En väv av verklighet. Samlade dikter 1953-1994, Anna Rydstedt, Ellerströms

 

Jag ska motvilligt erkänna att jag har varit slarvig i min läsning av Anna Rydstedt. Kanske har jag underskattat henne – kanske har jag bara varit dum i huvudet. Tillfällen har inte saknats: för åtta år sedan kom Faethon ut med en ljusblå utgåva med de samlade dikterna, och innan dess kom det en samling 2000. Nu ger Ellerströms ut en något mer mörkblå utgåva, En väv av verklighet. Samlade dikter 1953-1994.

En alternativ titel kunde ha varit: Så mycket liv! Så är det att läsa den här poeten som stod med båda fötterna fast förankrade i den öländska myllan. En god introduktion finns i Paula Henrikssons akademiska studie Poesi och geografi i människans tid från mars i år, en bok som förutom Rydstedt också tar upp Lennart Sjögren och Göran Sonnevi.

Här ryms de blott åtta diktsamlingarna från debutens Bannlyst prästinna 1953 till Kore 1994, och till detta det dubbla antalet övriga dikter från den tidigare utgåvan (tjugo jämfört med Faethons tio). Rydstedt, född 1928, ville bli präst, men kvinnor fick inte prästvigas förrän 1970, och då var hon en etablerade poet: samma år utkom hennes bästa diktsamling Jag var ett barn. Nu ska det förstås tillstås att det är en mastig uppgift att läsa de här dikterna i en följd, men å andra sidan kan man lägga somt åt sidan för att återvända till dem senare – bra poesi har den egenskapen att de liknar vattendraget (det vill säga: du stiger inte ned i samma dikt två gånger (men är det dikten eller du själv som har ändrats?)).

Till boken hör Hanna Hallgrens förord – som uppmärksammar det karga och typiskt öländska hos Rydstedt – Jonas Ellerströms introduktion till de övriga dikterna, samt Anna Smedberg Bondessons förnämligt noggranna genomgång av de åtta diktsamlingarna. Hellgren betonar Rydstedts strävan mot enkelhet, något som visar sig i hur i de tidiga dikterna lattjar med de gamla verbformerna, och redan med siktet på att bli en lärjunge till Edith Södergran: ”Jag dansar i sol, / ty månen är död / och stjärnornas koraler har tystnat / i månens död.”

Då handlar det också om att vara utkorad. Sedan kan man genom boken följa hur tilltalet blir allt mer avspänt och allt mer originellt. Hon arbetar i inledningsskedet flitigt med färger och antiteser. Ibland kan hon leka med ens förväntningar och bjuda solen på – inte en kopp te, som hos Majakovskij utan – en apelsin. Det är fyndigt och roligt. Dikterna handlar om att finna sig vid sidan av de andra men också kanske vid sidan av det verkliga. Så förstår jag dikternas närmande mot det reella och konkreta.

Sin tredje diktsamling Min punkt från 1960 inleder Rydstedt med programförklaringen ”Det enda”, och något som liknar ett estetiskt manifest: ”Jag är också född och / vuxen till det enda: / att vara Anna i världen.” Denna fras, ”Anna i världen”, blir hennes signum genom det fortsatta skrivandet, genom den eld och den misär som livet innehåller och som dikterna gestaltar: ”Jag söker / kring jordens alla ändar / en blond färg att måla på himlen, / när solen är borta.”

Havet, naturen och djuren tar allt större plats i dikterna i de kommande böckerna. Världen mörknar – i samlingen Presensbarn från 1964 sätter mordet på J.F.K. en skugga över en av dikterna, men kanske också över samlingen som helhet. 1960-talet var ett våldsamt årtionde. Hon kan också leka med begreppet ett människoliv och förvandla det till ”ett människolöv”, i vad som blir en vacker metafor. Men de vackra – eller bara effektiva (vilket ofta är samma sak) – metaforerna är sällsynta. Även när hjärtat blöder behålls sinnet för det praktiska. Men visst finns det ett starkt bildspråk lite här och där:

En större blixt skär himlen mitt itu

i en ögonblickets horisontlinje

och mullret kommer nu fortare.

Som ett ögonblickets kommatecken

lyser en röd plastspann,

välvd över vattenposten.

Här finns också en ursinnig dikt om katolska kyrkans förbud mot preventivmedel. Eller dikter som handlar om att döda kattungar, eller minnet av hur trafikens mordprojektiler – bilarna – gör processen kort med svalar och igelkottar: ”för tjugonio år sen / glömde jag för första gången att ge dig mjölk, / och nu är du överkörd / i asfaltvägens morgondagg.” Diktens ödmjuka hållning inför livsvillkoren kan påminna om Philip Larkins fina dikt ”The Mower” som han skrev nio år senare och som handlar om en igelkott som han råkar ha ihjäl med gräsklippparen: ”I had seen it before, and even fed it, once. / Now I had mauled its unobtrusive world / Unmendably.”

En av dikterna i den kommande, Dess kropp av verklighet från 1976, berör en väns självmord, med en slutsats som hade kunnat uppfattats som provokativ om det inte vore för omtanken: ”Så vann du din värdighet i ditt plågade liv, / spänt mellan en hårt kämpande inre självständighet / och en plågsam yttre osjälvständighet av praktisk art”. Efter giftermålet 1967 skriver Rydstedt några vackra kärleksdikter. Det är dikter som i sin helhet besvärjer döden, och kan sägas fungera i ett samspel med Maria McKees ord från den underskattade skivan ”La Vita Nuova”: ”with agony of death / you brought me breath”.

Blicken på världen är pigg och aldrig bittert dömande. Om jag ska välja en enskild dikt som favorit är det kanske ”Nu galopperar själen” från den näst sista boken, Genom nålsögat från 1989. Det är en dikt som verkar vara skriven i dialog med Wiliam Blake – och gärna för mig. En annan dikt från samlingen lokaliserar ångesten i rosen, som förstås också kan anspela på Blakes sublima ”The Sick Rose”. Samma år som Rydstedt dog (1994) utkom postumt Kore, och som en tillfällighet skulle även Lotta Olsson samma år ge ut sin sonettsvit Skuggor och speglingar, som behandlar samma antika myt om Persefone och Demeter. Det är en händelse som ser ut som en tanke: ett stort författarskap avslutas, och ett stort påbörjas.

Det här är Rydstedt i sitt esse, och främst dikterna från Jag var ett barn: det är den rikaste, varmaste och mest empatiska samlingen. Där finns en svit på elva dikter om mammans död, som hör till de dikter jag vet att jag kommer att få anledning att återkomma till för omläsning. Det är dikt som vidgar ens horisonter, och vad kan man mer begära? För det är något som händer i en när man läser en poets samlade utgivning på det här sättet. Det kan visa sig vara tidsbundet (som Hjalmar Gullberg 2020) eller bli en revolutionerande upptäckt (Anna Greta Wide 2021). Nu har jag behövt revidera min lite njugga inställning till Rydstedt.