Med sina tre
senaste diktsamlingar har Hanna Hallgren tagit plats som en av de nödvändigaste
och mest spännande rösterna i svensk samtidspoesi. Nu utkommer den sista delen
i en sammanhållen dikttriptyk om språket och kärleken. Likt många nutida poeter
lånar hon från föregångare, och ger citaten och omskrivningarna ny
innebörd.
Det är ett tilltal
som ibland är hymniskt: ”Högt vårt gräs, och högre i skyn / var vårt gräs, och
högre vittnar i skyn / orden i oss som bränner”. Det är också en dikt som
tillvaratar språket i både dess begränsningar och dess möjligheter. Hur orden
både färdas genom oss och landar, tar plats i vårt inre.
Det är en
nyskapande kärleksdikt, där kärleken tar fasta på skörheten, med referenser
till fjärilar och sparvar. Att läsa Hallgrens dikter är ett frigörande möte med
en språkkänsla som ofta blir omstörtande i all sin enkelhet. För glöm att det
här är krångligt och svårt. Det är en upptäcktsfärd i det outsägligt vackra,
och det bästa av allt: vi går aldrig vilse.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 12/10 2018)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar