När Ted Hughes gav ut Sylvia Plaths Collected Poems 1981 var det två saker som förbryllade. Dels att boken inleddes med dikter skrivna 1956 – året de träffades – och dels att en av de bästa ungdomsdikterna saknades i urvalet av juvenilia: ”The Mad Girl’s Love Song”. Den fanns inte ens med bland de många dikttitlar som Hughes listade i ett appendix. Ändå är det en dikt som blivit emblematisk: när den fiktiva Emily Dickinson i den eponyma tv-serien från häromåret gjorde en tidsresa och träffade på Plath i Boston 1955 var det ett par strofer ur den som hon reciterade för den förvånade Dickinson:
I dreamed that you bewitched me into bed
And sung med moonstruck, kissed me quite insane:
I think I made you up inside my head.
God topples from the sky, hell’s fires fade,
Exit seraphim and Satan’s men:
I shut my eyes and all the world drops dead.
Ordningen är återställd. För nu har äntligen en mer komplett samling av Plaths dikter utkommit. The Poems of Sylvia Plath har redigerats av Amanda Golden och Karen V. Kukil. Kukil har tidigare bland annat redigerat Plaths dagböcker och brev, och här har hon tillsammans med Golden – som redigerat böcker om Viriginia Woolf och Plath – gjort ett gediget jobb för att nosa rätt på exakt allt som Plath skrev i diktväg. En bok i hästväg blir det då: medan Hughes urval (som ändå kallades Samlade dikter) innehöll 274 dikter har denna koloss (pun intended) 542 dikter. Den snuddar 900 sidor.
I förordet skriver Golden och Kukil om den säregna styrkan i Plaths poesi: ”Plath combines raw emotional depth with humor and uncompromising, unapologetic sense of vulnerability and strength.” Det är lätt att instämma i varje stavelse av den definitionen, inte minst den underskattade och -värderade humor som så ofta gör sig gällande i dikterna. Att ta del av denna ännu mer samlade bild av poeten Sylvia Plath är mycket inspirerande.
”Mad Girl’s Love Song” är ett tidigt exempel på stort konstnärskap hos Plath. Den publicerades i augusti 1953 i tidskriften Mademoiselle, men oftast blev hon under den tiden – och senare – refuserad. Den hugade kan samla på sådana sorgliga notiser bland de ambitiösa fotnoterna, hur dikt efter dikt skickades till olika tidskrifter, med nedslående resultat nästan varje gång. För mig är det här bara ett av flera tecken på hur tidigt ute Plath var, att hon skrev för en samtid som inte var redo för dessa bomber till dikter.
Den allra första dikten skrevs av en femårig Sylvia, och åtta och ett halvt år gammal fick hon sin första dikt publicerad (”Poem”). Den kan man förstås läsa för charmens skull, men när föds poeten Sylvia Plath? Kanske elvaåringen som skriver ”Apple Blossoms” med raderna ”When painting apple blossoms, / Here’s what I’d like to do – / Take my brush and paint the flowers, / But paint the scent that’s in them too.” Eller någon av de totalt 39 dikterna hon skriver det året hon fyller sexton. Det året formulerar hon också sin första poetik: ”I write only because / There is a voice within me / That will not be still.” Detta återkommer hon till i en av sina sista dikter, skriven tio dagar innan hon dör: ”The blood jet is poetry, / There is no stopping it.”
Plath skrev helst på rosa papper som hon fick tag på när hon pluggade på Smith College 1950-55, och som hon fortsatte köpa av dem åren därefter. Det finns en paradox i detta, hur hon i sin poesi rörde sig allt längre bort från det konventionellt tjejiga mot ett mer råbarkat ideal. Som ung är dikterna stränga i formen, medan hon luckrar upp det mesta av beroendet av meter och rim, även om halvrimmen återfås – särskilt påtagligt i dikter som ”Daddy”.
Poängen med den kronologiska läsningen är att det går att följa olika slags utvecklingar, både avseende teknik och tematik, för att inte tala om stilistik och språkbruk. Allt kulminerar – som bekant – hösten 1962, med lejonparten av de dikter som ingår i den postuma samlingen Ariel, först Hughes urval 1965 och Plaths urval 2004, i The Restored Edition.
Varför är Plath så bra? Hon lyckas vara bra både i enskildheter och i helheter. Det vill säga: enskilda dikter är starka i sig, men det finns också något i hur hon formulerar sig, som får enstaka rader att fästa. När Martin Amis förklarade Philip Larkins storhet kallade han det ”effortless memorability”, men för Plath är det snarare så att ansträngningen är en del av poetiken, att det är ambitionen som lyser i diktrader.
Exempel? Vad sägs om:
a bibliography of decay […]
My hats are what Carnegie calls / Barefaced Effrontery. […]
At least I feel
Less dread of the world beyond than ours. […]
My hours are married to shadow. […]
I am terrified by this dark thing
That sleeps in me […]
Is there no way out of the mind?
Redan 1954 visar hon att hon kunde skapa poesi ur det vardagliga, i en dikt om en mal som äter upp hennes kläder i garderoben och jämför denna materialist med Shelleys mer idealistiska kryp: ”the desire of moths for a star”. Så hon är både rolig och smart (den bästa kombinationen). Dessa ungdomsdikter kan för all del jämföras med Edith Södergrans Vaxdukshäfte. Allt är förstås inte bra, men det finns onekligen spår av den storhet som låg inom räckhåll bara några år bortom tonåren. Båda författarna skrev uppskattande om Nietzsche, och båda dog det år de skulle fylla 31, och givetvis har bådas liv blivit sjukdomsstämplade och rikligt dokumenterade och mytologiserade.
Och året därpå, i mars 1955, skriver hon en avancerad dikt, ”Apotheosis”, som pekar framåt mot de dikter som skulle skrivas något senare (notera att inte heller denna är med i Hughes urval på 50 dikter):
In the morning all shall be
the same again:
stars pale before the angry dawn;
the gilded cock will turn for me
the rack of time
until the peak of noon has come
and by that glare, my love will see
how I am still
blazing in my golden hell.
Vad förorsakar denna upplevelse av att befinna sig i helvetet? Kärleken, som kommer och går i hennes unga liv. Vad var det nu Carol Ann Duffy kallade det? ”Falling in love is glamorous hell”. Att inte ge efter för bitterhet är det vapen Plath aktiverar med sitt skrivande, där hon ser sig som en Eva som skapar i samklang med Adam – märk väl att denna metod uppfinner hon innan hon träffar Ted Hughes våren 1956, och ingår i ett unikt talangfullt äktenskap, präglat av ömsesidig respekt och konkurrens. Det är förstås vanskligt att gissa sig till vilken poesi Plath hade skrivit om hon aldrig hade träffat Ted Hughes, bara att den hade sett annorlunda ut, och lika svårt att gissa sig till hur hon hade förvaltat sin talang om hon blivit äldre än 30 år. Två dagar innan Plath och Hughes träffas första gången 23 februari 1956, börjar hon inleda varje rad med versal, i dikten ”Chanel Crossing”.
Det finns flera saker att ta fasta på i en bok av det här formatet. Humorn är en åsidosatt aspekt hos Plath, som förhoppningsvis blir mer uppmärksammad nu, liksom den pacifism som tar sig uttryck i många ungdomsdikter. Där finns också ett ockult tänkande som sträcker sig längre än bekanta dikter om Ouijabräden och Tarotkort. Men allra mest har dikterna präglingen av RBF (”I am not a smile”; som hon skriver i ”Berck-Plage” från sommaren 1962). Att läsa de många starka dikterna som bokens inledande drygt 300 sidor består av gör en något urlakad. Vad som resterande knappa 600 sidor består av, utförliga kommentarer och barn- och ungdomsdikter, kan ses som både överkurs och helt nödvändiga för att förstå den här unika poeten fullt ut. Två månader innan hon blev gravid mes sin första dotter Frieda skrev hon barnboken ”The Bed Book”, som refuserades åtta gånger (den finns översatt av Britt G. Hallqvist).
En remarkabel utveckling blir synlig under läsningens gång. Några av de tidiga dikterna är tungfotade, medan dikterna blir på samma gång mer återhållsamma och mer expansiva mot slutfasen. Dikterna speglar vad som sker i Plaths biografi, år efter år. Det som sker i oktober 1962, med nästan en dikt om dagen, där så gott som alla hör till hennes bästa, är en oöverträffad poetisk period. Och intresset för Plath har ju bara ökat under 2000-talet.
Med denna gigantiska bok fullbordas det projekt som inleddes för två år sedan med The Collected Prose. Det har resulterat i två vackra och rika böcker, som borde vara till gagn för alla med intresse för denna gåtfullt begåvade författaren. Att så lite av dikterna är översatta till svenska är beklagligt, endast Siv Arbs magra urval från 1970-talet och Jonas Ellerström och Jenny Tunedals gemensamma överföring av mästerverket Ariel. En sak som svårligen låter sig översättas är de intrikata halvrimmen som Plath ägnar sig åt förvånande ofta. Villl man vara grym kunde man säga att så här orent har ingen engelskspråkig poet rimmat sedan Emily Dickinson. Vill man vara generös kunde man tillägga att ingen heller har skrivit bättre poesi sedan Dickinson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.