Någonting säger mig att antologin går en ljus framtid till mötes. Jag skrev nyligen om Lust och fägring stor, kurerad av bland andra Elis Monteverde Burrau. Det är svårt att hitta en syltburk där han inte har sina fingrar nedstoppade, så när jag gör ett sällsynt besök i Malmö hittar jag ännu en antologi där han medverkar. Ljusa nätter var en endagspoesifestival i Malmö i somras, och utges av Anti editör, i en vackert handgjord bok. Aya Kanbar är en annan gemensam nämnare.
Annars är det glädjande att ännu en gång se en så imponerande uppsättning författare. Tre av fjolårets debutanter bidrar: Merima Dizdarevic, Johan Attfors och Leon Jaskoviak Åstrand. Två av 2021 års: Kanbar och Sofia Dahlén. Till dessa ska tilläggas sex rutinerade svenska rävar, och tre danskar.
Var och en deltar med 2-3 sidor, och det är förstås i njuggaste laget. Svenskarna har konsekvent nyskrivna alster, medan danskarna plockat med sig stycken från sina senaste böcker. Där är de stora namnen sedan tidigare representerade på Anti: Lone Aburas med tre böcker, däribland den briljanta romanen Politisk roman och Ursula Andkjær Olsen med den likaledes briljanta diktsamlingen Mitt smyckeskrin från i höstas. Till dessa fogas nu Dennis Kiy, vars danska debut skedde 2021, kan läsas i svensk översättning här, tillsammans med Andkjær Olsen på svenska, medan Aburas utdrag är från en roman som var outgiven vid uppläsningen.
Mitt intryck utifrån de svenska författarna: det är sig likt. Sofia Dahlén slänger fram privata anteckningar, Elis Monteverde Burrau lattjar fram några skenbart ytliga betraktelser, Kristofer Flensmarck skapar ett drama som går realismens ärenden till fullo, Aya Kanbar är helt öppen i sin redovisning av ett kärlekstrauma: ”din beröring river mig inte ikväll / snälla, / jag vill aldrig behöva sakna dig för alltid”. Både Jörgen Gassilewski och UKON skriver något som på sätt och vis liknar systemdikt, där båda oroar med sina maniska och panikartade utrop. De hör till de mest garvade poeterna i samlingen, men är samtidigt kanske de mest lekfulla i sitt uttryck.
Åtminstone står Leon Jaskoviak Åstrand för ett allvar som känns otidsenligt, och hans debut från 2022 kunde nästan lika gärna ha publicerats 1982. Johan Attfors och Merima Dizdarevic är två andra löftesrika debutanter, som garanterat kommer att höras mer av så småningom – om inte med bok nummer två så i någon liknande antologi. Ida Börjel, som de senaste åren gett ut många böcker på olika håll, fortsätter redovisa vad som utspelar sig i gränslandet mellan det dokumentära och det konstgjorda.
Slutligen passar kanske Helena Bobergs riktigt korta dikter allra bäst i det här formatet, och blir det som gör starkast intryck. Även om tjugotvå rader är otillräckligt hämtar jag styrka ur flera av dem:
Rädslan
skimrar
över sömnen
ett förlorat
komma
Men som helhet är det generellt fruktbart att se resultatet av detta gemensamma arbete. Här finns åtskilligt att inspireras av för andra kulturarbetare, att se hur givande slutprodukten blir när de inblandade ger sitt yttersta för att släppa fram sitt innersta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar