Korta texter om det öppna och ouppklarade, Ulrika Nielsen, Schildts & Söderströms

I sin nya bok Korta texter som det öppna och ouppklarade rör sig Ulrika Nielsen ett steg bort från det förväntade. Det är en bok som befinner sig mittemellan olika genrer, och laborerar med poesi, essä, aforism, minnen, självbiografin, reflektioner – hugskott, för att tala med Baudelaire, eller tankebok, för att tala med Söderberg. Dess otidsenliga prägel förstärks av omslagets lätt arkaiska anstrykning, då det liknar det slags bok man kunde hitta med tryckåret cirka 1947. (Och det röda päronet, det återfinns förstås i en av bokens texter.)

Även tidigare har Nielsen arbetat med ett typ av skrivande som vägrar finna sig i definierade mallar, och har haft just essän som ett av sina delmål, men även poesin och dramatiken. Kanske allra bäst manifesterat i den förtjusande Lite borta från platsen där jag talar, som den här nya boken i vissa stycken liknar – så återfinns också ett av resonemangen därifrån återgivet här, en diskussion kring Duras.

Duras är en given samtalspartner i boken – en annan Lispector. Överlag ger sig Nielsen helst in i dialog med sin läsare, men också med sitt själva ämne. Hela tiden finns en nyfikenhet, en slags oro som aldrig stillas – en ständig strävan efter att nå de icke förväntade slutsatserna. Det sker med hjälp av olika infall, som redovisas öppet och ärligt, utan betänkligheter.

De olika texterna berör tillvarons olika aspekter: en vardag som då och då öppnar sig mot hemligheter, gåtfulla tecken som bara kan skönjas. Det alldagliga ges en lätt absurd ton. Och boken fungerar också som en slags metalitterär trampolin: ”Nästa gång ska jag skriva min bästa bok, något som makulerar allt jag tidigare skrivit eller åtminstone blåser igenom …”

Genom boken förs resonemang kring skrivandet, men i högre grad kanske om levandet – de sköra sambanden, de svåra beröringspunkterna. Hur kombinera skriva och leva? Nielsen använder ett kritiskt raster för att fånga in naiviteten, till exempel i den i telegramstil skrivna ”En felfri vänskap”, som i komprimerad form återger något som kunde ha blivit en hel roman. Men det finns något rastlöst över detta projekt, som inte tillåter den typ av fördjupning som längre prosaverk kunde tillåta – så blir de olika texterna ofta föremål för en förundran, typ ”vad skulle hända om man tog och gjorde en mer inträngande studie av detta ämne …?” Förmodligen skulle hela dess magi gå förlorad då.

En av de befriande sakerna med Nielsens bok är att hon avsäger sig övertygelser. Hon lär sig leva med ovissheten, med den okvantifierbarhet som existensen innebär. Det enda vi kan åstadkomma är en uppskattad exakthet, det som Tranströmer med betecknande versaler i ”Kort paus i orgelkonserten” kallade ”det där orubbliga KANSKE som / bär mig genom den vacklande världen.”

När Nielsen konstant växlar ämne avsäger hon sig också det statiska, och bibehåller en rörelse i sitt skrivande. På ett plan kan man säga att hon nöjer sig med skissen, låter bli att putsa och lägga till rätta sitt innehåll. Därför blir boken ibland frustrerande, som att man tycker sig sakna något. Men vad är det då som saknas? Den typen av städad formuleringskonst har vi med förlov sagt nog av ändå – duktighetens apostlar som skriver så felfritt att deras texter saknar liv.

Här finns som kompensation en total uppmärksamhet på det vi har framför oss, något som illustreras bland annat i en serie texter om en katt. I dessa närgångna texter som ändå respekterar djurets integritet finns den typen av häpnad som Lispector kunde odla, både i sina fiktiva texter men kanske ännu mer i sina ”cronicas” (inte ännu översatta till svenska), tidningstexter som kunde behandla stora och små ämnen med den typ av skarpa nonchalans som också Nielsen utvecklat. Kort sagt: att skriva både hänsynsfullt och kompromisslöst.

Men jag gillar också den absurdism som då och då skymtar, när jag kommer att tänka på Oskar Anderssons urgamla seriestrippar om ”Mannen som gör vad som faller honom in”. Här bejakas det som är lite befängt, lite på gränsen till det passande. Och då blandas det självupplevda med det påhittade.

Nielsen fortsätter att gå i dialog med sin läsare, där läsningen blir mindre av en antagonistisk syssla och mer ett konstaterande av att läsare och författare är av samma skrot och korn. I första hand är hennes bok inspirerande: den uppmanar till egna reflektioner, till ett nytt sätt att förhålla sig till världen. Det låter storslaget, men det är ett enkelt åtagande. De egna tankarna sätts igång av de oavslutade skisserna i boken. Vad händer när du öppnar dig för nya intryck, när du börjar se noggrannare på världen framför dig? En helt ny sanning provoceras fram.  

Nobelpriset återuppstår

Att det blir två Nobelpris i litteratur i år blev det väntade utfallet efter att Nobelstiftelsen nöjt sig med Svenska Akademiens reformarbetet. I höst delas alltså ut pris för både 2018 och 2019, men frågan är om det blir dubbelt så roligt.

Det bristande förtroendet tar nog längre tid att reparera. Att Horace Engdahl petas ur Nobelkommittén för sina gräsliga offentliga uttalanden må vara på sin plats, men samtidigt dräneras den lilla gruppen på fem läsare på litterär kompetens. Samtidigt borgar dugliga läsare som Rebecka Kärde och Kristoffer Leandoer i den externa gruppen för potentiell framgång.

Med tanke på att det funnits drag av godtycke över senare års pristagare känns det som att de i år åtminstone borde kunna hitta en pristagare som är värdig. För att återupprätta mitt förtroende krävs att de tänker ett steg längre än till redan etablerade namn som Bob Dylan och Kazuo Ishiguro. Jag vet att många hoppas på Margaret Atwood, Joyce Carol Oates eller Huraki Murakami. Men dessa författare klarar sig utan priset.

För att bevisa att det finns genuin kompetens i Akademien skulle ett pris till ett namn som inte redan är välkänt vara uppfriskande. Det ligger inte i deras intresse att göra sig populära hos så många som möjligt – hellre vill jag bli överraskad, och att de ska göra skäl för sitt rykte som initierade läsare.

Det mest spännande blir kanske att invänta omvärldens bevakning. Nobelpriset är fortfarande det största litteraturpriset, och likt få andra händelser något som ger Sverige tillfälle att åtminstone en dag  per år vara i kulturens centrum. Detta kan nog ändras, om statusen reduceras på grund av allt för förutsägbara val.

Nåväl. I oktober kommer jag att med sedvanlig nyfikenhet följa tillkännagivandena. Min förhoppning är att de inte väljer kompromissens väg och belönar moraliskt fläckfria författare, för att inte väcka liv i det senaste årets skandaler. Därför hoppas jag innerligt på att den skandalomsusade fransosen Michel Houellebecq blir en av pristagarna.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/3 2019)

När vi talar om oss själva. Nedslag i subjektivitetens historia från Montaigne till Norén, Carin Franzén, Ariel

Det har kommit ett otal böcker om litteraturens nya självbiografiska trender, såsom autofiktionen. Jag tänker på Ingrid Elams Jag, på Lisbeth Larssons Sanning och konsekvens, Cristine Sarrimos Jagets scen, Anders Johanssons Självskrivna män, och säkert fler. Vad är då Carin Franzéns USP, när hon nu utger När vi talar om oss själva, med den uppfordrande undertiteln Nedslag i subjektivitetens historia från Montaigne till Norén?

Jo, även om framför allt undertiteln låter i tröttaste laget finns här en vilja att koppla vår tids jagfixering och sociala medier vid 1600-talets franska salongskultur. Därmed nyanseras subjektiviteten, och vi får en ny utgång för det instängda subjektet, som Franzén ger en välbehövlig distinktion: ”Subjektivitet är de olika svar som människan ger på de sociala mekanismer som gör henne till subjekt.” Det är alltså långt ifrån en självständig eller autonom process, utan något som är beroende av kontext, kultur.

Att franskt 1600-tal skulle ha något att lära oss i dag blir en radikal tanke. Liksom denna salongskultur var kvinnornas arena – utestängda från lärosätena blev det en alternativ bildningsrörelse – är det kvinnor som under 2010-talet dominerar de sociala medierna, med den kvinnligt kodade selfien som dess galjonsfigur.  

Franzén inleder med Duras, men berör bara flyktigt hennes författarskap, för att avsluta med en betydligt mer gedigen läsning av Noréns senare texter, främst dagböckerna. I texten om Norén ges resonemangen kring den franska subjektiviteten från 1600-talet ett utlopp, och det är gott så – exempelvis finns paralleller eller en affinitet mellan Norén och Pascal, som han annars bara nämner i förbigående i dagböckerna. Här undersöker Franzén jagframställandet i negativ form, eller som något som mer ägnar sig åt att destruera än att producera ett jag.

Men kapitlen som förbigår avslutningen med Norén handlar också om kärleken, eller passionen, och dess efemära egenskaper. Fruktbar mark för cyniker, men kanske det är i det förgängliga som kärlekens värde består; när dess slut alltid finns inom räckhåll blir den ännu vackrare och ännu mer nödvändig. När Franzén skriver om begärets historia från den medeltida höviska uppvaktningen till vår tids mer individualistiska syn blir det också belysande: ”Om kärleksäktenskapet fortfarande är en norm i våra samhällen har trohetseden reducerats till att gälla för den tid ett par så att säga trivs och fungerar ihop.”

Montaigne är förstås den allestädes närvarande farbrodern när självbiografins historia ska tecknas, men Franzén ger honom mindre utrymme, och intresserar sig mer för exempelvis kvinnors samtida skrivande. Det finns bekanta exempel som Madame de La Fayette och Madame de Sévigné, men det gavs också för kvinnor en mer tillåtande diskurs tack vare salongerna. Men hon visar också att nutida försök att ange narcissism som rubrik för tidsandan inte beaktar att även 1600-talet var narcissistiskt i övermått.

När Franzén skriver om subjektets funktion hos Freud och Lacan är hon på hemmaplan, och överlag hittar hon goda exempel på underkastelse som en kritisk praktik – något som kunde ha utnyttjats i att koppla ihop fler iakttagelser kring modernitetens föregivna självupptagenhet vid selfien som något annat än bara passivitet, att det finns en subversiv potential där (tänk rörelser som ”selfies against patriarchy” från 2014, till exempel). Även om det är välkommet med ett fokus på annat än det anglosaxiska, kunde det någon gång också vara intressant att se vad en studie av Lord Byrons jagframställning kunde ge, så som han gestaltade sitt ideal i både Childe Harold’s Pilgrimage och Don Juan, inte minst efter hans exempellösa kommersiella framgång, och den nya författartyp han mer eller mindre skapade på egen hand.

Ofint nog måste jag gnälla på ett visst slarv i korrekturläsningen, där ibland ord tappas bort på vägen, i olyckliga formuleringar som dessa, dessutom på samma sida: ”Den här typen [av] subjektivering som framtvingar ett tal […] bedömningar av hur någon i kungens närhet levde upp till hovets sociala koder [eller] inte.” Även att drottning Kristina en gång kallas ”Kristna” är förstås missprydande.

Dessa fadäser åsido är det ändå en berikande bok, som ofta överraskar med sina slutsatser, och jag kan rekommendera att läsa den inte bara för att den uttrycker nya saker om Norén utan också om autofiktionen i stort – inte minst genom att visa dess kopplingar till det svunna, att vi fortfarande har saker att lära oss av dåtiden.

Ett lyckligt spökes anteckningar, Yang Lian, översättning Erling Hoh, Rámus

Yang Lian är kinesisk poet, som sedan 1989 lever i exil, för tillfället i Berlin. Han ingår i ”de dunklas skola”, vad nu en sådan kategorisering är värd. Förra året introducerades han med översättningen av diktsamlingen Koncentriska cirklar, och nu utkommer en större samlingsvolym med urval från fyra böcker utgivna mellan 1989 och 2002, Ett lyckligt spökes anteckningar.

Det här är då en ambitiös poet, som ser sig själv skriva i en tradition exilpoeter med anor till Ovidius, Dante och Paul Celan. I Jonas Modigs långa efterord listas 25 föregångare – samtliga manliga – och utmynnar i en oväntad affinitet med Stagnelius. Nåväl, Modig skriver i enlighet med Yangs program, som kan vara högstämt och med pretentiösa slutsatser, som när behandlar citerar poetens banala ord som djupsinnigheter: ”Poeter kommer så småningom att dö, men poesin överlever tiden.”

Poesin som Yang åstadkommer är som sagt ofta lätt högstämd, och det är inte helt lätt att bevekas av den. Har man läst något ur den västerländska poesikanon är det åtminstone lätt att känna sig hemmastadd. Det finns en prydlighet i hur dikterna är konstruerade, där de abstrakta ordparen matchas av konkreta diton, i någon form av rättviseprincip. Jag hittar följande exempel i några av denna boks första dikter:

                      ”likgiltiga väggar … vindpinade kroppar”

                      ”ömsinta blommor … övergivet landskap”

                      ”förruttna skratt … avslitna lemmar”

Dessa ordpar leder dikten fram till en avslutning, som alltid utmynnar i en … tja, gåtfull pregnans, eller pregnant gåtfullhet. Och ärligt talat vet jag inte vad jag ska ta mig till med de ordkulisser som uppstår:  

musikens hjärta stannar tyst

huset gömmer sig i sin egen glömska

träd insvepta i grönt eller sömn          så snart de vaknar

är allt redan nollställt

Nog fattar jag att poesins funktion inte är att vara funktionell, det vill säga, att det är lönlöst att efterfråga vad den ska användas till. Samtidigt lämnar mig dessa dikter likgiltig. Här finns åtskillig smärta, och det är möjligt att en mer empatisk läsare får ut mer av dikterna, som förmedlar både det privata eländet och den politiska misären. Om det bara inte hade varit så musealt, att den uppför sig så oerhört ordentligt och förutsägbart. Bristen på variation blir också slående i ett så här generöst urval.

Och även om det finns mycket smärta kan jag inte komma undan intrycket att Yang koketterar med lidandet. Det är förstås en elak läsning. I rättvisans namn tycker jag mycket om den avslutande delen, urvalet ur den bok som fått ge volymens titel, Ett lyckligt spökes anteckningar. Här finns en mer konkret förankring i det reella, och mindre av uttjatade metaforer, och en tydligare kontakt med något substantiellt och värdefullt:

                        döden har inget annat språk

       poeten har ingenting att återvända till

vildsint uråldrig skönhet är den enda skönhet vi känner

epoken har förbrukats       men lukten av blod i en versrad är långt ifrån nog

fördjupar en storm som inte kan passera

       upprepar denna natt        spökets första lyckliga natt

Min sårbara kropp, Helena Österlund, Nirstedt/Litteratur

På omslaget sitter hon på huk och kissar, poeten och författaren Helena Österlund. Det är en arrangerad bild, tagen av ”Lukas”, för att illustrera en sexuell fantasi. Ansiktsuttrycket är medvetet fjärmat från pornografins upphetsade mottaglighet – hon ser kaxig ut, nästan trotsig. När hon sent omsider kommer till detta stycke i romanen säger hon att avsikten varit att se cool ut. Jag tycker att hon ser mäktig ut.

Min sårbara kropp är en problematisk bok. Den har uppkommit efter en separation från ett nioårigt förhållande med en kille som heter Zac, och vad som följer är då protagonisten Helena Österlunds självbiografi, skildrad utifrån hennes sexualitet, och den roll den har spelat i hennes liv. Vid ett tillfälle drömmer hon om att tatuera en textrad från Madonna, de talande orden från ”Burning Up”: ”Unlike the others I’d do anything. I’m not the same, I have no shame. I’m on fire.”

Det är autofiktion filtrerad genom explicita sexskildringar, och medan jag läser känner jag mig lite som den pryde engelsmannen Nigel, spelad av Hugh Grant, när han i Polanskis film Bitter Moon lyssnar på författaren Oscar, spelad av Peter Coyote, som berättar om sina eskapader med sin flickvän, där klimax är när hon lyfter på klänningen och ställer sig bredbent över tv-apparaten och kissar på den.

Det är piss och skit, panikångest och antidepressiva, som dominerar denna roman. Österlund återkommer till trasigheten, eller om det bara ska utläsas som det ”sårbara”, i de emfatiskt slitna trosorna, i den torftiga tillvaron i ensamhet som förstärks när hon ser par kyssas på tunnelbanan. Ja, en värld så deprimerande att hon går i självmordstankar, och måste lyfta upp sig ur misären med hjälp av det Marianne Faithfull kallade ”Sex With Strangers”. Det riskabla är att hon till varje pris undvika att bli förälskad, något som oftast är en lätt sak, tills hon på ett kanske oundvikligt vis möter någon som betyder något på riktigt.

Genom romanen, som är skriven experimentellt och varierat, finns brev ställda till konstnärer som Helenorna Billgren och Schjerfbeck, och Cindy Sherman. Det hon dras mot, konstnärligt, är självporträttet. Inte så märkligt, då denna roman ju är en självframställning.

Det liv som skildras är kaotiskt, omvälvande, och kanske fascinerande mer i att hon får så mycket att hända, än att ens pryda sidor utmanas. Det är vanskligt att döma någon för det som sker i samtycke; här fungerar några scener som gränsande till övergrepp, men mestadels är det frågan om ett spel med givna ramar. Romanens Helena vill utforska sin undergivenhet, efter att vi tagit del av hennes digra fatabur av upplevelser.

Inledningsvis nämnde jag att hon ser mäktig ut på omslaget, och det ska inte underskattas i hur hög grad hennes bok handlar om makt. Här tar hon kommandot över sin sexualitet. Att det är en nödvändig bok för henne att skriva hör väl till de faktum som brukar kallas oomkullrunkeliga. Hon tar också kommandot över stilen, ger sin berättelse en form som måste kallas ovanlig – i sin ständiga nonchalans mot god ton, och kanske bejakandet av medvetna stilgrodor som tautologin (”skäl till varför”, till exempel), eller den stygga konstruktionen "även fast".

Vid ett tillfälle åker hon tillsammans med fem andra nordiska poeter till Hylte för att utforska om denna erfarenhet kan ge nya impulser till skrivandet. Österlund skriver en del om vistelsen i sin bok, och 2017 utkom en liten gemensamt skriven dikt, som jag skrev om, med en kanske förutsägbar profetia: ”Mer troligt är också att de sex poeternas kommande böcker kan ta en ny riktning efter detta experiment.” I Österlunds fall är det kanske att säga för lite, att hon tar en ny riktning.

Till det potentiellt riskabla med böcker av den här sorten – förlaget räknar upp rimliga föregångare som Maja Lundgren, Carina Rydberg, Birgitta Stenberg, Agnes von Krusenstjerna – hör att det kan bli frågan om att det är roligare att följa den diskussion som uppstår i dess kölvatten än att läsa den aktuella boken. Detta är inte samma sak som att säga att Österlund skrivit en roman som är tråkig att läsa – men dess betydelse ligger möjligen mer i vad den gör med oss läsare, vilka mekanismer den sätter igång. För även om jag under långa tider konstant tänkt på ovanstående fyra föregångare är jag lika ofta osäker på att deras självutlämnande böcker genererar klassiker. I så fall endast i Stenbergs fall, vars böcker jag är odelat förtjust i.

Så nog fan blir det debatt om Österlunds bok också, fast i mindre skala – hon utelämnar inga kändisar, till exempel. Och sexet? Ja, det är så klart vågat, och för den delen avancerat, men jag har svårt att se någon kritiker bli lika upprörd som låt säga Kay Glans blev på 90-talet när han uppfann termen ”skräckel” för de omoraliskt våldsfixerade författarna. Österlund är så allvarlig i sitt uppsåt, och saknar för den delen spekulation.  

Men nog blir det i viss mening mer reportage än skönlitteratur, och då hotar den här boken att bli ungefär som några av senare års snackisar, som Malin Lindroths Nuckan och Aase Bergs Haggan. Så läst kunde Österlunds roman bli ännu ett uttryck för ”den kvinnliga erfarenheten”, men det går också att läsa detta projekt mer som en undersökning oberoende av kön – dessutom blir rollerna ofta ombytta i de sexuella möten som gestaltas, med män som agerar påsättare och påsatta ungefär lika ofta.  

Det är svårt att sia om framtiden, men det vore inte helt otippat att kändisar i intervjuer inom en snar framtid kommer att bli ännu mer gränslöst frispråkiga och utlämnande. Tv-serier som Kardashians och Wahlgrens värld håller på att flytta fram positionerna för vad som kan yttras i media – har man hört Pernilla Wahlgren berätta om hur hon rakar sin vuxne sons stjärt är steget inte långt till att i etablerade medier få höra eller läsa något som erinrar om de eskapader som Österlund skildrar i Min sårbara kropp.

Tidigare har Östlund i ett par suggestivt löftesrika och djupt originella böcker arbetat i det korta formatet, och bland annat skildrat människors genomgripande möten med djur. Här är formatet betydligt längre, som om hon vill illustrera att det är en berättelse som ska utmana på flera plan. Djuren spelar för den delen en inte oansenlig roll, i en lång inspelad konversation Helena har med Anki, där hon liknar sig vid spindeln – hon som efter parningen oftast äter upp mannen. Så uppfattar Helena sitt eget sexuella beteende, att hennes relationer spruckit på att hon metaforiskt har ätit upp dem med sina sexuella krav. Nåväl, även det motsatta fungerar ju: hon är också hanen som äts upp av spindelns omättliga sexualitet.

Det är ett säreget skrivande, som inte går någons ärenden. Har jag läst något liknande? I förstone går tankarna till Vertigos utgivning, men faktiskt också till Nina Lekanders Trosbekännelser, som var en av förra årets mest uppiggande svenska romaner. Om det där var frågan om den medelålders kvinnans rättighet att leva sexuellt, är Österlund fortfarande i ett utforskande stadium. På sätt och vis är Österlund mer klinisk, mindre frejdig än Lekander i sina grafiska tablåer, samtidigt som hon skriver mer ovårdat, mer medvetet avståndstagande från sedvänjorna.

Något måste också sägas om det nystartade förlaget Nirstedts utgivning. Det här är bok nummer två (debuten var debutanten Lina Rydén Reynolds Läs mina läppar), och redan i detta tidiga skeende är det svårt att överskatta betydelsen av böcker som dessa.  

Jag glömmer ingen, Gunvor Hofmo, översättning Eva Runefelt och Staffan Söderbrlom, Norstedts; Innan april, Morten Chemnitz, översättning Mats O. Svensson, Chromata; Omina, Naja Marie Aidt & Mette Moestrup, översättning Jonas Rasmussen, Ellerströms

Glädjande nog utkommer en rätt betydande del skandinavisk poesi i svensk översättning. Bland tillskotten finns norska klassikern Gunvor Hofmo, och de danska samtidspoeterna Morten Chemnitz, Naja Marie Aidt och Mette Moestrup.  

I den norska 1900-talspoesin intar Gunvor Hofmo (1921-1995) en särställning. Hon debuterade strax efter andra världskriget, och visade en värld slagen i spillror. Sedan tillbringade hon drygt tjugo år på mentalsjukhus, men skulle återkomma med flertalet diktsamlingar. Nu finns ett fint urval, Jag glömmer ingen, som påminner om denna ovärderliga poet.

I dikterna är dödsnärvaron lika påtaglig som gudsfrånvaron. Följden blir en sällsam religiös diktning, som upprättar en balans mellan hopplöshet och förtröstan. Inte bara den själsliga oron fångas av pregnanta bilder, utan även miljön är delaktig i en levandegjord dikt: ”Också gatorna stillnar under / det lätta trycket / av dimmans sköterskehänder”.

Det tidlösa förstärks av Hofmos nästan naiva språk, som aldrig får mig att tvivla på äktheten, att dikterna är ett svar på en bokstavlig fråga om liv eller död. Här finns en påtaglig smärta, gestaltad av en kamp för oberoende från allt som tynger individen.   

Dessa dikter om sömnlöshet, sorg, ensamhet, oro och lönlös längtan är lyhört översatta av Eva Runefelt och Staffan Söderblom. Det är en bok som representeras av ett urval från tjugo böcker och femton efterlämnade dikter, och ändå känns frustrerande kort.

Vi har översköljts av en dansk poesivåg de senaste fem-sex åren, och bland de färgstarka poeterna hör Morten Chemnitz till de mer försynta. Han representerades med nio dikter i översättningsantologin Nervsystem som utkom 2015, men först nu finns debuten Innan april tillgänglig på svenska, tack vare Mats O. Svenssons försorg.

Det är frågan om impressionistiska intryck, som förlitar sig på upprepningar av nyckelbegrepp som solen och den blå färgen, isen och träden. Ord som förs ihop visar inre samband och bildar en egenartad värld. Det är beskrivning av ett tillstånd snarare än en sammanhängande berättelse, en slags mönsteranpassad dikt.

Här blir sambanden synliga när orden sammanställs, och senvåren tinar fram: ”De blanka grenarna i trädet på hörnet är blanka av vintermorgonens fukt. I det blå och med lite av solen över sig. Framför vintern med vintern.” Ja, den gör inte mycket väsen av sig, denna dikt, men gör intryck ändå – med hjälp av sina snillrika kompletteringar och subtila förskjutningar av en verklighet som vi lätt känner igen.   

Några andra danskar som svenska läsare sedan tidigare kunnat stifta bekantskap med är Naja Marie Aidt och Mette Moestrup. Deras gemensamt skrivna Omina är fyndig, originell, intelligent – och slagfärdig.

Om man vill kan man ta reda på vem som skrivit vad i deras brevsvar till varandra, men det är oviktigt. Jag läser det hellre som en växelskriven dikt, utifrån en samsyn kring hur livet ska levas. De kommenterar och ger respons, ingjuter mod och kurage: ”du bar ditt mod / ditt högmod / som tiara och övervåld / bygger bo i din hjärna”.

Det handlar i denna korta bok om att leva annorlunda, i samklang med de utmaningar man ställs inför. Här finns en uppmaning att hålla huvudet högt, som amazonerna. Det är en form av aktivistisk dikt, som blir inspirerande och uppfordrande.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/2 2019)

Svenska Akademiens modernisering 1913-1977. Under Karlfeldts, Hallströms, Österlings & Gierows tid, Per Rydén & Jenny Westerström, Carlssons

En bok om Svenska Akademiens 1900-tal, hur spännande kan det bli? Faktiskt har det blivit en fängslande berättelse om plikt och arbetsmoral, och den ligger helt rätt i tiden dessutom.

Det är en bok som knappast kunde ha fått bättre tajmning, efter det senaste årets enorma mediepådrag mot Svenska Akademien. Då släpps boken Svenska Akademiens modernisering 1913-1977, där Per Rydén och Jenny Westerström turas om att skriva om de fyra ständiga sekreterare som i hög grad bidrog till att Akademien både överlevde och fick större inflytande än tidigare.

