekt”, löd en fras som en bekant till mig i ungdomen hade gjort till sin helt egna. Han uttalade den med sådan auktoritet att man anade en cirkel med ett stolt ”C” som i copyright omedelbart efter att han sagt det. Och något liknande – detta copyright-märke alltså – kan en känslig läsare skönja hos den poesi som Erik Lindman Mata utger. Förra årets debut Pur vann Borås Tidnings debutantpris (helt välförtjänt). Tidigare i år utkom på lilla förlaget Pamflett häftet Gunne, sax, påse. Och nu – raskt jobbat – redan den tredje boken, Liten lek.

 

Om den förra var av diminutivt slag är denna en koloss. Den har som undertitel ”Samlade dikter 2019-2020”, och det samlade utgörs av 40 dikter av varierad längd fördelade på 300 sidor. Samtidigt som det är lätt att känna igen Lindman Matas diktion är det en något mer generöst skriven dikt. Här finns typografiska hyss i form av kursiver, fetstil, parenteser, versaler, punkter i plural, semikolon, mellanrum, blanka sidor, där det spatiösa inryms likväl som det kondenserade. Ord sträcks ut och sträcks in, och han arbetar med hela boksidan.

 

Lindman Mata skriver om lekens allvar när han med ominös stämma markerar årsdagar (som bekant stipulerar dessa ofta sorglig läggning). Hans dikter handlar om kropp, om bad, om semestrar, om resor, om färder, om flora och fauna. Och om trösten som finns i de rörelser som människor genererar.

 

Vi som läst honom tidigare känner igen 2 saker. Först benägenheten att skriva siffror numeriskt, vilket kan ställa till med problem när både ”en” och ”ett” skrivs som ”1” (dock inte helt konsekvent). Det här får raden att hacka till – skapar en cesur i dikten – och läsningen haltar, liksom för att illustrerar poesins funktion: att snubbla. Sedan att fotografier ingår i hans poetik – här arton färgfoton som fungerar både som markörer för mänsklig samvaro och som platsangivelser. Några av de platser som nämns i dikterna har med Umeå och med Venezuela att göra – hyfsad täckning, med andra ord.

 

Har någon poet på svenska sedan Karin Boye och Elmer Diktonius diktat så förtjusande om våren, kan man undra:

 

vet du va jag tänkt på

har tänkt på hur björklöv är i april

kanske maj

är liksom TREVANDE, spygrön, glädje,

Som om handen fattar runt dvs försöket att gripa – –

tag

i vått halt kant –

      bara nåt   att hålla i ..                                                        (puls!)

                                                                             (paus)

 

se en vårs ÖGONLOCK –

i knät ömma –

i knät i nacken lockar –

 

På motsvarande sätt kunde man fråga: har någon poet på svenska sedan Stig Larsson diktat så förtjusande om klibbighet och kletighet? Och har någon poet på svenska sedan Katarina Frostenson diktat så förtjusande om ljud och läten? Han återbördar poesin till sin muntliga funktion, men inte enbart ljudmässigt utan den är muntlig också i hur den betonar smaksensationer. Han är både noggrann och slarvig. Den här poesin befinner sig i skärningspunkterna mellan ytterligheter, där den frammanar sin outtalade post-apokalys.

 

Hos Lindman Mata blir både fragmentet och berättelsen lika viktiga. Mimesis (vad som visas) och dieges (vad som berättas) arbetar i par. Han är rastlöst stillsam i de här dikterna, där han utför ett precisionsarbete, där saker registreras minutiöst. Med hjälp av fotografierna, men också med dikterna i sig, samlas visuella minnen. Dessa minnen som aldrig bleknar, där det oväntade ges frikostigt utrymme.

 

Det är dikter skrivna i en stil som lutar svagt framåt. Ibland är manövrarna halsbrytande. Ofta charmiga: ”Fingrar precis så redan ristade årsdagar / fingrar redan utlovade sår / Som man fingrar det alldeles säkra”. Dikterna handlar om känslor, om att tillhandahålla sådana, och att hålla tillbaka dem. De verkar ofta bara ha kastats ned i ett skrivblock, vilket får dem att verka ha skrivits i pur spontanitet, som om de existerar i sin tillblivelse. De ger intryck av dagbok eller arbetsanteckningar med sin huller om buller-struktur. Dikterna ges ofta fyndiga titlar, såsom nr 25: ”dikten några promenader jag av misstag gått”.

 

Jag gillar den här boken, som är skrivna av en upptågsmakare som man bara verkar kunna vänta sig stordåd av. Det är sinnligt skrivet. Lindman Mata testar olika förhållningssätt, och det är givande att ta del av hans arbete. Han arbetar med olika uttryck och olika metoder, med starkt fokus på det som är värt att bevara, när så mycket går förlorat.

op. 101, Horace Engdahl, Bonniers

Under tiden fortsätter svinerierna … Horace Engdahl gav för fem år sedan ut Den siste grisen, och i sin nya bok op. 101 ger han titeln en kontext med referensen till dialogen mellan Odysseus och Gryllos i Plutarchos Moralia. Kirke förvandlade Odysseus besättning till svin, och när hon ska återförtrolla dem till människor vägrar Gryllos, med argumentet att det är ett ädlare liv att leva som svin än som människa. Omslaget till denna nya bok återger episoden från en utgåva av Ovidius Metamorfoser.

 

I dessa lärda miljöer vistas Engdahl gärna. Mindre gärna i samtiden, då han stolt avsagt sig alla tidningar, all tv och radio och bloggar och sociala medier. Men det ställer till med problem för den som endast lyssnar på de poddar han själv råkar medverka i, om han samtidigt vill ha åsikter om samtiden.

 

Som bok betraktat är op. 101 tredelad. Först tjugo korta texter i ett format som liknar prosadikten, sedan en bunt aforismer, och till sist två något längre musikessäer om Bach och Beethoven. Inledningen rör sig från Dostojevskijs emblematiska position från källarhålet till en balkong i Göteborg. Aforismerna är – tja, som aforismer plägar vara.

 

Den munterhet som var Engdahls signum i de texter han publicerade fram till cirka 2011 har fått ge vika för en allt starkare melankoli. Han vill nog gärna vara den cyniske sanningssägaren: ”Det som definierar oss som människor idag är ju att vi kan upprepa vad som stod i tidningen”, som det heter vid ett av de bittra tillfällena. Frekventa utbrott mot vulgarisering förekommer, liksom intensiv nostalgi: internet är dåligt, 1700-talsromaner är bra.

 

Nu finns det mycket som antingen får mig att klottra ned elaka kommentarer i marginalen av typen ”men besinna dig!” eller som bara väcker anstöt. Som att tystnadskulturer är vad som gör oss mänskliga, att samtycke är förkastligt, eller att han raljerar över ”så kallad sexism”. Viss klimatförnekelse förekommer också. Här ska genast sägas att cancel-kultur inte alltid är att föredra, men också att de flitiga attackerna mot rättssystemet och mot inlåsningens skadliga effekter hade varit mindre osmakliga om de inte författats av någon som skriver en partsinlaga för att försvara en vän. Eller att våldtäkt kallas ”en missriktad smekning” och beskrivs som något som ”väcker samhällets ogillande av skäl som inte är helt rationella”.

 

Därför kommer nog eftervärlden inte vara nådig mot Engdahls aforistiska böcker från senare år. Vi kanske minns hans essäer om romantiken som klargörande, att han i sina tidigare essäer ofta gjorde skarpa, modiga och banbrytande läsningar av spännande författarskap. Men nu verkar han så upptagen av privata vendettor att det tangerar det löjeväckande. Han har lämnat litteraturens domäner – som han behärskade med ackuratess – till det Calvino kallade ”den oskrivna världen”, alltså verkligheten, där han är mer vilse.

