Jag antar att du som många andra följer den svenska tv-serien Svärtan (som bygger på John Ajvide Lindqvists roman Sommaren 1985). Att ett gäng småglin får tag på en egen sjöjungfru är faktiskt inte det minst trovärdiga i serien, för det är den uselt skrivna dialogen, som förefaller ha haft 40-talets pilsnerfilmer som förebild, eller Astrid Lindgrens minst lyckade stund som författare, Saltkråkan. Från svenskt håll finns en annan fiktiv fast manlig havsvarelse i Carl-Johan Vallgrens Havsmannen, men vad är väl dessa vagt tecknade övernaturliga väsen i jämförelse med Danmarks två sjöjungrur.
Först: H.C. Andersens världsberömda Den lilla sjöjungfrun, som Disney förutsägbart nog har kramat sönder, medan hon i sagan går ett värre öde till mötes, där hon efter att ha förvandlats till människa får i uppdrag att mörda prinsen för att bli sjöjungfru igen, men ångrar sig och kastar sig i havet och förvandlas till skum. Men ännu tidigare fanns sjöjungfrun Ibrant, som hovpoeten Rasmus Glad berättade om på 1500-talet. Hon förutspådde krig och ödeläggelse i spåret av lillprinsen som skulle bli Kristian IV av Danmark.
Om denna Ibrant berättar Rasmus Daugberg i sin nya bok Rasmus Nielsøn. Den eponyma huvudpersonen är en bonde som är olycklig, efter att pappan drunknat och han blivit separerad från sin älskade vän Lovisa Friis, en herremans dotter. In träder sjöjungfrun – på danska det mer poetiska ”havfrue” – Ibrant. Hon konstaterar syrligt att Rasmus ”lignede ikke bare en stakkel, han lignede en, som også selv syntes, at han var det.” På hans fråga om hon verkligen är en havfrue svarar hon: ”Det kan vi godt sige”. Rasmus är en bortglömd person, och mellan honom och Ibrant skapas en kortvarig och mycket okonventionell vänskap. Hon kan se in i framtiden, och det är förstås en eftertraktad egenskap i alla tider. Så kommer hon till hovet, och skiljs från Rasmus.
Tidigare har Daugbjerg skrivit två böcker som korsat gränsen till magin och det övernaturliga. Hans andra roman Troll har fått många svenska läsare, och han fick häromåret också högst välförtjänt Mare Kandre-priset. Han skriver ett slags onda sagor i Pär Lagerkvists anda. Men till skillnad från svenska författarna Vallgren och Ajvide Lindqvist blir Daugbjergs sjöjungfru inte enbart eller entydigt något redskap i människans tjänst. Trots allt finns det alltid något förnumstigt i hur svenska författare skriver skräck, medan Daugbjerg tar oss rätt in i det oförklarliga, och respekterar det oförklarligas rätt att förbli ouppklarat. En författares uppdrag kan inte nöja sig med att lägga till rätta: hen ska beröra och uppröra i lika hög utsträckning.
Han har sannerligen mutat in sin egen plats. Romanen Rasmus Nielsøn har tre jagberättare: Rasmus själv, sjöjungfrun Ibrant, samt Rasmus Glad, under sin latiniserade namn Erasmus Lætus. Daugbjerg har utgått från hovpoetens egna texter om Ibrant, som alltså enligt historieskrivningen har funnits på riktigt. Men är det frågan om magisk realism eller fantasy? Kanske något helt annat bara. Daugbjerg visar djup förståelse för frågor kring skuld och rättvisa. Hans karaktärer är ofta godhjärtade men naiva, och tacklar eviga problem kring ensamhet och vänskap. Så sett är det – trots att han skriver om mytiska figurer – en helt igenom mänsklig tematik i hans böcker.
Sommaren är en lämplig tid för skräck. Jag minns när jag var knappt torr bakom öronen (sex-sju år på sin höjd) och tv visade skräckfilmer sena kvällar, kurerade av Nils-Petter Sundgren. Jag övernattade hos mormor och morfar i Torrböle, och låt säga att de inte var lika rigida som mina föräldrar över vad jag fick och inte fick se på tv – eller så smög jag upp och gömde mig bakom soffan (vem minns sådana detaljer?) för att låta filmer som Invasion från Mars och Frankenstein bli min initiationsrit till skräckfilmen. Den här ”sommaren 2026” får gärna gå i skräckens tecken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.