När den på många sätt tyranniske Carl David af Wirsén dog 1912 blev det dags för förnyelse. Rydén kallar det för ”avwirsénifieringen” när man äntligen kunde bereda plats åt en annan typ av ledamöter, och nya estetiska ideal. Dock ska vi påminna oss om att Wirsén på två sätt faktiskt räddade Akademien från något som såg ut att leda mot dess upplösning i slutet av 1800-talet.

Det ena var att han skyndsamt såg till att arbetet med Ordboken fortskred, efter att ha legat i träda. Det andra var att han roffade åt sig Nobelpriset i litteratur, trots att det lika gärna kunde ha gått till någon annan akademi (Kungliga Vitterhetsakademin, till exempel). Opinionen var starkt emot att Svenska Akademien skulle dela ut Nobelpriset, både bland ledamöterna och i pressen, då det ansågs hota den svenska litteraturens ställning till förmån för den utländska.

De fyra sekreterarna som är under lupp i denna studie är samtliga diktare, och till nymodigheterna under 1900-talet är att det är just diktare, poeter och författare, som profilerat sig bland ledamöterna. Det är då Erik Axel Karlfeldt, Per Hallström, Anders Österling, samt Karl Ragnar Gierow.

Boken är stundtals lika spännande att följa som en Netflix-serie, med alla intriger och allt maktspel bakom ridån, speciellt när det gäller hur Nobelpristagarna utses. Till det dramatiska bidrar formatet, då varje sekreterares presentation är lika lång som en hel säsong av valfri tv-serie. Bråk sinsemellan ledamöterna och vägran att infinna sig på torsdagsmötena är ingen ny företeelse, och inte heller glappet till pressen eller det ansvarslösa förhållandet till sekretessen.

Två saker är slående. Dels hur hårt många av sekreterarna faktiskt arbetade, med långa presentationstexter om Nobelpriskandidaterna och även minnesteckningar av forna ledamöter. Och dels hur skickligt de navigerar genom de konflikter som ständigt uppstår. Den typen av konsiliant konflikthantering önskar man ju att de nuvarande stackars ledamöterna ägde.

Där imponerar den flitige Österling mest. Han skulle hinna med hela 62 år i Akademien, och dog 97 år gammal, utan att under sin långa tjänstgöring ha drabbats av något mer allvarligt än en ynka förkylning. Men alla verkar ha prioriterat plikten hårt.

Det här är ju en bok som man nog får vara mer än lovligt specialintresserad av för att till fullo uppskatta. Men ambitionen är lovvärd, och både Rydén och Westerström har minst sagt gjort sekreterarna rättvisa. Även om jag imponeras storligen av Österling är det kanske Gierow som blir favoriten, inte bara för de coola solglasögon han tog betäckning under när han på 70-talet presenterade litteraturpristagaren i tv, utan också för hans föredömliga blygsamhet.

Den blygsamheten ser jag som ett viktigt bidrag till oss nutidsmänniskor. I den här boken finns fyra starka exempel på intelligenta människor som underordnar sig sin befattning. Endast då kan ett genuint konstruktivt arbete genomföras.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/2 2019)

Den svarta katten, Edgar Allan Poe, översättning Helena Hansson, Novellix

Det är svårt att föreställa sig en mer perfekt novell än Edgar Allan Poes ”The Black Cat”, som publicerades 19/8 1843. I en tidning som i den här nya utgåvan felaktigt angivs som The Saturday Evening Post, när det ska vara the United States Saturday Post. Det är en novell som på sätt och vis summerar den romantiska epoken, men också pekar framåt mot senare närliggande skildringar, författade av Dostojevskij, Lovecraft, Nabokov, King. Det är lika lätt att underskatta Poes betydelse som det är svårt att överskatta den. Han är infernaliskt skicklig, och ojämförligt kuslig.

Novellix har nu gett ut den i en ny serie skräcknoveller, med ett fantastiskt omslag, och det är förstås välkommet med en nyöversättning, om än den senaste översättningen från 2007 fortsätter vara läsvärd. Framför allt är det välkommet att äntligen få tillfälle att läsa kompetenta översättningar, som inte mildrar den besynnerliga stilen. Det finns också för en översättare oändliga möjligheter, oändliga variationer. Som ung läste jag Poe i olika svenska översättningar, men ingen lyckades gripa det säreget neurotiskt kusliga. Se här bara hur inledningsmeningen tagit sig olika vägar:

For the most wild, yet most homely narrative which I am about to pen, I neither expect nor solicit belief. (Poe, 1843)

Jag varken vänta eller begär att någon skall sätta tro till den hemska och ändå mycket vardagliga berättelse som jag nu tänker skriva ner. (Bertel Gripenberg, 1929)

I fråga om den högst fantastiska men samtidigt mycket prosaiska berättelse som jag nu står i begrepp att nedskriva varken väntar eller kräver jag att bli trodd. (Nils Holmberg, 1954)

Jag varken väntar mig eller begär att någon skall sätta tilltro till den orimliga, men samtidigt alldagliga, berättelsen som jag står i begrepp att nedskriva. (Erik Carlquist, 2007)

När jag nu står i begrepp att teckna ned en synnerligen galen och ändå synnerligen anspråkslös berättelse, varken väntar jag mig eller ber jag om att bli trodd. (Helena Hansson, 2018)

Det finns förstås flera varianter, men det var dessa jag fann hemma för stunden. Ja, kärnan hos Poe finns förstås i den hyperängslige jag-berättaren – ett så gott exempel som någonsin på den opålitlige berättaren – som bekänner sitt gruvliga brott. Novellen hör till Poes mest kända, och bildar tillsammans med ”The Tell-Tale Heart” en kuslighetens diptyk, när det gäller insikterna i mordets psykologi. Poe kunde pendla mellan hybris och ödmjukhet, och det var väl något av det senare som infann sig när han kallade novellen om den svarta katten för en av sina åtta bästa noveller.

Så ja, att läsa den i detta skick är glädjande. Till märkligheterna hör ju också att Poe är lika rolig som han är skrämmande – så också i denna lilla klenod. Hansson ger texten ett sväng, hittar lämpliga glosor till originalets fyndiga och färgrika synonymer, och återskapar ett idiom som både känns arkaiskt och modernt – man ska inte heller glömma att Poe med sina ideal hade en stil som var anakronistisk redan på 1840-talet, ungefär som Selma Lagerlöf skulle vara några årtionden senare. Hansson har också behållit kursiveringarna, vilka ju är nödvändiga för att jag-berättaren ska framträda i all sin farlighet, i all sin manipulativa disharmoni.

Symboliken i novellen är både lätt och tung. Enligt en vida spridd myt från psykoanalytiskt håll ska den vita färgen på den nya kattens svarta päls uttydas som mjölk, vilket indikerar Poes modersfixering. Det finns nog gott om den typen av övertolkningar – men låt gå för det, den som söker skall finna, som det heter. Det befriande med Poe är att man kan läsa honom utan att begagna Freuds optik. Det får hans förtvivlan att te sig än mer skräckinjagande.  

Strålgångar, Charlotte Qvandt, Lil’Lit Förlag

I det sista numret av den insomnade tidskriften Fantasi gnällde jag för oändligt länge sedan (kanske tio år?) i en essä på svenska prosaförfattares torftiga språk, och hade nog inget bättre förslag än att de borde läsa poesi för att få ett mer spännande förhållande till språket. Nu slår det mig: är inte alla svenska romanförfattare misslyckade poeter?

Nu ligger det ingen större värdering här i ordet ”misslyckad”, eftersom själva projektet att skriva poesi i sig är att misslyckas, att bejaka det som går snett och inte infrias. Och jag säger så för att jag har läst Charlotte Qvandts debut som roman efter en knippe diktsamlingar. Strålgångar utges på det nystartade förlaget Lil’Lit, och illustrerar något av min tes, även om det är en slapp inställning, att hävda att ett språk är ”poetiskt” eller ”lyriskt”.

Karin Aurora Fanning är huvudpersonen, en gammal kvinna som isolerat sig i ett hus i ett samhälles utkant. Nej, hon har rentav barrikaderat sig, med minimal kontakt med omvärlden. Det är på sätt och vis både självvalt och en förvisning, kan man ana. Hade hon varit snäppet yngre hade hon nog lyssnat på Primal Screams ”I’m Losing More Than I’ll Ever Have”. Den tidigare maken Birger är död, något hon inte verkar sörja så värst, då han ändå inte lyckades hålla sig trogen. Hon håller på att tappa synen, men också annat – sugen, kunde man väl säga. Hon åker nattåget för att hälsa på sin bror Osvald, intagen på mentalsjukhus i närheten av Skellefteå (antar jag, eftersom sjuksköterskan där heter Lundmark).

Till det annorlunda med Qvandt, som också arbetar som brottsutredare, hör att hon inte har skrivit en deckare. Det hade varit det väntade, att hon tagit till vara sin professions kunskaper och erfarenheter. Men Strålgångar är ändå en roman med något obestridligt över sig. Dessutom finns en förtätad spänning över det förlopp som skildras. Samt ett brott.

Brottet är incest, då vi meddelas att Karin i ungdomen har initierat otillbörliga handlingar med sin två år yngre bror. Nu lever hon med detta faktum, men avstår klädsamt nog från att tänka på det – mestadels. Händelserna ligger långt tillbaka i tiden, men banden mellan syskonen är fortsatt starka:

”Osvalds själ som utvecklat ett mycel ner under sjukhusets grund, som spridit sig över vidderna och längs tågspåret och in i Karin. Som att luften stannar till när det rotliknande som spänner så starkt och stadigt mellan dem viskar och upprepar det förgångna. Ett sätt att förhålla sig hon aldrig kunnat skaka loss.”

Denna ovanliga roman skildrar något så oglamoröst som vardagen, den inrutade tillvaron, så som den nog ter sig för de flesta gamla. Den nedtonade Karin är en ovanlig romanfigur, eftersom äldre – i synnerhet äldre kvinnor – annars brukar skildras som hurtiga och jovialiska, energiska, något som i sig har blivit en schablon. (Alla verkar ha den 106-åriga Dagny Carlsson som förebild.) Det finns en respekt för Karins integritet, som får Qvandt att skildra henne på gränsen till förståelse, liksom för att visa att det inte går att få kontakt med någon som är så här sluten, med någon som bor i tystnaden. Det är varsamt och precist skrivet.

Qvandt etablerar i sin roman ett slags stillastående. Även i sin poesi arbetar hon med det stilla uttrycket, men det är möjligen först här som denna metod får sin yttersta verkan, kanske just för att kontrasten med majoriteten av den svenska samtidsprosan blir så stor. Karin bär på starka känslor, men kan inte släppa fram dem. Just så här alldagligt och olyckligt kan ett liv te sig.     

Normal People, Sally Rooney, Faber & Faber

Marianne är rik, Connell är fattig. De går sista terminen på skolan, pratar inte med varandra när de är i andras blickfång. Men hans mamma städar hos Marianne, och så inleds en hastig hemlig relation, en förälskelse som flammar upp och försvinner lika snabbt som den uppstod.

Fast ändå inte, i denna irländska Sally Rooneys andra roman, Normal People. Det här är en roman där vi inte alltid får bevittna löften som infrias. Det finns ett unikt band mellan Marianne och Connell, ett band som överlever åren när de pluggar på Trinity. Så blir inte heller romanens löfte att Marianne ska ägna sig åt litteratur – hon läser Proust på skolan i Galway – utan i stället är det fotbollsspelaren Connell, center i skollaget, som blir författare.

Så blir det en roman om klass, med deras skilda förutsättningar som ständiga hinder mellan dem. Föräldrar som inte ser på deras möten med blida ögon. Eller ännu mer kanske det handlar om de maktstrukturer som styr vår existens, att någon alltid är i överläge i en relation, och att positioner förskjuts, och att överlägen inbjuder till att de utnyttjas. Och hur beroende vi är av kontext för att definiera vår omgivning. I skolan är Connell den populäre killen, medan Marianne smyger runt och är osynlig för alla, ansedd som tråkig och ful. På universitetet blir rollerna ombytta, när han med sin arbetarbakgrund är obekväm och utanför, medan hon inte behöver anstränga sig för att hamna i fokus för allas uppmärksamhet.

Marianne är typexemplet på den annorlunda tjejen, som litteraturen – i synnerhet YA – är så frikostig mot (kanske för att bekräfta att de flesta som läser känner igen sig i upplevelsen att vara konstifik). Det är en komisk roman om metamorfosen, hur Marianne är den fula ankungen som blir svan, men också handlar det om lojaliteten mellan henne och Connell. En lojalitet som ständigt prövas, men som också just därför blir starkare.

Rooney är en intelligent författare, som redan – hon är fortfarande en bra bit under trettio – lärt sig vilka subtila mekanismer som finns i de mellanmänskliga relationerna. Det märks i hur hon porträtterar bifigurer, som vaga men distinkta skepnader, i synnerhet föräldrarna som förblir oförmögna att på några avgörande sätt ingripa i sina barns liv. Marianne har också en bror som är sinnebilden för en obehaglig mobbare.

Men främst i hur Marianne och Connell dras till och ifrån varandra, genom hela romanens förlopp. När hon får höra att han brutit upp med en av sina många flickvänner är hennes reaktion talande, men inte lika emfatiskt som den hade varit i en mindre förfaren författares händer: ”In a voice just false enough to sound sincere, Marianne says: Oh. I’m sorry.” I den pausen efter ”Oh” finns markeringen – tankepausen, den som avslöjar henne. Varje möte mellan dem, varje replikskifte, döljer sådana avgrunder av både avstånd och närhet, attraktion och bortstötande.

Det är tydligt att Rooney inte är någon renodlad cyniker, utan mer besjälad av den typ av spirituella men ändå nedtonade gliringar som Jane Austen gärna ägnade sig åt. Det är förstås ingen tillfällighet att Connell sitter på biblioteket och läser Emma ända tills de stänger, och motvilligt tvingas slå igen boken – återigen en indikation på att Rooney vårdar sina läsare, att hon ser dem, med den här typen av blinkningar som så sagt ofta finns i YA-litteraturen, men så klart också i Jane Eyre och i romaner av Donna Tartt.  

Det är oerhört skickligt gjort, hur Rooney har levandegjort Marianne och Connell. Båda framstår som äkta människor, vad man nu lägger in i den kategoriseringen. Så är till exempel Connell lika smart som tafatt, och även om han aspirerar på att bli författare kan han inte – på ungdomars vis – avstå från att låta sitt dagliga tal smittas av klichéer som ”at the end of the day”.

Jo, Marianne och Connell går på många nitar, men det är som att de intuitivt förstår att man bara kan lära sig vad kärlek är om man testar den, om man utsätter den för prövningar. Ofta vill jag som läsare bara be dem ta sig i kragen, eller ryta åt dem att de ska sluta bete sig som barn. Men jag antar att det är en av Rooneys poänger, att så här irrationella är vi, och att vi nog ska fortsätta vara det. Så sett blir hon en antites till Lena Andersson, och det i sig är ju välbehövligt.  

Nu är det inte enbart en roman som lever på människogestaltningen heller. Det är uppenbart hur Rooney tar kontroll över händelserna. Lika uppenbart är det en roman som förstått att man bör undvika att vara för smart för sitt eget bästa. Det finns några outnyttjade trådar som Rooney avstår från, och vi ska kanske vara tacksamma för det – som vad vi ska göra med informationen att Mariannes pappa är död, medan Connell inte vet sin pappas identitet …

Det finns mycket att både beundra och gilla med denna roman – vilket alltså betyder att ja, den är finurlig, men också älskvärd. Den diskuterar implicit hur svårt det är att leva, men att det ändå är det enda vi har att förhålla oss till. Till de mer lyckade innovationerna hör hur hon döper kapitlen, med tidsangivelser som oftast förhåller sig till veckor och månader, som ”Three months later”, vilket är tillräckligt för att verkligheten ska kunna förskjuta förutsättningarna. En gång är tidshoppet så kort som ”Six minutes later”.   

Det som skiljer Normal People från debuten Samtal med vänner är att Sally Rooney på sätt och vis skruvar ned ambitionerna. Om den var ambitiös och aningen pretentiös i sina försök att ta ett helhetsgrepp om relationer mellan människor, är denna andra roman mer avskalad och mindre spänd. Helt enkelt mindre kontrollerad. Den anstränger sig inte heller lika hårt för att vara riktigt lika smart, eller riktigt lika cool. Hon förlitar sig på berättelsen om dessa två individer, och ger oss därmed skarpare personporträtt. Även om jag gillade debuten, tycker jag nog att Normal People är ungefär dubbelt så bra.