 

Även om Engdahls författarskap tecknar en rörelse bort från den renodlade essän mot ett mer självbiografiskt skrivande ska man akta sig för att läsa honom helt bokstavligt. Givetvis har han framställt en persona här, en upphöjd ”Horace”, inte avsedd att blidka någon läsekrets, utan mer som en florettförsedd hjälte som fäktas mot de banala fiender tidsandan har alstrat. Han har dock inte lagt märke till att det svärd han inbillar sig slåss med nu har bytts ut mot en knölpåk.

Små dygder, Natalia Ginzburg, översättning Vibeke Emond och Gunnel Mitelman, Bonniers

Två europeiska författare som trots att de varit döda ett tag blivit oerhört omtalade de senaste åren är italienska Natalia Ginzburg och ungerskfödda Agota Kristof. Båda har gjort ett remarkabelt intryck på det samtida litterära fältet, inte minst det svenska. Ingen som läst dem verkar kunna bli besviken, något som i sig får en att aktivera sin misstänksamhet. Inom kort utkommer Kristofs senaste bok i översättning, Det kan kvitta. Sally Rooney citerade Ginzburg i sin senaste roman Vackra värld, var är du, och Rachel Cusk har skrivit förordet till den utgåva som nu ges ut på svenska, Små dygder.

 

Det är en essäsamling i det något mindre formatet. Att Cusk intresserar sig för Ginzburg är föga förvånande: de delar en förtjusning i en viss typ av noggranna iakttagelser av mänskliga tillkortakommanden. Hon har också skrivit ett ganska exemplariskt förord, som prydligt förklarar vad man kan hitta i dessa essäer, och fokuserar mycket riktigt på hur den italienska författaren lyckas ”gestalta människans defekta charm”. Här ryms elva oftast korta essäer skrivna mellan 1944 och 1962.

 

Här följer en enkel sanning: man läser för att lära sig saker. Och att läsa Ginzburg utgör mötet med en utmärkt läromästare. Många läser för att få tiden att gå, för att förströ sig, för att bli underhållen. Gott så: men det är en otillräcklig läsning, eftersom den genuina läsningen ser annorlunda ut. Det är en läsning som innebär större insatser, att man riskerar att få sina grundläggande värderingar omstöpta. Ginzburg tar både stora och små grepp om sina ämnen, som lite förenklat kan kallas självbiografiska. Men hon utnyttjar den lite slitna formen till att yttra nya saker om jaget, eller snarare låta jaget agera språngbräda för andra slags tankar.

 

Man läser inte litteratur för att fördriva tiden medan man diskar eller viker tvätt (ljudbokskonnässörer får framföra avvikande åsikt). Den typ av böcker Ginzburg skriver förtjänar inget mindre än din odelade uppmärksamhet. Och så belönad du blir! I första hand uppfattar jag hennes tonfall som avgjort ironisk. Det här är ju en slarvig beteckning, som fästs på kreti och pleti med minsta känsla för livets ohyggliga sidor, men det krävs mer än så för att den ironin ska bli mer än stapelvara. En unik känsla för rytm, till att börja med. Ginzburg skriver angenämt, men hon skriver mothårs (här måste översättarna förmodligen prisas: de rutinerade ässen Vibeke Emond och Gunnel Mitelman). Varför mothårs? Jo, för att hon går sanningens ärenden, och sanningen är alltid obekväm – annars är den ingen äkta sanning.

 

Något som händer medan jag läser: jag upptäcker att jag ler, ofrivilligt, hjälplöst. Helt enkelt för att det är så bra, till innehåll och till form. Ändå handlar det ofta om melankoli. Om att vår tillvaro bygger på sken, illusion: ”Drömmar förverkligas aldrig, och så fort vi ser dem i kras inser vi plötsligt att den största lyckan i våra liv finns utanför verkligheten. Så fort vi ser dem i kras förtärs vi av saknad efter den tid å de glödde i oss.” Det här är alltså litteratur som gör ont på riktigt. Först i efterhand förmår vi uppskatta det vi haft framför våra ögon. Vi lever i något som redan varit.

 

Ginzburg utför den smidiga rörelsen från den enkla beskrivningen till förädlad analys. Det sker med sådan exakthet, eftersom hon vet när förenklingen hotar att lamslå texten: just då byter hon spår, lämnar det som kunde ha blivit kliché. Författaren måste lita på läsaren, och som läsare måste vi känna att hon gör just det, och inte underskattar oss eller vår förmåga att själva dra slutsatser. Det här är inte samma sak som att skriva spartanskt: nä, för Ginzburg fyller texten med detaljer. Vad det är frågan om är förmågan att klippa av innan det blir för övertydligt. Till exempel när hon skriver om tystnaden: är den bra eller inte? Klart den är att föredra ibland, en värdefull egenskap. Men den är också en synd.

 

En vistelse i England genererar två texter som präglas av bitande satir. Det råder ingen hejd på vad hon avskyr hos engelsmännen: den fantasilösa maten, oförmågan att förvånas, färglösheten i hela tillvaron. Det är blyghet och misantropi i ohelig allians. Som italienare i England blir hon till en början förvånad när det är så svårt att beställa ett glas vatten på restaurangen, efter att ha sett hur snabbt man skaffar fram vatten om någon svimmar på gatan. Men de dricker ju så mycket te att de aldrig hinner bli törstiga på annat, konstaterar hon syrligt när först efter visst gnissel det önskvärda vattenglaset kommer fram på restaurangen. Här låter hon som en stand up-rutin: lustigt nog är texten från 1961, under den tid när Lenny Bruce i USA förfinade (alltså förfulade) hela genren.  

 

Natalia Ginzburg är i sina essäer både kategorisk och nyanserad, och det är väl det som gör dem till så levande material fortfarande, att det finns denna spänning mellan ytterligheter, som syresätter hennes idéer. Hennes temperament är tillspetsat men också förstående, och egentligen inte dömande. I den mån hon är överseende är det ändå inte av det milda slaget. Det mest tilltalande är direktheten, något som också bidrar till att de fortfarande uppfattas som så moderna – vad nu ”modern” betyder, inte minst i dessa tider, ett århundrade som splittras i så många riktningar.

 

Och även om det är direkt och ibland ganska hårt skrivet finns det en förtrolighet i hennes angreppssätt. En slags ömsesidighet, en respekt för läsarens integritet, ungefär som att hon ser dig men låter dig vara i fred med de (eventuella) slutsatser du hämtar ur hennes essäer. Så kan väl ingen riktig läsare heller motstå den totala sågningen av parrelationen i den bitska ”Han och jag”, speciellt när hon utbrister: ”Jag älskar och förstår mig på en enda sak i världen, och det är poesi.”

 

Ja, en sådan text är anklagande mot mannen, och tämligen skoningslös. Men den är också självrannsakande. Så fungerar Ginzburgs texter ofta på två plan: dels en kritik mot andras befängdheter och inbilskheter, och dels minst lika skarpa utfall mot de egna bristerna och skavankerna. Texterna som är skrivna direkt efter andra världskriget kriget visar också vilka reella problem fredstiden medför. Att det inte går att återhämta sig. Det enda goda kriget innebar, menar Ginzburg, är att författare slutade ljuga. Nu tvangs de säga som det verkligen var, inte minst när det gällde att skildra människans uselhet.

 

Och här finns en bedårande klok essä om barnuppfostran. Belöningar och bestraffningar är kontraproduktivt, då livet sällan följer denna enkla mall att goda gärningar belönas och onda handlingar bestraffas. I själva verket är det oftare tvärtom, att det dåliga beteendet belönas och de goda åtgärderna passerar obemärkt förbi; då kan man lika gärna lära barnen det tidigt, så slipper de bli besvikna. Det må låta cyniskt, men det är svårt att argumentera mot henne.

