Daniel Mårs specialitet är det korta formatet, som han har odlat i två egna böcker och två skrivna i samarbete med Charlotte Qvandt. Han skriver en queer poesi med utgångspunkt i naturen, en dikt som pulserar av en längtan efter något större. Nu återkommer han med en bok som också har en tillkomsthistoria av samarbete. Min totala njutning framfördes i höstas i Malmö som ett körverk och uppläsning på Lilith Performance Studio.
Det korta klipp som tillgängliggjorts på Liliths hemsida visar skådespelare och dansare insmorda i deg, och ger en bra uppfattning om innehållet, och jag hade gärna sett mer för att kunna avgöra hur bra Mårs dikter fungerar i sammanhanget. Det är ett mörkt och tungt klipp. Som det är nu blir boken så kortfattad att den liknar de pamfletter som ges ut av exempelvis Pamflett och Trombone – alltså mer ett smakprov än en reguljär diktsamling.
I det queera begäret ligger också en drift mot utplåning, mot självföraktet: ”med flit har jag alltid förstört / mina egna kvällar”, som det står i en av dikterna. Dikterna är tillgängliga men inte lättsamma, och är tillkomna ur ett stort allvar. De kan i några avseenden likna besvärjelser, en önskan om något värdigare, något bättre.
Om upprepningen är kunskapens moder kan man väl också säga att den är poesins skyddshelgon. De upprepningar Mårs så gärna tillämpar ökar intrycket av självhat men förstärker också det paniska i alla önskningar:
jag vill inte vara en börda
min börda låter styggt
jag kan vara din närmaste
jag kan vara din närmaste
alla stirrar
är du så otäck
alla stirrar
är du så otäck
Dessa upprepningar fungerar rimligen bättre när de framförs på en scen. Även om det inte i alla stycken är en självbärande text blir det ändå uppenbart att Mårs har skrivit en bok som väcker liv i en oro och ställer frågor som borde uppehålla oss mer. Till exempel: vad är det här livet vi lever värt? Har vi valt det? Och varför, i så fall, när det borde finnas bättre alternativ?
Ord och bild korsbefruktar varandra, och det är ett välkommet initiativ som här presenteras. Den här boken vägrar finna sig till rätta, den bara fortsätter generera sitt dunkla obehag och har flera spår som det går att följa – ett av dem berör det politiska styret och de levnadsvillkor som följer i dess spår.
Det är mycket kropp i Mårs poesi generellt, och så också här, och stämningen av förfall och katastrof är väl omhändertagen. Nog kan det tyckas att postapokalypsen som litterär subgenre börjar ha gjort sitt, nu när den har letat sig från romanerna till poesin – fjolårets diktsamling av Axel Winqvist till exempel. Men jag ser ändå gärna mer av Mårs ansatser att kombinera sina önskningar om ett större liv med vissheten om de snåla förutsättningar som utgör vår livslott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar