Barn. Paradiset och flykten därifrån, Kristoffer Leandoer, Pequod Press

Nyligen läste jag Elisabeth Hjorths omtumlande roman Fadern, där hon skriver: ”Jag tror inte på barndomen, den är en historia de vuxna hittat på för att stå ut.” Nog kan jag stämma in i den utsagan, att den är som en travesti på stoikernas bot mot dödsångest: När barndomen finns, finns inte du, och när du finns, finns inte barndomen.

Kristoffer Leandoer framstår allt mer som en av de skarpaste essäisterna på vårt språk, efter de respektingivande böckerna Huset som Proust byggde, Mask och Slut. Som kritiker i Svd håller han också på att muta in ett eget område, i allt mer övertygande recensioner som överskrider formatets begränsningar. Kort sagt: en skribent som har förvaltat sin talang, och utvecklat en egen estetik.

Nu har han tagit sig an barndomen, och växlar essäer om författarskap med tankar om barndomen som koncept. Barn. Paradiset och flykten därifrån är inte en bok som lägger saker till rätta och når definitiva slutsatser. Hellre ägnar sig Leandoer åt att utforska ämnet både från sidan av och inifrån. 

Låt mig erkänna: det första jag gör är att kolla personregistret. Finns tillräckligt många referenser till Ray Bradbury? Ja, det gör det, och varför är det så viktigt? Bradbury är den som i mitt tycke bäst fångat barndomens essens, den dubbla känslan av suveränitet, oövervinnlighet – och maktlöshet, ovisshet. Fast, finns barndomen?

För Leandoer blir barndomen en metafor. Redan på bokens första sida ger han uttryck åt tankar som liknar Hjorths: ”I själva verket finns kanske ingen barndom, bara saknaden efter den. Kanske handlar den här boken bara om en gemensam lögn, en illusion vi lärt oss att odla tillsammans.” Även en bit in i boken finns paralleller: ”Barndomen är till för de vuxna, barndomen är en konstruktion av vuxna, för vuxna.” Här är han definitivt något på spåren, och det är kanske därför det vi kallar barndomen är en så fruktbar mark för fiktionen, både skönlitteraturen och filmen är ju ständigt på jakt efter barnet.  

Vad Leandoer främst är – en bra läsare. Han är nyfiken och vetgirig, och sållar guldkornen i de otaliga böcker som refereras. Ibland kan hans associationsbanor bli aningen ansträngda, som när han på ett uppslag rör sig från Karin Boye, Ovidius, Elizabeth Bishop, Håkan Östlundh, Ted Hughes, S/F-filmen The Girl With All The Gifts, för att hamna hos David Bowie. Där rör han sig som skräddaren över vattenytan, och nog går det kvickt, fast jag gillar mer när han låter tanken dröja, och hämtar slutsatser från en bits djup. I rättvisans namn dominerar intrycket av en självständig tänkare, även om han förlitar sig på många källor och refererar friskt.

Det blir också tydligt att Leandoer behärskar konsten att skriva tydligt, utan att det för den sakens skull blir enkelt. Att tänka ett steg längre än till det uppenbara är en lärorik metod. Både det busiga och det städade ryms i hans stil, och därför är han så väl skickad att skriva om just barndomen, att det är en busighet som så att säga har internaliserats hos det vuxna perspektivet. Här får vi då fina resonemang hur romantikens poeter, främst Wordsworth, förlöste barnet, eller man frestas nästan säga uppfann barnet.

Och barndomen blir det vi inte kan återvända till. Genom Leandoers bok lyser de varnande exemplen. Som Walter Ljungqvists märkliga roman Källan, aktualiserad häromåret av Anna von Hausswolff. Leandoer går inte på bluffen, kunde man säga, och varnar implicit oss andra för den bedrägliga lockelsen i barndomsnostalgi. Eller i böckerna om Harry Potter, som ändå får exemplifiera Rowlings unika förmåga att lyckas ge magin en så vardaglig inramning. Det var också mitt intryck när jag läste den första boken i serien för nästan tjugo år sedan, att jag knappt tänkte på att den innehöll magi, att det som skapade läsupplevelsen mer handlade om hur pricksäkert hon hade skildrat den engelska skolmiljön.

Fast barndomen som paradis, själva bokens bärande tes, är jag förstås skeptisk till. Jag längtar aldrig tillbaka: för mig kunde barndomen inte vara över fort nog. Jag såg allt, begrep inget. Det enda jag minns är maktlösheten, utsattheten, otryggheten – att när som helst riskera bli påhoppad. Vad var barndomen? Femton år av rädsla. Äldre som tog alla chanser att utnyttja sitt överläge. Allt man gjorde blev en förevändning för att bli bestraffad.  

Något som också existerar enbart i egenskap av minnet av den blir förstås beklagligt. Barndomen är brist. Möjligen har G.B. Shaw sagt det bäst, att barndomen är bortslösad på barnet. Nostalgin blir en strategi för den vuxne, som äntligen får mandat att härska och dominera retroaktivt, som en revansch för forna orättvisor. Men det betyder att man gör sig till härskare över det som gått förlorat. Mycket riktigt citerar Leandoer Borges elegiska ord att alla paradis är förlorade. Det är primitivt att vilja återvända. Som given referens fungerar också John Miltons epos Paradise Lost, det skönlitterära ursprunget till vår längtan efter en förljugen idyll.   

Mycket i den här boken är bra, som sagt oftast när han ger sig själv privilegiet att fördjupa sig ordentligt. Det gör han exempelvis i ett ypperligt kapitel om Marguerite Duras, som han på senare år översatt. Det är blixtrande skrivet, om Duras relation till avtrubbning, religion, skogar – och skrik. Något mindre övertygande skriver han om syskonen Brontë, där han låtsas vara oförstående till varför de andra längtade så starkt efter den äldsta systern Maria som dog i elvaårsåldern (hon var ju det egentliga snillet i familjen, har både Charlotte och Emily vittnat om). Likaså tror jag han har fel när han hävdar att Emily vågade säga att hon föredrog sin hund framför sina elever eftersom hon var säker på att bli älskad ändå – snarare rörde det sig om brist på hyckleri, och att hon allra minst i världen var säker på att vara omtyckt av någon.

Det något spretiga i Leandoers metod hålls samman av hans nyfikenhet. Men också av hans ibland oförutsägbara förmåga att ordna analogier. Som när han jämför två imperier, det brittiska och det sovjetiska. Det brittiska utmärks av att dess vuxna tillåts förbli barn, genom att låta någon annan ta hand om städning och matlagning, medan det sovjetiska utmärks av att inte låta barnen förbli barn, utan göra vuxna av dem så snabbt som möjligt. Jämför för all del det nuvarande amerikanska imperiet, som sedan 50-talet hyllat barndomen i en skala som verkar ha eskalerat under 2000-talet.  

Det är förstås ofint att anmärka på urvalet, som överlag är heltäckande. Vad som saknas är väl Dylan Thomas effektiva plundrande av sin egna barndom i de många novellerna han skrev, som kanske är det enda jag läst i ämnet som ger lika starka intryck som Bradburys noveller. Så bland annat i ”Reminiscences of Childhood”, där Thomas också ger oss en fin formel för barndomen: ”The memories of childhood have no order, and no end.” Tyvärr flimrar en annan sublim barndomsskildrare bara förbi i ett citat hon yttrar om en film, och det gäller Mare Kandre, vars debut I ett annat land gärna hade fått illustrerar flera av den här bokens idéer. Och nog är det snålt att skriva så utförligt om Mary Shelleys roman Frankenstein utan att påpeka hur dess mest framträdande intertext är just Miltons Paradise Lost.

Ett paradis, fastän förtorkat, Hanna Hallgren, Pequod Press

Med sina tre senaste diktsamlingar har Hanna Hallgren tagit plats som en av de nödvändigaste och mest spännande rösterna i svensk samtidspoesi. Nu utkommer den sista delen i en sammanhållen dikttriptyk om språket och kärleken. Likt många nutida poeter lånar hon från föregångare, och ger citaten och omskrivningarna ny innebörd.  

Det är ett tilltal som ibland är hymniskt: ”Högt vårt gräs, och högre i skyn / var vårt gräs, och högre vittnar i skyn / orden i oss som bränner”. Det är också en dikt som tillvaratar språket i både dess begränsningar och dess möjligheter. Hur orden både färdas genom oss och landar, tar plats i vårt inre.

Det är en nyskapande kärleksdikt, där kärleken tar fasta på skörheten, med referenser till fjärilar och sparvar. Att läsa Hallgrens dikter är ett frigörande möte med en språkkänsla som ofta blir omstörtande i all sin enkelhet. För glöm att det här är krångligt och svårt. Det är en upptäcktsfärd i det outsägligt vackra, och det bästa av allt: vi går aldrig vilse.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/10 2018)

Essä Nr 2 2018. Kartan över Ugglum. Ur de geometriska jordeböckerna

”Now when I was a little chap I had a passion for maps …” Joseph Conrad ger orden åt sitt språkrör Marlow i Mörkrets hjärta. Men egentligen kunde de tillhört vilken annan gvadd som växt upp och blivit man: barndomsfascinationen för kartor är konstant genom historien.  Fast ändå inte: som barn (gvadd är vad vi kallades i Västerbotten) kunde jag aldrig dela intresset för kartor som fanns vart jag än vände mig, bland kompisar eller bland böcker jag läste. Inte ens som material för drömmar dög de: jag kunde inte föreställa mig att det fanns någon väg ut ur tristessen, det fängelse som barndomen var.

Tidskriften Essä, som nyligen nominerades till årets kulturtidskrift och berövades priset, har till sitt andra nummer kartan som tema. Rättare sagt är det en karta från 1644 över Ugglums socken som är dess källtext. Som bekant är metoden att utgå från en källa som behandlas av fyra essäister. Till detta nummer alltså den obegripligt vackra geometriska kartan över en håla som enligt min mobiltelefons karta ligger en timmes bilresa bort, i närheten av Falköping.

Fyra olika perspektiv belyser kartan: arkivarien Mats Höglund, professorn i ekonomisk historia Lars Magnusson, samt författarna Erik Andersson och Lotta Lotass. Höglund betonar vardagslivet, hur det kunde ha tett sig under stormaktstiden, medan Andersson på författarens fantasifulla sätt träder in i kartans värld, där han tycker sig känna igen en anfader, Måns, och börjar tilltala honom, utan att egentligen få ett svar. Magnusson skriver sakligt om skatterna, och Lotass visar hur fågelperspektivet egentligen kom till människan först under slutet av 1700-talet, när vi kunde kliva upp i flygkorgar. Hon landar i en vacker berättelse om Jackson Pollocks golvmålningar, och en knasig anekdot där han såg en så vacker gräsmatta att han körde några varv med bilen där och när ägaren krävde skadestånd erbjöd han sig att signera konstverket i stället.

Lotass längre text utgör en kartans kulturhistoria, medan Andersson skriver en essä som också handlar om ölet – det var länge obligatoriskt för svenska bönder att odla humle (något mina historielärarekolleger gärna påpekar – det har ändå sina fördelar för den som sov sig genom skoltiden att arbeta på en gymnasieskola).

Vad tidskriften Essä håller på med blir med detta nummer allt tydligare. I första numret handlade det ju om Almqvists essä ”Svenska fattigdomens betydelse”. Vad redaktören Emi-Simone Zawall håller på med är ju att kartlägga Sverige och det svenska, utifrån både dåtid och nutid. Det finns ingen karta över fortsättningen, men det känns allt mer obligatoriskt att ändå ta sig dit, varthän det än leder. Här ska också Jens Anderssons sobert vackra formgivning prisas.  

Anteckningar, Tua Forsström, Bonniers

Det är mycket vatten i Tua Forsströms dikter. Så också i nya Anteckningar, hennes tolfte diktsamling: ”simma lätt simma fjäril simma smala armar svalka / vattenfärger simma ut mot fyren älskling simma hem / simma undervatten lätt i famnen simma eskimåkyssar”.

Det handlar också om barndomen, hur dess idyll på något sätt alltid är villkorad, invaderad av mörka moln, hotfulla antydningar. Med exakt precision ges vi små utskott av denna tillvaro med potential att sätta djupa spår i personligheten. Forsströms dikter är ordknappa, men öppnar mot oändliga berättelser om denna tid. Att röra sig i hennes poetiska värld känns som att ha beviljats ett privilegium. En upptäckt: tänk att detta får finnas!

Genom ordvalen tecknas en universell värld, otrygg, sorgsen. Dikterna lyfter fram det som är viktigt, det som verkligen räknas, och hur livet går vidare trots alla svårigheter. Det är en påtaglig höststämning i dessa nya dikter, och därför passar det utmärkt att läsa dem nu när mörkret snart är över oss.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 5/10 2018)

Digteren Dylan, Anne-Marie Mai, Gyldendal

Jag har fortfarande inte förstått vad Svenska Akademien ville åstadkomma med att ge Bob Dylan Nobelpriset för två år sedan. Att uttrycka starkt negativa åsikter mot det valet behöver inte innebära att man avskyr Bob Dylan. Men jag har inte klarat av att lyssna på honom sedan oktober 2016. Nu gör jag ett undantag, när jag läser Anne-Marie Mais nya bok Digteren Dylan, som utkommer idag. Jag lyssnar på några av mina favoriter: ”Blood on the Tracks”, ”Oh Mercy”, ”Bringing It All Back Home”, ”Highway 61 Revisited”, ”John Wesley Harding”, ”Blonde on Blonde”, ”Slow Train Coming”, ”Desire”. Det ser ut att fortsätta, för det är så förbannat bra, kanske ännu bättre nu efter två års karantän.

I somras gav Sara Danius en liten skrift om Dylan, och nu alltså denna studie av danska litteraturprofessorn Mai, en etablerad litteraturkritiker som på 80- och 90-talen gjorde sig känd som förmedlare av de första danska dynamitarderna på poesins område (Strunge och Tafdrup, bland andra). Hennes bok tar fasta på Bob Dylan som poet, eller diktare – en aningen kontroversiell ståndpunkt, då begreppet får genomgå viss vidgning då hon också resonerar kring artistens visuella persona, och att hon får uppehålla sig vid den offentlige Dylan, han som sedan 1988 befinner sig i ständig rörelse i den turné som går under namnet ”Never Ending Tour”.

Mai har föreslagit Dylan som kandidat till Nobelpriset sedan 2007, och har nu fått tillfälle att motivera sig med denna ambitiösa men fortfarande tunna bok. Den utgår pedagogiskt nog från hållpunkter som fokuserar på Dylan som diktare, på hans vokabulär, hans rim, hans persongalleri, hans miljöer, närläsningar av albumet ”Blood on the Tracks” och låten ”Red River Shore”, samt en resa till Dylans födelsestad Duluth, Minnesota.

Det blir en bok om Dylans poetiska metod. Jag vet inte om jag blir helt övertygad om att han representerar en ny sorts poet, eller ens om det behöver vara positivt om han är det. De jämförelser med Sapfo som Akademiledamöterna gjorde omedelbart efter tillkännagivandet är barocka. Här antyder Mai likheter mellan Dylan och Shakespeare, vilket väl inte heller utfaller till amerikanens fördel. Då kan jag hellre se att han fortsätter i en tradition från Bellman och Taube – detta sagt inte i förminskande syfte, då främst Taube ju har en självklar position som en av 1900-talets klart största svenska poeter.

Här blir det initierade diskussioner av Dylans förmåga att förnya sig, hans outtröttlighet både i studion och på scenen. Det är intressant, och Mai uppbådar all sin entusiasm – fast jag blir som sagt inte riktigt klok på fenomenet Dylan. Fast frågan är om man ska bli det? Jag har alltid varit ambivalent inför honom, haft långa perioder då jag avfärdat honom som en surgubbe, och lika ofta charmats av just hans förmåga att vara en surgubbe. Det ska man inte förstå: han är ibland irriterande, ibland förutsägbar – kanske allra mest förutsägbar i sin oförutsägbarhet, med upptåg som verkar vara gjorda för att provocera (som de senare årens tilltag med att göra underklädesreklam och spela in en menlös julskiva).

Mai gör bra om än korta läsningar av de flesta av de kändaste låtarna. Den förment misogyna ”Just Like A Woman” är förstås mer komplex än sitt rykte, men här kommer vi inte riktigt närmare än ett sådant konstaterande. Det mesta är bekant, från hur han trampade vatten under hela 80-talet för att precis på slutet, 1989, släppa en osannolikt stark skiva, ”Oh Mercy”. Att hon senare väljer att djupanalysera ”Blood on the Tracks” är rimligt, även om hon hade kunnat vara lika noggrann när hon lyssnar på/läser ”Blonde on Blonde”.

Krävs det då en omdefiniering av det litterära fältet, med en författare som Dylan? Om han nu ens ska kallas författare. Mais bevisföring är lite dunkel: att han ofta alluderar på tidigare litteratur blir ett svagt argument. Att ursäkta den oengagerade Nobelprisföreläsningens beroende av Spark Notes med att det är en poetisk metod som tillämpats av Dylan som artist är också en undanflykt som inte duger. När hon kopplar ihop hans låt ”Mr Tambourine Man” med Keats dikt ”Ode to a Nightingale” blir det också pinsamt uppenbart vad som är poesi och vad som är text, det vill säga text som är i behov av framförande för att komma till sin rätt.

Men visst, något av Rimbauds busighet finns hos Dylan, och det är klart att en poet som just Rimbaud kan fungera som riktmärke. Dylan anspelar också ofta på Rimbaud, den ojämne poeten som man också kan avfärda för att han är så barnslig och samtidigt charmas av just för att han är så barnslig. Misstanken ligger nog mest i att man behöver utnyttja dessa autentiska poeter för att bekräfta Dylans storhet – klarar han sig inte utan dessa ständiga jämförelser? Taube har ju, åtminstone för mig, klarat sig bättre utan att räknas som typ Tranströmers eller Aspenströms jämlike.

Det är också bra att Mai utvecklar Sara Danius tidiga omdöme att Dylan rimmar bra. Det är sant, åtminstone ibland, och Mai ger flera goda exempel på rimmens unika funktion. Som när Dylans diktjag befinner sig i bryderier eller trassel, eller bara i förvirrat tillstånd (relativt vanligt för ett diktjag hos Dylan), och hur rimmen då kan överge honom, eller hur några orena rim kan illustrera avstånden mellan de älskande, som i låten ”Mama, You Been on My Mind”, och hennes vackra slutsats att ”elskeren ser den elskede tydeligere, end hon selv gør. Digtet er ikke et spejl, men ordkunst, der får kærligheden til at tale.”

Av de olika kapitlen i denna bok gillar jag nog det om rimmen bäst, för att det ger så många nya insikter. Och även om Mai i grunden är okritisk och storögd i sin beundran tvekar hon inte att ta ned Dylan på jorden – när så behövs. I rimkapitlet blir det också uppenbart att Dylan lever högt på sin fantasi och sin faktiskt rätt utvecklade språkkänsla – samt sin humor, som kanske inte riktigt fått den uppskattning den förtjänar. Men det beror väl i viss mån på att humorn uppstår i stunden du lyssnar: att läsa texten ”Bob Dylan’s 115th Dream” är möjligen kul, men att lyssna på den är stört roligt.

Intressant är också kapitlet som heter ”Samklang”, som lanserar en teori om igenkänning som något som inte enbart inrymmer ett samspel mellan artisten och hens publik, utan också en enhet och kontinuitet som finns investerat i själva konstverket – i detta fall i den skiva hon valt att undersöka, ”Blood on the Tracks”. Därmed ges vi tillfälle att studera den som uttryck för ett helhetsbegrepp.

Vad Mais bok alltså åstadkommer är att jag begraver stridsyxan, försonar mig med Dylan, och kanske lyssnar jag med andra öron nu när jag återigen plundrar hans Back Pages.

Fadern, Elisabeth Hjorth, 10TAL Bok

”Det är bara det tysta som kan älskas. Det är bara de oskyldiga som kan förlåtas. Det är bara den som talar som kan dömas.”

Så låter inledningen, och den som talar är en flicka, som håller en monolog i Elisabeth Hjorths nya bok Fadern. Som synes: det är en stark inledning, en berättarröst som genast försätter läsaren i ett järngrepp. Det är en inledning som tar tag i läsarblicken lika starkt som Christine Falkenlands Öde: ”Jag släpper dig inte, med mindre du välsignar mig. Mig slipper du inte.”  

Hon är en anomali, denna unga flicka: systern äcklas av henne. Hon söker sig mot en manlig figur som heter Jack, en kille, och hon pratar och pratar – fast ingen lyssnar (vem lyssnar på barn?).

Orten är ett brukssamhälle, tiden är 1980-tal. De vuxna stretar, barnen lämnas vind för våg. Pappan har blivit avskedad från fabriken, och är nu sur och våldsam. Flickan bär en sax i sin ficka. Att hon också bär på något mer abstrakt, något ominöst, blir tidigt tydligt, men inte förrän mot det – bokstavligen – laddade slutet ska vi förstå hur allvarligt hennes tillstånd är. Den värld som skrivs fram är hotfull och surrealistisk, och slutet kastar också nytt sken över det tidigare händelseförloppet.

Här är det en slags psykos som gestaltas, och Hjorth mejslar fram ett enkelt språk åt denna unga protagonist, en meningsbyggnad som tillåter tunga kadenser att falla – hårt, obönhörligt. Det finns något drömskt över Hjorths prosa, som ändå tillåter en skärpa att vässas fram. Annars hade det här skrivandet kunnat bli påfrestande, och man kan också tycka: ah, men vad fan, det här är Hjorths sjätte bok, varför måste den likna cirka 75 % av alla kvinnliga debutromaner? Jo, för att hon utforskar ett skrivande, ett nödvändigt skrivande. Vi fortsätter ju idyllisera barndomen: nå, här finns en sannare version.

Det finns en täthet, parerad med lätthet. Man kunde säga att Hjorts språk är lyriskt, om det inte vore för att det kunde uppfattas som förminskande. Det är med säker hand flickans självförakt framställs. Hon är både helt isolerad och totalt närvarande, och hennes monolog är skarpt nedtecknad, uppfordrande i sina spartanska vädjanden. Det är som att hon lever i en hyperverklighet, en värld där hon har sett för mycket, och förstått för lite. Hennes kamp handlar om att hålla mörkret borta – en lönlös kamp, fast det behöver ju inte sägas: mörkret hittar oss alltid.  

Hennes tal får en liknande funktion som trumman för pojken Oskar i Günter Grass roman Blecktrumman: ett sätt att hålla ångesten lugnare. Att tala blir för henne något som förpassar henne till de icke älskvärda: hon har lärt sig att man ska vara tyst för att bli älskad. Det är en hemsk värld som prioriterar sålunda. Hon blir en jobbig individ i stället. För det innebär en risk att tala, risken att bli hatad. Men hon har behov som är större än vad omgivningen omfattar.

Det blir en udda bok, hur mycket den initialt liknar en generisk debut. Elisabeth Hjorth lyckas med sina korta texter, som kan likna fragment, ge liv åt sin huvudperson, ge henne en trovärdig röst. Så blir inte bara flickan i sig en anomali, utan också boken om henne. Och nog finns det utrymme för en sådan konstighet i ett annars allt för konformt litterärt landskap.

Det svarta blocket i världen. Läsningar, samtal, transkript, Hanna Nordenhök, Rámus

Det svarta blocket är en bild som tillhör Marguerite Duras. Ett formlöst ting i natten, något abstrakt, som ändå kan ta fast form, bli ett ting. Som blir en bild för skrivandet – som också är läsandet, och de intima sambanden mellan dessa akter. Hur går det till när vi läser poeter som Gloria Gervitz, Anja Utler, Ann Jäderlund? 

Jag har recenserat Hanna Nordenhöks avhandling i litterär gestaltning för Expressen, och recensionen kan läsas här.

Den oändliga familjen, Cilla Naumann, Bonniers

En familj flyttar från USA till Sverige. Pappan har fått jobb som gästforskare på ett universitet. Mamman har varit lärare, men är hemmafru. Döttrarna försöker anpassa sig, den något äldre går till simhallen och tränar. Men man anar genast oråd. Föräldrarna pratar inte med varandra, sluter sig allt mer i egna världar. Något obehagligt håller på att hända, men trots att jag alltså anar oråd är jag ändå inte beredd på vad som sker mitt i boken, när katastrofen spelas ut och träffar mig rätt i bröstet.

I Cilla Naumanns nya roman Den oändliga familjen berättas skeendet från tre perspektiv: först den äldre dotterns, sedan en grannflickas, och till sist mammans. Det är snillrikt gjort, och ger ständigt nya mönster i den bild som långsamt framkallas. Det finns som vanligt hos Naumann en genuin känsla för alla aspekter av det mänskliga psyket. Hon har skrivit en ödesmättad roman, som blir så oerhört drabbande i sin trovärdighet tack vare att förloppet är så vardagligt och att det framförs så lågintensivt och odramatiskt.

(Också publicerad i Vi 10/18)

Offerzonerna, Fredrik Nyberg, Norstedts

Sommaren 2018 präglades av skogsbränder, och Fredrik Nyberg omtalar detta i sin nya bok, som ändå färdigställdes långt innan skogarna brann. Men riktiga poeter är som bekant visionärer: ”Slarva inte med elden / Det kan brinna i skogen miljontals gånger / Detta fält saknar gräs”. I hans dikter betonas det som försvinner, genom omnämnanden av slukhål, en natur som upphör, offer, och en ofta versalt skriven ORO. Nog finns det fog för den oron.

I några avseenden liknar Nybergs poetik skrivövningar, blir en skissbok full av oredigerade anteckningar. Resultatet blir en spontanitet som också släpper fram variationsrikedom. Ibland bryter en oväntad skönhet fram, som solsken en molnig dag. Här finns också en skev, underfundig humor, som jag tycker mycket om, och givna referenser till föregångare som Inger Christensen och Friederike Mayröcker. Om jag tidigare ibland tyckt att Nyberg varit lite introvert är denna bok klart mer inriktad på öppen kommunikation, och det är en inriktning jag välkomnar.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/9 2018)

Bliva ingen, Mirjam Tuominen, Eskaton

Negationen är ämnet för Mirjam Tuominens prosasamling Bliva ingen, ursprungligen från 1949, och nu återutgiven som den fjärde lilla volymen i Eskatons otidsenliga satsning på hennes böcker. Otidsenligt, jo, men så välkommet för den lilla skaran läsare som håller Tuominen högt.