 

Att författare gillar Ginzburg är föga förvånande, då hon är så inspirerande att läsa. Alla borde läsa henne, och uppleva hur ens egna skrivande uppmanas anta större ambitioner. Och varför har vi den här myten om den lidande konstnären? Som Jeanette Winterson sa när hon i en intervju om sin senaste roman Frankissstein la ut texten i detta ämne, att hon alltid känt en enorm glädje i att skriva, och att den som bara klagar på hur jobbigt det är att skriva kan skaffa sig ett annat yrke. Ginzburg: ”Så fort jag börjar skriva känner mig oerhört väl till mods, och jag rör mig i ett element som jag tycker mig känna oerhört väl”. Denna trivsel är det svårt att bortse från när man läser henne.

Rödgula vägar, Kerstin Söderholm, Nirstedt/Litteratur

Endast extrema poesinördar känner nog till namnet Kerstin Söderholm sedan tidigare. I det stora verket Nordisk kvinnolitteraturhistoria är artikeln om henne, skriven av Tuva Korsström, frustrerande kort, och drar paralleller till Karin Boye och Virginia Woolf (alla tre skulle begå självmord medan andra världskriget pågick). Som kompensation är hon representerad med fem dikter i den stora antologin Svensk poesi som Bonniers gav ut 2016, och alldeles nyligen förekom hon också i den finlandssvenska antologin Bländad av död och kärlek som Schildts & Söderström gav ut. Och redan för sju år sedan gav Jonas Ellerström ut sin fina skuggantologi över 1900-talets svenskspråkiga poesi, Under tidens yta, som inkluderar en dikt av Söderholm. Han skriver om hennes ”fina förening av exakt, metaforbefriad naturiakttagelse och rastlös introspektion.”

 

För den som vill veta mer kan man läsa hennes samtliga verk på Litteraturbanken: sex diktsamlingar, en novellsamling, samt den dagbok som hon själv höll starkast. Hon levde mellan 1897 och 1943, och nu utges i Nirstedt/Litteraturs känsligt kurerade serie hennes diktsamling från 1928, Rödgula vägar, i en passande rödgul/brandgul bok.

 

Passande färg, då det här är en poet som är on fire (not till vankelmodiga läsare: poeter är antingen on fire eller inte, svårare är det inte). Passande är också att kritikern som skrivit förordet heter Brandt: alltså Tatjana Brandt, Nordens mest läsvärda kritiker för tillfället. Hon betonar de vilt intensiva anspråken hos Söderholm, och kallar henne ”[v]ild, originell och bångstyrig.” Brandt förenar entusiasm med kritisk blick och betonar hur kriser, sorger och psykisk ohälsa formar Söderholms dikter.

 

Man kan säga så här: här finns det vanliga förrådet av romantikens troper, om människans samspel med naturen och den emfatiska längtan som individen upplever ställd inför existensen. Men också en rastlöshet som hör till modernismen. Hon är extrem och intensiv, Kerstin Söderholm, och tar andan ur en – och man läser med det största tänkbara versala ”Å!” som språket äger i koalition med känslan.

 

Det finns en ovanlig koncentration i den här relativt tunna boken med sina oftast korta dikter, och en upptäckarglädje som skingrar all oro och alla våndor som man ställs inför och delar med diktjaget:

 

Det finns blåa vägar upp till solen

och orangegula.

Jag tycker om att gå de namnlösa vägarna.

Jag vill vila på en trådfin lina över havsytan.

Jag vill hitta en blå smaragd

i skuggan under lärkträden.

 

Färgreferenser är vanliga, och de flesta av dem rör sig mot det rödgult brandfärgade. Ja, det är så mycket eld här att man frestas tänka på Helvetets eldar. Men religionen är bara en tänkbar läsning, och Söderholm går ärenden som också kan kallas nietzscheanska, som Holger Lillqvist betonade i en essä om henne i antologin Kontextuella litteraturstudier som Helsingfors universitet gav ut 2009. Alltså en förhöjd upplevelse av tillvaron, ett exalterat närmande till det Oerhörda.

 

Jag är inte helt ense med Ellerström som vill mota bort metaforerna i Söderholms poesi; de är av mer diskret slag, subtila aviseringar om en animerad värld. Hur ska annars hennes flitiga referenser till linor och trådar uppfattas: sådana är både bokstavliga och bildliga. Så kan hon skriva enkla och rättframma och osedvanligt vackra kärleksförklaringar: ”Du har så många stjärnor i dina händer”, till exempel. Eller ur samma dikt: ”Helg växer ur stenarna / där du vandrar”. Det är oväsentligt vem eller vad detta ”du” är, bara att det är något vi älskar och strävar mot – ett ideal, en inspiration. Är det en gud hon vänder sig till? Kanske en via negativa-gud: ”Jag lever för att jag aldrig sett dig. / Jag tror för att jag aldrig känt dig. / Jag förstår dig för att jag aldrig visste ditt namn.”

 

Med hjälp av skönhetens osvikliga precision kan Söderholm träffa rätt och hitta sant. Det är dikter som tillvaratar Södergrans poetik: romantisk längtan förenas med modernismens iver att nå vidare, nå längre. Med Nick Caves ord, försök att knuffa själva himlen och sluta nöj dig med allt som begränsar dig (”Push the sky away”). Att sikta mot stjärnorna blir en underdrift för konstnärer med sådana anspråk.

 

Söderholm skriver klarspråkets dikter, och utnyttjar både inre och yttre stämningslägen i clashen mellan dröm och verklighet, som är lika starka instanser inom henne. Söderholm skapar bilder man inte går vilse i. Den rödgula färgen indikerar lidandet och lidelsen. Personifieringar och besjälningar skapar en värld som andas tillsammans med diktjaget. Spöken och väsen trängs med småkryp och blommor i den sällsamma värld som dikterna återskapar.

 

Förtvivlan och häpnad dikterar känslorna, och känslorna framställs helt trovärdigt. Dikterna pulserar och pockar: ”Jag vill slitas som tändstickan mot sitt plån / och gå under i min egen låga.” Det är en farlig inställning, att söka sig mot elden, att frivilligt brinna. Men vad är ens alternativet? Att sträva bort behöver inte endast betyda att man vill dö, bara att man vill ta sin usla tillvaro vidare, upptäcka nya och större och mer kreativa perspektiv. Gränser är till för att förflyttas, och Söderholms dikter vill skapa ny och starkare bäring för känslorna.

 

Då kan man uppsöka självföraktet, för att i det svartaste förnimma att man duger ändå – att ditt värsta är värt att accepteras och kanske älskas, och kanske just av de anledningarna, att du har vågat möta det sämsta hos dig. Även i vår ynkedom är vi mänskliga, och brister, tillkortakommanden och defekter är nödvändiga för att vi ska ges en fullständighet som till exempel våra presentationer i sociala medier förtiger.

 

Så kan den sista dikten i den här samlingen läsas som anti-självhjälp. Snälla, bara läs, och ta till dig de hårda förkunnelserna och upptäck att det som är botten i dig är också botten i andra:

 

Glädjen är inga fulla fat.

Glädjen är inga friska druvor.

Den är en hårdnad diamant i vår själs innersta.

Den är ett häftigt styng,

som kommer oss att fara upp

som i smärta,

men efteråt bräddar oss med stigande jubel.

Glädjen är den sårigaste och rödaste örten i vårt bröst.

 

Om du vill lyfta glädjen till dig

ifrån mig,

måste du gå mellan blottade lansar

för att nå den.

 

Den här serien ägnar sig åt enskilda verk, och jag påminner att man kan läsa de fem andra på Litteraturbanken. Ändå är det något som händer i läsningen av en fysisk bok som den elektroniska läsningen inte helt kan ersätta – inte för mig, personligen. När Rödgula vägar publicerades 1928 mottogs den försynt artigt hos kritikerkåren. Min förhoppning är att tiden nu har mognat, att vi lärt oss uppfatta den här boken som en sällsynt skimrande skatt i vår svenskspråkiga kanon. Böcker som tecknar sitt stora stora ”Å” är alltför ovanliga för att förbigås med tystnad eller likgiltighet. Det här är en bok som brinner men inte brinner upp.