Reservatet, Jörgen Lind, Bonniers

Ett hus brinner på omslaget till Jörgens Linds nya bok Reservatet. Eller hus, det är väl en Friggebod eller en liten stuga? Reservat betyder väl skyddat område, och det farliga som invaderar det trygga, det har varit något av denna poets signum. Men vad är han nu för doldis? Det här är hans tredje bok på Bonniers efter att tidigare ha gett ut böcker bland annat på numera nedlagda Anamma och Kabusa, han fick SR:s lyrikpris 2015 för boken Vita kommun. Som vanligt ges inga upplysningar på omslagets innerflikar, som lämnas helt blanka. En kan ta reda på att han är född 1966 i Umeå, och har gett ut tio diktsamlingar, denna inte inräknad.

 

Till just Vita kommun hörde ett digert efterord av Henrik Petersen, som ringar in några omedelbart infunna frågor som Linds poetik aktiverar: ”Varför? Varthän? Varifrån?” I sina böcker bedrivs ett idogt arbete att komma till rätta med berättandet. Som det står i den boken: ”Berättelsen för den som inget har / att berätta.” Och så gör han allt som oftast – underminerar sin egen auktoritet, med hjälp av starka påståenden följda av lika starka negationer. I sin nya bok: ”Alfabetet är bedrägligt, ansatserna bryter samman, som om det fanns stora revor i grammatiken.”

 

Det är en estetik som kan erinra om Becketts sena prosa – eller bara en position som ställer oss frågande inför sådana saker som delaktighet och umgängelse. En poet ska ställa sig vid sidan, men inte för mycket – ett utanförskap kan i sig generera avstånd och distansering. Nu riskerar inte Lind att drabbas av detta, då han hela tiden utmanar sitt stoff, sätter det under prövning, och går nära ett autentiskt skeende.

 

Det är ett sätt att skriva som uppmuntrar möten mellan människor, som vill ta till vara kontaktytorna som uppstår i dessa möten:

 

Väntar du på mig? Vänta på mig. Jag lovar att läsa

stavelseförödelsen i den ohyggliga boken. Som om någon försökte

ta på mitt hjärta, säger du. Det är en fruktansvärd uppgift du

tilldelat dig själv.

 

I Reservatet arbetar han med söndersplittringen som enande princip. Det går att se ett mönster från de närmast föregående böckerna Åtel och Mott, som använde liknande former för att återberätta och försöka klamra sig fast vid ett förflutet utan att ge efter för nostalgins farliga lockelse. Han pekar ut saker, men bara för att förbrylla. Det sker bland annat med hjälp av ellipserna, de tre punkter som hackar sönder all slags emfas och trovärdighet, som stämmer rösten i en tvekans tonart.

 

Tonart? Jo, Lind sysslar gärna med musik som ledsagande verktyg. När jag första gången hörde honom läsa i Rum för poesi på Bokmässan hade han en Current 93-T-shirt på sig. Det är en musik som inte alltid ska tas bokstavligt. Musiken och ljuset skapar ett eget poetiskt system och bidrar till en kontinuitet genom inte bara de enskilda dikterna i boken utan mellan de olika böckerna.

 

Dikterna växlar narrativ med icke-narrativ, i prosaliknande sekvenser som övergår i centrallyriska dikter. Fast även om formatet skiftar är uttrycket sig likt: svepande rörelser kring det outsagda och det ogjorda och det ofullständiga och det otillräckliga. Han skriver fint om händers åtbörder. Och om snö: kanske en måste vara norrlänning för att skriva så här frekvent och så vackert om snö, att det krävs att du marineras i snö under flera månader varje år och sedan tar med dig intrycken till ditt vuxna jag.

 

Men Linds diktjag är också skiftande. De olika formerna möter det sönderslagna i flerstämmiga röster. Det stämmer att varje individ inom sig bär på, med Whitmans ord, en mångfald (”I contain multitudes”). De olika erfarenheterna kan gå ihop och samsas inom ett sammanhållet jag, hur splittrat det än kan te sig. Hos Lind kan en sådan ekvation se ut så här (förvänta dig inte att den går ut … det här är poesi):

 

… men den tiden … är förbi … kvar är nu bara … den som någon

gång … kommer … bortom namn och ansikten … bortom all

förödelse … jag förstår inte … att du orkar … vilka är vi … inte

märken efter …

 

Då blir riktningen mot den stora ovissheten. Och Linds poesi är inte så monologisk som den i förstone kan förefalla – den vill kommunicera och i trots mot allt som lägger sig i vill den också konstatera men göra det i samspel med en annan röst. Helt enkelt gå i dialog, och det är därför den gör sig så polyfon. Han skildrar någon eller några som är instängda, oförmögna att ta sig vidare, och en amnesi som uppstår när vi ställs inför trauman. Det är en allmän upplevelse, lätt att känna igen sig i.

 

Det som avtar och försvinner är också en del av Linds estetik. Där finns en ledsnad som tar sig uttryck i flera av dikterna, men också ett jämnmod som jag tveklöst identifierar som norrländskt: ”Det är som det är. I början gråter man mycket. Man inreder sin sorg.” Det privata blir närgånget på ett närapå skrämmande men inte avskräckande sätt.    

Diktarhjärtat. Lotten von Kræmers litteraturliv, Anna Williams, Bonniers

”Hon bad gärna om råd men var dålig på att följa dem.” Ord som gärna får ristas in på min gravsten, om jag får byta ut ”hon” mot ”hen”. Det är Anna Williams som karakteriserar Lotten von Kræmer så, i sin biografi Diktarhjärtat, som utkom i höstas men som jag först nu fått tid att läsa. Någon hade gärna fått upplysa mig om hur bra den är, men tyvärr blev den sparsmakat recenserad och lyckades undkomma nomineringar till litterära priser.

 

Den borde bli stilbildande för hur litterära biografier ska skrivas. I stället för att göra Lotten von Kræmer till en projektionsyta för spekulationer om hur modern hon var bevarar Williams henne i ett på många sätt förlegat 1800-tal – samtidigt som hon betonar att hon också var progressiv och för all del modern. Eller så här: hon skrev böcker som var hopplöst daterade men vars idéinnehåll var före sin tid. Tio år innan Ibsen gav ut Ett dockhem var hon inne på liknande tankar om vad som sker med en hustru som inte tas på allvar av sin närmaste omgivning.

 

Du är ursäktad om namnet Lotten von Kræmer inte säger dig så mycket. Hon gav ut tretton diktsamlingar, ett antal reseböcker, flera dramer och en del berättelsesamlingar, men böckerna sågades rutinmässigt av notoriskt svårflirtade kritiker. Du söker förgäves efter hennes namn i översiktsverk och antologier, och av Williams citat och referat att döma är det ingen större förlust för svensk litteratur om det förblir så. Dock testamenterade hon sin förmögenhet till instiftandet av det litterära samfundet De Nio, och det har haft desto större påverkan.  

 

Men att vara en misslyckad poet är inte det sämsta en kan vara i den här världen. Och stämmer det verkligen? Tack vare den godhjärtade Jonas Ellerström – en av de nuvarande ledamöterna i samfundet De Nio som hon låg bakom – får jag ett osprättat exemplar av von Kræmers diktsamling Eterneller från 1896. Det är det sista som hittats i kvarlåtenskapen, och jag läser dikterna efter att ha tagit del av Williams bok.

 

Som vi blir varse i Williams bok förekommer många av dikterna i flera versioner, då författaren konstant putsade och bearbetade dem. Här finns hyllningsdikter till samtidens stora namn: Ibsen, Björnson, Snoilsky, Strindberg, Heidenstam, Benediktsson [sic], samt vännen Tekla Knös. Hon hyllar också surgubben Carl David af Wirsén, som svarar med en smädesdikt. Men också en rolig dikt om röntgenstrålarna (”X-strålar”) som hade uppfunnits året innan:

 

Jo, jo, mina vänner och kära min tant –

nu finns det en konst, som är litet genant!

Man fotograferar ej ytorna blott,

men äfven det inre, det gömda man nått.

 

En förklaring som Williams erbjuder låter rimlig. Lotten von Kræmer var ivrig i sitt skrivande och hade ofta för bråttom. Det gick lätt för henne att skriva, och det är ingen god grund för poesi, som kräver mycket och långvarigt arbete. Men varför hjälpte det då inte att hon putsade dem så att vissa återfinns i upp till sju olika versioner i de olika samlingarna? Det vore en björntjänst att ge henne postum upprättelse som poet, och det är inte heller Williams ärende, men det är ändå värt att påminna sig om att det går att hitta saker av värde även hos det som slentrianmässigt avfärdas.

 

I den här biografin stärker Williams den gängse uppfattningen att det var en hemsk otur att under 1800-talet födas till kvinna för den som råkat välsignas med intellektuella ambitioner. Charlotta von Kræmer föddes i den villa på nedre Manilla som förlaget Bonniers nu huserar till sina årliga sammankomster för den litterära parnassen. Året var 1828, samma år som Viktor Rydberg föddes ett stenkast från där jag skriver detta, men medan hans karriär kantades av framgång och kröntes med inval till Svenska Akademien skulle hon som gammal bli hånad som ”trasfröken” och kallad sinnessjuk under de sista årtiondena. Hon dog samma år som det första lagförslaget om kvinnlig rösträtt röstades ned, 1912.

 

Orsak till hennes sinnesstämning var troligen den långa och hemliga förlovningen med kanskemannen Sten Stenberg (”stenen”, som Williams fyndigt kallar honom). Hon friade, men han var omedgörlig i drygt tio år, med argumentet att hon i så fall behövde sluta skriva sina böcker, och framför allt publicera dem i eget namn. Deras brevväxling skedde till största del på engelska, bland annat för att han skulle slippa kalla henne ”du” i stället för ”ni”, så det blev konsekvent ”you”. Dessutom led hon av nedsatt hörsel, vilket var ett stort handikapp i sällskapslivet. Hon reste intensivt, bland annat till Irland där hon behandlades av doktor William Wilde, far till en viss Oscar Wilde. Den färgstarka Lady Jane Wilde, Speranza kallad när hon gav ut dikter, blev en livslång vän och hon lärde sig rentav svenska och läste åtminstone något drama av Lotten von Kræmer.

 

Redan som barn utmärkte sig Lotten. Kända manliga poeter var ofta gäster i hushållet, och Carl Willam Böttiger frågade om treåriga Lotten kunde säga vilken flod som var den största, och hon svarade ”syndafloden”. Hon var också en av de första som läste Jane Eyre, och spelade rentav huvudrollen på teatern i Uppsala 1855. När hon fick restskatt gick hon till kungen, Oscar II, och bad om hjälp. Som plåster på såren fick hon en av kungens egna översättningar av Horatius till den nya litterära tidskrift hon hade startat.

 

Om den här boken kan två saker sägas. Ett: att den är till för den med specialintressen (som att lära sig mer om De Nios historia). Två: att den är till för alla som bryr sig om historia. För här finns också en del av historien som är värd att beakta: hur grymt 1800-talet var mot kvinnor som ansträngde sig på områden som sågs som manligt privilegium. Faktum är att kritikerna gick så hårt åt von Kræmer att hon fick oväntat stöd av en anonym insändare som Williams menar hade skrivits av Siri von Essen och August Strindberg. Kanske Strindberg, van vid nedgörande kritik, upplevde någon form av inlevelse med den drabbade kollegan, trots att hon var kvinna? Kanske han reserverade sina giftpilar mot kolleger som han upplevde som seriösa konkurrenter?

 

Framför allt är Williams bok optimistisk, genom att visa hur strategiskt von Kræmer går till väga varje gång hon stöter på motstånd. Hon bryts inte ned av motgångar, utan fortsätter ihärdigt trots att allt och alla ber henne sluta, till exempel att upphöra med poesin. Det krävs ändå någon form av energi för att ge ut tretton diktsamlingar av någon som hela tiden får höra att hon inte duger. Men varför blev kritiken så nedgörande? Williams menar att det inte var helt proportionerligt: ”Det beska mottagandet handlade inte bara om de uppenbara litterära bristerna utan också om hennes ohemula anspråk.”

 

Hon blev också en av de tidiga aktivisterna för kvinnlig rösträtt, något hon alltså inte fick uppleva under sin livstid. Hon hade också radikala åsikter om religionen, och ifrågasatte vetenskapliga bevis för att Jesus kunde vara Guds son och kyrkans avsteg från mycket av budskapet i Nya Testamentet. Men också att kvinnor anmodades stanna i hemmet och i korthet sluta tänka.

 

När hon dog 23 december 1912 låg förmögenheten på 49 miljoner kronor i dagens penningvärde. Men de sista tolv åren var miserabla, med allt starkare paranoida drag och mobbning av grannbarnen, däribland pojken Verner von Heidenstam, menar Williams (men gubbfan var ju i 40-årsåldern då?). Stort utrymme ägnas åt det utförliga och märkliga testamentet och hur De Nio bildades strax därefter. Williams är parentetiskt en av de nio ledamöterna (åtta för tillfället eftersom Kerstin Ekman nyligen har lämnat arbetet).

 

Sömnboken, Haytham el-Wardany, översättning Anna Jansson, Nirstedt/Litteratur

Sömn är farliga saker; du kan inte lita på din omgivning. Fråga Rosemary Woodhouse, mamman till Rosemarys baby: du somnar och fort som fan är någon framme och djävlas med dig. Jag lärde mig läxan på en fotbollsresa till Vasa i Finland när jag delade rum på ett vandrarhem med en grupp killar som var flera år äldre än mig och en olycklig kille råkade somna och – tja, låt oss nöja oss med att konstatera att djävligheter inte räcker för att täcka in vad han utsattes för. Jag sov inte en blund under resten av resan.

 

Men sömn är också farlig av andra orsaker, eller snarare brist på sömn. Förvisso har jag i flera årtionden lidit av dålig sömn, och det lär öka stressen. Enligt en undersökning jag tagit del av har 39% av svenskar i åldern 16-29 sömnbesvär, och receptutskrivning av sömnmedel för barn har femdubblats de senaste tio åren.

 

Haytham el-Wardany är född i Egypten men bosatt i Berlin. Han gav 2017 ut Sömnboken, skriven på arabiska. Den har översatts till svenska av Anna Jansson, och utkom i höstas på Nirstedt/Litteratur. Det är en essä om sömnen som politisk motståndshandling, som civil olydnad, utifrån den arabiska våren och de offentliga och gemensamma sovaktioner som utfördes.

 

Året därpå utkom Ottessa Moshfeghs roman Mitt år av vila och avkoppling, som i viss mån delar tematik med el-Wardanys bok. Även här blir sömnen en radikal fråga om att ta avstånd från ett hypereffektivt levnadssätt, att frivilligt ställa sig utanför produktionen och marknaden. Det behöver inte leda till medvetslöshet eller koma.

 

Den här boken visar att sömnen är en del av det okända, att den tillhör det icke kartlagda, en egenskap den delar med döden, sin storebror, som Shakespeare och romantikerna kallade den – romantikerna var så klart besatta av sömnen, liksom vissa rockstjärnor. Eller om det var tvärtom: som Blixa Bargeld förklarade det innebar de första åren i Nick Caves kompband The Bad Seeds ett kontrakt att ”wage war against sleeep”.

 

Nåväl. Haytham el-Wardany använder sömnen som ett politiskt verktyg, genom att sova på offentliga platser. Hans texter följer ett ganska regelbundet mönster, och förhåller sig till formatet en och en halv sida, ungefär som kåseriet, fast hans texter rör sig mot det filosofiska hållet. Han anropar en kanon som domineras av döda vita snubbar: Benjamin, Rilke, Blanchot, Breton …

 

Det är en fin bok, lärorik och tankeväckande. el-Wardany skriver essäer i den utforskande stilarten, även om jag hade önskat mig mer om två saker. Dels mer om det som Ekelöf kallade det hypnagoga tillståndet mittemellan sömn och vakenheten och som är kreativt fruktbart, och dels mer om drömmen. Sedan är jag inte helt ense med vissa resonemang: ”Sömn, barndom och galenskap är övergående tillstånd, undantag som inte har rätt att bestå.” Bara för att dessa tre är besläktade betyder det inte att de är tillfälliga. Jag vet många som går igenom hela sitt liv som antingen sovande, barnsliga eller galna. Bokstavligt eller bildligt kan kvitta.

 

Men jag ska inte förneka att det finns mycket att inhämta i denna bok, till exempel skillnaden mellan individuell och kollektiv sömn: ”Jaget som inte sover är ett neurotiskt jag, hemsökt av sig självt. Kollektivet som inte sover är en obstinat grupp, oförmögen att förändra verkligheten eftersom den existerar enskild från den.”

 

Mer än en stillsam meditation är el-Wardanys bok en passivt aggressiv stridsskrift, och jag läser den som ett uppvaknande. Visst, det är biologiskt viktigt att sova, men det är också politiskt konstruktivt att ibland ta avstånd genom den passivitet som sömnen skänker.

Min totala njutning, Daniel Mårs, Aska

Daniel Mårs specialitet är det korta formatet, som han har odlat i två egna böcker och två skrivna i samarbete med Charlotte Qvandt. Han skriver en queer poesi med utgångspunkt i naturen, en dikt som pulserar av en längtan efter något större. Nu återkommer han med en bok som också har en tillkomsthistoria av samarbete. Min totala njutning framfördes i höstas i Malmö som ett körverk och uppläsning på Lilith Performance Studio.

 

Det korta klipp som tillgängliggjorts på Liliths hemsida visar skådespelare och dansare insmorda i deg, och ger en bra uppfattning om innehållet, och jag hade gärna sett mer för att kunna avgöra hur bra Mårs dikter fungerar i sammanhanget. Det är ett mörkt och tungt klipp. Som det är nu blir boken så kortfattad att den liknar de pamfletter som ges ut av exempelvis Pamflett och Trombone – alltså mer ett smakprov än en reguljär diktsamling.

 

I det queera begäret ligger också en drift mot utplåning, mot självföraktet: ”med flit har jag alltid förstört / mina egna kvällar”, som det står i en av dikterna. Dikterna är tillgängliga men inte lättsamma, och är tillkomna ur ett stort allvar. De kan i några avseenden likna besvärjelser, en önskan om något värdigare, något bättre.

 

Om upprepningen är kunskapens moder kan man väl också säga att den är poesins skyddshelgon. De upprepningar Mårs så gärna tillämpar ökar intrycket av självhat men förstärker också det paniska i alla önskningar:

 

jag vill inte vara en börda

min börda låter styggt

jag kan vara din närmaste

jag kan vara din närmaste

 

alla stirrar

är du så otäck

 

alla stirrar

är du så otäck

 

Dessa upprepningar fungerar rimligen bättre när de framförs på en scen. Även om det inte i alla stycken är en självbärande text blir det ändå uppenbart att Mårs har skrivit en bok som väcker liv i en oro och ställer frågor som borde uppehålla oss mer. Till exempel: vad är det här livet vi lever värt? Har vi valt det? Och varför, i så fall, när det borde finnas bättre alternativ?

 

Ord och bild korsbefruktar varandra, och det är ett välkommet initiativ som här presenteras. Den här boken vägrar finna sig till rätta, den bara fortsätter generera sitt dunkla obehag och har flera spår som det går att följa – ett av dem berör det politiska styret och de levnadsvillkor som följer i dess spår.  

 

Det är mycket kropp i Mårs poesi generellt, och så också här, och stämningen av förfall och katastrof är väl omhändertagen. Nog kan det tyckas att postapokalypsen som litterär subgenre börjar ha gjort sitt, nu när den har letat sig från romanerna till poesin – fjolårets diktsamling av Axel Winqvist till exempel. Men jag ser ändå gärna mer av Mårs ansatser att kombinera sina önskningar om ett större liv med vissheten om de snåla förutsättningar som utgör vår livslott.

November 9, Colleen Hoover, Simon & Schuster

Utmanad av mina elever fick jag i uppdrag under jullovet att läsa en bok av TikTok-fenomenet Colleen Hoover. Det jag efter viss möda – rubbet var utlånat – hittade, med hjälp av en snäll bibliotekarie som förutseende nog lagt undan en dyrgrip, var November 9 från 2015. De senaste tio åren har Hoover publicerat 24 böcker, så en kan inte anklaga henne för att ha legat på latsidan.

 

Vem är denna Hoover? En amerikansk författare, född 1979. Hennes böcker brukar uppta en egen hylla hos bokhandlarna – en Karl Ove Knausgård för läsare som är snäppet mindre nogräknade, tänker jag. Så böckerna är omöjliga att missa. Omslagen signalerar en mix av romance och feelgood, två genrer som stämplas med pest eller kolera hos mer nogräknade läsare.

 

Artonåriga Fallon skadades svårt i en brand för två år sedan, och tvingades överge sin skådespelarkarriär. Hon träffar jämnåriga Ben, som försöker bli författare. På ett för genren typiskt sätt blir de blixtförälskade, och på ett lika typiskt sätt hittar de på ett sätt som gör det svårt för dem att vara tillsammans. Hon sticker till New York, han stannar i Los Angeles. Men varje år ska de träffas den 9 november, i fem års tid, och när de är 23 ska de slutligen få varandra.

 

Låter det som en bra idé? Nä, det gör det inte. Så givetvis blir det komplikationer och många plot twists, och varje kyss genererar dubbelt så många tårar. De träffar andra och blir svartsjuka, trots att det ingick i överenskommelsen. De börjar ligga med varandra, trots att det inte ingick i överenskommelsen. Ben ligger också med hustrun till hans döda bror, Fallon träffar en kille med valar på sina byxor (fråga inte). Men eftersom könsrollerna är från 50-talet är det bara Ben som har sex, medan oskuldsfulla Fallon dejtar. Om det här inte låter sjukt nog: Ben skriver en bok om dem, och när hon sent omsider får tag på boken chockas hon av innehållet. För – spoilervarning – det var Ben som startade branden, då han misstänkte att Fallons pappa hade orsakat hans mammas självmord.

 

Låter det sjukt nog nu? Nä, men tänk då på att Fallon ögonblickligen förlåter Ben, eftersom han typ hade så ädla känslor. Hm. Jag hör de problematiska klockorna ringa genom hela den här romanen, så jag är inte direkt förvånad över händelseutvecklingen. Men det är mycket som är problematiskt utöver handlingen. Till exempel att Ben stundtals låter lika creepy som Pontus Rasmusson när han får höra att Fallon är en ”jungfru”: ”I don’t want to be your first, Fallon. I want to be your last.” Vad hon svarar? ”I want you to be my first and last.” Och vidare: ”I want you to be my only.”

 

Hoover skriver med minimal känsla för klichéer, och en behöver inte läsa många sidor innan könsrollerna från 50-talet infinner sig. Män är buffliga på ett charmigt sätt och slåss mer än gärna för att försvara sina kvinnors heder, medan kvinnor är virriga på ett godhjärtat sätt – cyniska på ytan men innerst inne naiva altruister. Därför är ju Hoover troligen en farligare författare än, tja, fascisterna Nikanor Teratologen, Louis-Ferdinand Céline, Knut Hamsun, etc. För hennes böcker har ett så omedelbart och så omfattande genomslag. Och de värderingar hon står för är unkna som fan. Det är lite synd, för hon är faktiskt bra på samtycke när hon väl skriver om sex.

 

Varför är hon så populär? Intrigen saknar motstånd och är gullig om en betraktar den på ett ytligt sätt, men döljer bråddjup av osunda normer. Stilen är som sagt klyschig och maniskt kursiverad varje gång något ska betonas, och det är mycket som ska betonas. Det är många visdomsord som ska presenteras, och de klokaste ska förstås kursiveras: ”You’ll never be able to find yourself if you’re lost in someone else.” Jag antecknar …

 

Hoover jobbar inte gärna med nyanser. Förvecklingarna radar upp sig, liksom missförstånden, och allt är bäddat för konflikter och problem som en ändå vet kommer att lösas på bokens sista sidor. För inte blir vi läsare övergivna av snuttefiltleverantören? Tyvärr blir vi inte heller övergivna av cringe-leverantören, som inte drar sig för att lansera termen ”poetry porn” när Ben citerar Dylan Thomas för Fallon. Om du är nyfiken på hur blodfläcken som bildas när hans mamma har skjutit sig i huvudet ser ut kan jag lugna dig: ”like Gary Busey’s mug shot”. Här tror jag visserligen Hoover tar fel och syftar på Nick Noltes berömda foto från 2002.

 

De här böckerna lever ett skuggliv och ges på svenska ut av förlaget Lovereads, ofta med ny översättare till varje bok. De syns överallt – kolla instagram – men recenseras sällan på kultursidor, men jag gör ett undantag här. Känn din fiende, lyder ett gott råd, och det är svårt att inte känna ett instinktivt motstånd mot något som attraherar miljoner läsare. Något som slår an hos så många har goda förutsättningar att vara utslätad litteratur som inom några år är helt förbrukad. Om du inte tror mig: gå in på närmsta Myrorna och räkna hur många böcker du hittar av Stephenie Meyer och EL James. Om du ger dig själv tillräckligt tålamod hittar du snart Colleen Hoovers böcker också där.

Saltstøttens sønn, Carl Henrik Berge, Kolon

Det ser inte på långa vägar ut som att den postapokalyptiska romanen går mot sin undergång. Eller annorlunda uttryckt: världen kommer hinna gå under innan intresset för dessa skildringar avtar. På sikt hotar det att bli en subgenre lika uddlös som – tja, deckaren och feelgood-romanen, att den alltså blir en snuttefilt för en viss typ av läsare som inte gärna utmanar sin läskomfort utan hellre nöjer sig med bekanta troper och en tryggt inramad miljö.

 

Det vore synd, för det finns en potential i det postapokalyptiska att diskutera till exempel i vilken riktning samhället är på väg. Med tanke på förra årets dystra politiska landskap torde det finnas möjligheter att utveckla stämningar som uppstår efter det katastrofala.

 

Norska Carl Henrik Berge debuterade ifjol med Saltstøttets sønn, och jag befarade i förstone att det skulle vara en reguljär postapokalyps. Intrigen liknade mer än lovligt den som Cormac McCarthy upprättade i den emblematiska Vägen (2006). Här: en kvinna och hennes son är de enda överlevande efter att en gudlös stad straffas och förvandlas till saltstoder. De ger sig ut på ett sökande efter havet, och tar med sig mannen som är en av saltstoderna, i hopp om att han ska göras levande igen.

 

Romanens inledning är stark: kvinnan och mannen anländer till en förborgad stad i öknen. Den gravida kvinnan rider på en elefant. Hon liknar en prinsessa, han hennes tjänare. Staden vägrar först släppa in dem: omgivningen har drabbats av pest. Till sist förbarmar de sig, men kapar av mannen båda fötterna och torterar kvinnan. Elefanten slaktar de. En vacker himmel släpper fram ett snöfall som förvandlar alla till saltstoder, utom kvinnan. Hon föder en son, han som ska bli romanens huvudperson.

 

I Vägen har McCarthy låtit mannen och sonen ha genomgående konversationer om godhet och ondska:

Are we still the good guys, he said.

Yes. We’re still the good guys.

And we always will be.

Yes. We always will be.

 

Hos Berge är det en köpman och en flicka som diskuterar i liknande termer:

Er vi gode? spurte jenta.

Vi er i alle fall ikke onde, sa kjøpmannen.

 

Även om McCarthys inflytande för all del är närvarande, inte minst i den stilistiska knappheten och genom kannibaler och en allmän biblisk symbolik, har Berge laddat sin historia med egna komponenter. Det är gott om mirakelkurer, magi, helbrägdagörare, järtecken, sfinxer, trollkarlar, människor som (eventuellt) förvandlas till snöleoparder, profeter. Men också ordinär godhet, eller låt säga nödvändig godhet, som motvikt till de grymma och nästan banala onda handlingar som utförs. Eller så här: handlingen utspelas i något slags mellanrum mellan det världsliga och det andliga, i det skikt där vi människor verkar sakna beredskap, där vi sätter vår skepsis ur spel och omfamnar det otänkbara som något högst genomförbart.

 

Nog finns det också i denna tidlösa saga inslag som har lånats in från samtidens verklighet. Här finns krigen, exilen, den destruktiva manligheten som övergår i våldshandlingar, översvämningarna, pandemierna, men framför allt den allmänna katastrofberedskap som vi lärt oss leva med. Och även om ondskan råder finns det utrymme också för annat, som en av bifigurerna, en vandrare, påminner om: ”Døm meg ikke for hardt. En nådens by har plass til alle.”  

 

Denna plats, denna värld, en parallell eller pendang till vår, har sett lite för mycket. Som en av kvinnorna säger: ”et menneske i smerte skriker ikke som et dyr. Mennesket skriker som et dyr som er overrasket over å skrike som et dyr.” Och till det radikala med Bergs roman är att det är kvinnorna som är de starka, de överlevande, de som fixar och donar medan männen är upptagna med att förskansa sig och egoistiskt maximera sin egendom.

 

Saltstøttets sønn är en roman som blir spännande inte genom sina starka effekter: det är en lågmält pulserande spänning som driver berättelsen framåt, och det är oavbrutet fascinerande att läsa denna koncentrerade skräckberättelse. Jag måste säga att jag blev positivt överraskad, hade väntat mig en ordinär postapokalyps, men fick en dramatisk och originell historia, berättad på ett nedtonat men distinkt språk som har vissa beröringspunkter med Jon Fosses estetik.

 

Men det är också imponerande att läsa en debut som är så här ambitiöst välskriven, där orden saknar barlast. Med tanke på den debatt som nyligen fördes här, där aspirerande författare anmodades få panik om de inte debuterat innan de fyllt 25 – kolla här, en 30-årig debutant som på flera sätt sopar banan med mycket av den svenska debutantutgivningen, just genom att vara så välskriven. Trots att den förhåller sig nära en klyschig genre – postapokalypsen – lyckas den vara modig, originell och självständig. Jag lägger ifrån mig den med en from (men kanske naiv) förhoppning att den kommer i svensk översättning – gärna innan apokalypsen är här.

En arvinge delas i två livspunkter, Pär Thörn, Kaunitz-Olsson

Den produktive Pär Thörns i skrivande stund senaste bok är En arvinge delas i två livspunkter. Det är en grön diktsamling som kan ställas jämte den röda novellsamlingen Era anklagelser är meningslösa. Båda är utgivna på Kaunitz-Olsson, och det gläder mig att den här egensinnige författaren äntligen verkar ha fått en hemvist hos ett förlag som är beredda att satsa på någon form av kontinuitet.

 

Annars är det som vanligt spretigt och – tja, osammanhängande när Thörn är i farten. Som vanligt är det också roligt – om inte oftast, så ibland. Boken är opaginerad, och det är förstås ett gissel för den som tar på sig rollen som litteraturkritiker. Men existerar det ens något annat sätt att läsa honom än att bli kritiker: finns det vanliga läsare (vad nu det är) till hans säregna form av litteratur?

 

Det borde det väl göra. Redan på första sidan läser jag något som kan få en att skrocka lagom högt: ”Avveckla Vällingby och ersätt med / spontana tårar.” Det påminner om den femton år yngre (men mentalt jämnårige) Elis Monteverde Burrau, som också är pigg på den här sortens hyss och upptåg. Roligt, ja, men det kan också bli lite ansträngt och påfrestande i längden. Och ibland mer oroligt än roligt.

 

Ändå har jag följt Thörn sedan i stort sett starten, med Vattna vargen som min personliga favorit. Även här finns tveklöst enskildheter som är roliga att läsa. Men ojämnheten är en viktig beståndsdel, eller själva fundamentet i hans poetik. Han arbetar med ord och bild och ljud, och mot slutet krackelerar hela texten med tuschteckningar som täcker över allt, följt av en fras som bildar brasklapp och följeslagare genom boken: ”vitt brus”. Minsann.

 

Viss svindel uppstår. Omslaget är välfunnet, med sin Kalle Anka-artade bild av just hypnosframkallad förvirring.

 

Ett av problemen med ironi – det finns nog många – är att det bygger så mycket på samförstånd och interna referenser. Poesi uppmuntrar ett fjärmande från samsyn. Visst kan jag roas av förhållningssättet, men det behöver inte betyda att jag tycker det är storartad litteratur. Och ordlekar är förstås roande – för stunden:

 

Bokstavsdiska försiktighetsprincipen.

Ordgapa över kärnmjölken.

Ordgapa över rapshunden.

Fegynka vegan-sodastream-of-consciousness-avlatsbrevet.

Verklighetsfjäska.

 

Det här blir en slags poesi för framtiden. Thörn ges gärna epitetet avantgarde-författare, och det må vara så att det här är skrivet för just framtiden, att det ska komma andra läsare som bättre förstår sig på det här. Eller inte.

Area, Peter Thörneby, Relä

På nyårsafton gjorde jag en inne- och ute-lista för det kommande året: ”Inne 2023 – Poesi, Samanta Schweblin, Solidaritet, Gud, Bibliotek, Bloggar, Egon Schiele, Borås, Karin Boye, Den stenade hippie-looken. Ute 2023 – Tv-serier, Amerikansk politik, Hilma af Klint, Belgien, Pengar, Djävulen, Stockholm, Snus, Tarotkort, Fotboll.” Inte för att jag tror på nyårslöften, men om det ska bli inne med poesi i år tänker jag dra mitt lilla strå till stacken och lovar att läsa och skriva om ännu mer poesi än tidigare.

 

Problemet är att en får hålla till godo med ett torftigt utbud hos de stora bokhandlarna och även biblioteken gör sitt bästa för att förpassa godbitar till sina otillgängliga magasin. Det är svårt att få överblick över vad som publiceras på de mindre förlagen. Ett av de nya från 2022 heter Relä och startades av redaktionen för Tydningen (se gärna deras specialnummer om Simone Weil från 2021). Som första bok ger de ut Area av Peter Thörneby.

 

 Han är bland annat redaktör för ett annat osynligt poesiförlag, Chateaux. Han är född 1973 och har gett ut två diktböcker tidigare, bland annat en från 2017 på OEI Editör, med en snarlik formgivning som denna. Det är en bok med sju korta sviter, ibland bestående av bara en handfull rader vardera. Pretentiöst? Jovars, det ska inte stickas under stol med att det här är hardcore-dikter som nog inte faller den som nyligen börjat läsa typ Tomas Tranströmer på läppen.  

 

Thörneby är inte den som sysslar med lättsmälta metaforer. Han slipar inte bort några kanter eller kontaktytor. Det ger en ganska oslipad, osmidig och besvärlig poesi som ändå tar till vara det rumsliga i något som förr kunde kallas ”platsens poesi”:

 

uppbyggda av stadens grundenheter

expropriationer     en vanlig dag

skärt bort det vita     sjöarnas ytor

kostnaden oförenlig med bildernas innehåll

 

Inte bara konsten närmas, utan också det arkitektoniska. I förlagets följebrev menas att han ”aktiverar bokens egen arkitektur”, vilket sker med en hopvikt sida som man helt sonika tvingas fälla ut för att läsa dikten ”Ateljéns funktion”. Det är en på många plan experimentell och lekfull bok där dikterna också kan se ut så här:

 

_______________________________________

avstånden mellan namngivna platser

_______________________________________

vit kvadrat     främmande tid

_______________________________________

dessa ljusa rum i vilka vi äter vår lunch

_______________________________________

en bok med titeln musik

_______________________________________

 

Nä, jag ska inte låtsas som att jag gillar det här mer än som kuriosa; med ytterst få undantag har jag aldrig riktigt fastnat för OEI-estetiken. När jag läser undrar jag rentav om Peter Thörneby inte är ett anagram för Pär Thörn, den mångbegåvade författaren vars senaste bok jag ämnar skriva om inom kort. Men nog är också Thörneby mångbegåvad, och jag tror inte att han skriver sina dikter för att få en klapp på axeln av en litteraturkritiker. Personligen känner jag mig snuvad på något, utan att ens veta vad detta ”något” är. Men den som är nyfiken ska definitivt kolla upp vad han håller på med.

Ljusa nätter, [red] Kettil Kasang, Anti editör

Någonting säger mig att antologin går en ljus framtid till mötes. Jag skrev nyligen om Lust och fägring stor, kurerad av bland andra Elis Monteverde Burrau. Det är svårt att hitta en syltburk där han inte har sina fingrar nedstoppade, så när jag gör ett sällsynt besök i Malmö hittar jag ännu en antologi där han medverkar. Ljusa nätter var en endagspoesifestival i Malmö i somras, och utges av Anti editör, i en vackert handgjord bok. Aya Kanbar är en annan gemensam nämnare.

 

Annars är det glädjande att ännu en gång se en så imponerande uppsättning författare. Tre av fjolårets debutanter bidrar: Merima Dizdarevic, Johan Attfors och Leon Jaskoviak Åstrand. Två av 2021 års: Kanbar och Sofia Dahlén. Till dessa ska tilläggas sex rutinerade svenska rävar, och tre danskar.

 

Var och en deltar med 2-3 sidor, och det är förstås i njuggaste laget. Svenskarna har konsekvent nyskrivna alster, medan danskarna plockat med sig stycken från sina senaste böcker. Där är de stora namnen sedan tidigare representerade på Anti: Lone Aburas med tre böcker, däribland den briljanta romanen Politisk roman och Ursula Andkjær Olsen med den likaledes briljanta diktsamlingen Mitt smyckeskrin från i höstas. Till dessa fogas nu Dennis Kiy, vars danska debut skedde 2021, kan läsas i svensk översättning här, tillsammans med Andkjær Olsen på svenska, medan Aburas utdrag är från en roman som var outgiven vid uppläsningen.

 

Mitt intryck utifrån de svenska författarna: det är sig likt. Sofia Dahlén slänger fram privata anteckningar, Elis Monteverde Burrau lattjar fram några skenbart ytliga betraktelser, Kristofer Flensmarck skapar ett drama som går realismens ärenden till fullo, Aya Kanbar är helt öppen i sin redovisning av ett kärlekstrauma: ”din beröring river mig inte ikväll / snälla, / jag vill aldrig behöva sakna dig för alltid”. Både Jörgen Gassilewski och UKON skriver något som på sätt och vis liknar systemdikt, där båda oroar med sina maniska och panikartade utrop. De hör till de mest garvade poeterna i samlingen, men är samtidigt kanske de mest lekfulla i sitt uttryck.

 

Åtminstone står Leon Jaskoviak Åstrand för ett allvar som känns otidsenligt, och hans debut från 2022 kunde nästan lika gärna ha publicerats 1982. Johan Attfors och Merima Dizdarevic är två andra löftesrika debutanter, som garanterat kommer att höras mer av så småningom – om inte med bok nummer två så i någon liknande antologi. Ida Börjel, som de senaste åren gett ut många böcker på olika håll, fortsätter redovisa vad som utspelar sig i gränslandet mellan det dokumentära och det konstgjorda.

 

Slutligen passar kanske Helena Bobergs riktigt korta dikter allra bäst i det här formatet, och blir det som gör starkast intryck. Även om tjugotvå rader är otillräckligt hämtar jag styrka ur flera av dem:

 

Rädslan

skimrar

över sömnen

 

ett förlorat

komma

 

Men som helhet är det generellt fruktbart att se resultatet av detta gemensamma arbete. Här finns åtskilligt att inspireras av för andra kulturarbetare, att se hur givande slutprodukten blir när de inblandade ger sitt yttersta för att släppa fram sitt innersta.

Från grönt till violett, Renée Vivien, översättning Hillevi Norburg, Alastor Press

För sju år sedan utgav Alastor Press en besynnerlig novellsamling av Renée Vivien, Damen med vargen. Både novellsamlingens skickligt genomförda lek med könsroller och författarens levnadsöde väckte intresse och beundran. Nu ger förlaget ut ännu en bok, med 29 prosadiktliknande texter. Från grönt till violett är en slags pendang till novellsamlingen som utkom året därefter (1904).

 

Även här dominerar bilden av mannen som underlägsen kvinnan, som det framförs i exempelvis en text om Lilith, Adams första hustru enligt somliga källor: ”hon betraktade mannen och fann att hans innersta väsen var rått och underlägset henne.” Vivien gör Lilith till symbol för motviljan mot att bli gravid, som en motvikt till Eva som den första modern. Lilith liknar i det avseendet Hedda Gabler i Ibsens pjäs, hon som konsekvent förnekar alla tecken på att hon bär den föraktade maken Tesmans barn i sin livmoder.

 

Översättaren Hillevi Norburg har försett boken med ett förord som ger diger bakgrund, om än det upprepar en del från förordet till boken Damen med vargen. Stor nytta har jag också av fotnotsapparaten, som reder ut de många kopplingarna till mytologi. Författaren föddes som Pauline Tarn i England av engelskspråkiga föräldrar men växte delvis upp i Frankrike och återvände dit så fort hon blev myndig. Hon skulle också skriva på franska. Hon lärde sig grekiska för att kunna översätta Sapfo, och levde ett kortvarigt sapfiskt liv innan hon dog i något som liknar aneroxi bara 32 år gammal.

 

Norburg läser in ett emfatiskt ”ja” i dessa prosadikter, och det är lätt att hålla med. Visst finns det i texterna en tidsenlig förtjusning i dekadens och död, men trots allt dominerar en starkt livskraft. Tilltalet är upproriskt kaxigt, självständigt modigt, och det är förtjusande att läsa. Här finns något av den hejdlösa vitalitet som Edith Södergran skulle hitta fram till bara drygt tio år senare med sitt stolta credo i dikten ”Violetta skymningar”, vars färgsymbolik kusligt nog ekar av Viviens tidigare skrivna bok:

 

Mannen har aldrig kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli …

Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,

mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,

mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.

 

Nog är Viviens tilltal färgat också av Södergrans dristiga anbud att tillhöra stjärnor utan svindel. Det finns en djupt grundad optimism i detta tilltal, en optimism som besegrar dragningen mot den oundvikliga förstörelsen. Här finns också en grundmurad tilltro till konstens förmåga att lyfta oss bort från det jordiska och världsliga och ge oss upplevelser av andlig kraft. Det är beklämmande att den svenska estetiska debatten så sällan diskuterar andlighet och de transcendentala värden som finns i konsten, och hellre diskuterar den utifrån nyttoaspekter eller trovärdighetsanspråk. Det enda som kunde få oss på rätt köl är att vi bannlyste ord som ”autofiktion” och ”igenkänning” ur alla recensioner.

 

Sysslar Vivien med svärmeri? Nä, snarare beskrivs situationer som uppstår, och hennes porträtt skildrar möten med människor som mer är fascinerande än relaterbara identifikationsmönster. Läxa till svensk litteraturkritik: sluta behandla litteraturen som en projektionsyta där du ska ”känna igen dig”. Acceptera att författare ägnar sig åt fantasi och drömmar, och att dessa visioner ibland korsar verkligheten. Det behöver inte vara din verklighet för att du ska uppfatta den och fängslas av den.  

 

I stället kan du uppskatta Viviens nyfikenhet på allt mänskligt, inklusive det som brukar gå under namnet avarter. Hon ser skräcken i ögonen, och beskriver en kärlek som inte gör halt inför något. Att välja bort mannen innebär också en fara i sig, men här finns också utrymme för de belöningar som uppstår i en värld där mannen inte tillåts härja med sitt våldskapital.

 

I den här boken återfinns ett kabinett av olika starka kvinnogestalter som pulserar av sällsam och mörk energi. Vivien balanserar varsamhet med häftighet och exponerar begäret i all dess komplexitet, visar exakt hur mångskiftande och färgstark den är. Liksom Damen med vargen är Från grönt till violett en nästan otillåtet vacker bok – återigen tack vare en formgivning som Beatrice Bohman bidragit till, den här gången i samarbete med Martina Andersson.