Det var tack vare Anders Olssons tematiskt hållna studie Läsningar av Intet från 2000 som jag fick upp ögonen för denna orättvist marginaliserade finlandssvenska författare. Bliva ingen är en nyckelbok, genom att dess noveller återgår till negationen, nollpunkten, mystikens Intet, som varit så fruktbar för många författare från Mäster Eckhart via Kierkegaard och Nietzsche och vidare med Södergran, Ekelöf, Vennberg, fram till Trotzig, för att bara ta Olssons exempel. Det är en allomfattande och tillåtande inriktning, som lätt kan uppfattas som flummig. Lite anything goes.

Till den här boken hör ett lite tillkrånglat efterord av Anna Sjöberg, som ändå säger något om hur kanske tillkrånglad Tuominens projekt är, i just denna bok. Själv använder hon det suggestiva ordet ”inkänsla” som en ingång till den inriktning hon väljer, som till hälften är religion, till hälften estetik. Nyktert skriver hon om en värld där ”tänkandet är den enda varaktiga fröjden som givits er”. Så kunde man säga att hon utövar tankens ärliga skrift – alltså något mer än blott skönlitteratur.

Det är noveller, fast man lika gärna kunde tala om filosofiskt religiösa traktat, med viss samhällsudd. Formatet är växlande mellan korta betraktelser, skisser på en sida, och regelrätta långnoveller. Det handlar om en fattigpojke med löss, han slår följe med demoner och andar. Det handlar också om sjukdom, både reell sådan och påhittad. Just balansgången mellan det verkliga och det inbillade är vad Tuominen ägnar sig åt. Hon vårdar det lilla livet – den sjuke, barnet, den svage, den som inte räcker till, de med sämre eller bara mindre resurser.

Fantasin drivs till sin spets i en av novellerna som är skrivna från hästars perspektiv, i en absurd men ändå rimlig kontext, som erinrar om en frihetslängtan, att kasta av sig det ok det innebär att vara människa. I en annan novell är det en affärsman som håller monolog om hur viktigt det är att bevara de ekonomiska ojämlikheterna. Hans röst är parodiskt, och skorrar något fruktansvärt, men så är hans tal något man har hört till leda, och hör fortfarande, när kapitalister uttalar sig i media om sina ofantligt viktiga tjänster och hur viktigt det är att upprätthålla hög standard – för en själv.

Här drivs Tuominen av ett politiskt ursinne när hon markerar dikotomin mellan entreprenören och konstnären, illustrerad i affärsmannens vän, författaren, och hur deras roller både är beroende av varandra och är helt väsensskilda – så disparata att ett möte mellan dem hotar ens mentala hälsa. Analysen av konstens villkor kan tillämpas än i dag, och lika aktuell är synen på ungdom, i affärsmannens hustrus jakt efter de bortflyende åren och korrigeringar för att få huden ”att strama flickaktigt jämn”, något som Tuominen snabbt avpolletterar: ”man avskaffar ålderdomen”. Att bli ingen kan vara ett sätt att uthärda lidandet, som gestaltas både i världens, genom andra världskriget som hon annars skrivit utförligt om, och i de egna depressionerna.

Tuominens stil vistas med antydningar, med det otillräckliga. Hon skriver om kärlek med all den erfarenhet som kan uppbådas, så att det blir autentiskt, och där kärleken blir något annat än enbart fysisk lusta och samtidigt lika mycket något annat än förandligad agape. Där blir kärleken för svår när objektet realiseras till ett subjekt.

Det kan vara en besvärlig stil – en aquired taste. Den frodas i det dunkla, och söker sig mot utplåningen, mot ställen där närvaron gör för ont. Det är ett sätt att se på världen som har blivit allt ovanligare. Vi har övergett vår samvaro med det andliga, och Tuominen påminner oss om vikten av en frågande inställning. ”Natten lär en att fråga”, som en annan religiös mystiker skrev (Emilia Fogelklou). Det känns som att Mirjam Tuominen tillbringade många långa nätter sömnlös för att nå de insikter hon förmedlar i den här boken.