att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 jan. 2019

Analfabeten, Agota Kristof, översättning Marianne Tufvesson, Wahlströms & Widstrand


En bok med titeln Analfabeten förpliktigar, åtminstone för en svensk läsare, med Ivar Lo-Johanssons fina bok om sin pappa. Det är med viss skepsis jag närmar mig ungerska Agota Kristofs korta självbiografi, 50 sidor blott, under denna titel. Speciellt när hon berättar att hon lärde sig läsa som fyraåring.

Kort rekapitulation. Författaren föddes i Ungern 1935 och flydde som 21-åring till Schweiz, där hon lärde sig franska och blev så småningom författare. För 25 år sedan utkom tre av hennes romaner på svenska, men har nu mer eller mindre fallit i glömska. Det vill Wahlströms & Widstrand nu göra bot på, så de återutger dem i nyöversättning, och som appendix då den lilla självbiografin Analfabeten.

Det är förstås lätt att tänka sig att förlaget vill uppnå en liknande succé som Natur & Kultur höstade in med John Williams Stoner. Nu torde Kristof inte vara riktigt lika bortglömd, och det finns andra paralleller, som när Irène Némirovsky för tiotalet år sedan återutgavs, något som lyckliggjorde åtminstone mig.

Den som lär sig läsa vid fyra års ålder får förstås finna sig i att bli betraktad som en suspekt varelse. Speciellt när tvångsläsandet tar över andra sysslor. Det blir så en bok om varför somliga börjar skriva. Det kan härröra från ett behov att uthärda den yttre världen, eller driften att utforska den inre världen – för andra är det en kombination av dessa bevekelsegrunder. Man behöver skriva för att världen är grym och orättvis – och dessutom överdjävligt ful.   

I boken använder Kristof skissen som metod. Det är en metod som möjliggör att den värld som skrivs fram är både fjärran och nära, eller med andra ord både udda och helt igenkännbar. Det är nästan ilsket berättat, i sin kortfattade form. Som ung skickas hon till internat. Pappan är i fängelse. Fattigdomen gör sig påmind i att hon inte kan hämta ut sina lagade skor hos skomakaren, utan lär sig skriva för brödfödan, sketcher som går hem hos klasskamrater och hos lärarna. Plötsligt tvingas alla lära sig ryska, efter ockupationen.

Alltså tar hon med sig sin lilla dotter när hon som 21-åring flyr. Så blir titeln Analfabeten till slut förklarlig, då det är så hennes tillvaro ter sig när hon tar sig fram i franskan, och lär sig det muntligt först på arbetsplatsen, i rökpauserna utanför toaletterna, och så småningom också skriften, genom att börja med att skriva dramatik för amatörskådespelare och för radion.     

Det är en kort bok, ibland av det frustrerande slaget. Man vill veta mer, men samtidigt finns det en poäng med det tillknäppta. Vi blir påminda om att skrivande handlar om att sätta punkt. Något Kristof i den här boken gör så bra att jag inte kan hylla henne bättre än genom att göra sålunda.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar