Interiör med uggla, Durs Grünbein

Det var i 1900-talets sista skälvande ögonblick vi först fick kontakt med den tyske författaren Durs Grünbein, tack vare Ulrika Wallenströms översättingsvolym Biologisk vals. Senare har Ersatz gett ut ett par essäer av den här fyndige författaren, och nu ytterligare en samling dikter: Interiör med uggla.

Till formatet är den mer sparsmakad, med sina blott 27 korta dikter, i en tvåspråkig upplaga, med Anna Bengtssons översättningar på högra sidan. Grünbein har själv stått för urvalet, ur fyra av hans senare diktsamlingar.

Tonfallet hör till de mer behagliga. Grünbein erhöll i fjol Tranströmer-priset, som delas ut vartannat år (Lars Gustafsson hade synpunkter på pristagaren, menade att det fanns en handfull dugligare tyska poeter), och nog finns det en affinitet mellan de här två till synes prydligt skrivande poeterna. Liksom i Tranströmers medvetna epifanier – en av Grünbeins dikter frammanar själva ordet redan i titeln, ”Epifani med kentaurer”.

Men det handlar också om den där förbluffningen: att vaggas in i trygghet, försättas i ett tillstånd av säkerhet, som sedan sätts ur spel. Det oväntade blir målet för de här dikterna. Då handlar det om en försåtlig poesi, där det prydliga också utsätts för attacker, närmar sig uppkäftighet. Det sker gång på gång i de enskilda dikterna, som när han skriver om ”Exaltationer i sömnen”: ”Von allen Lebenslagen die extremste ist der Schlaf, / Der einen einhüllt, überwältigt und vorübergeht.” (Av alla livssituationer är sömnen den extremaste, / Som omsluter och övermannar en, och går över.”)

Grünbein närmar sig eller återgår också till barnets värld, där vi möter cowboys, rymdhjältar, grekisk mytologi. Möjligen går han nostalgins ärenden. Möjligen är det också att underskatta honom när vi är så snara att benämna det som cerebral poesi, att vi misstar intelligensen som känslans antites. I själva verket doseras hela tiden känslor med förnuft.

Men vi har också att göra med exaktheten, exemplifierad i hur stroferna är utmätta med strukna mått – tyvärr faller rimmen bort i en dikt som ”Tapisserie mit dem Tapir”. Dock hindrar inte översättningen att det lustiga och lustfyllda i umgänget med språket – som väl är Grünbeins främsta ärende – spiller över in även i svenskan. Jag skulle mer än gärna skriva mer utförligt om hur diverse vätskor är betydelsefulla i de här dikterna – exempelvis hur regnet är helt exakt skildrat, eller i beskrivningen av en gråtande enhörning – och hur mycket jag tycker om de fyra stroferna i ”Artesisk brunn”, bland annat den här:

          ”Men språket gör oss sällan den tjänsten.

          I stället avleder det oss när det kan, för oss

          Längs irrvägar – överraskande i mål.

          Är livsglädje inte ett mysterium?

          Och varför är rosa ingen vind?”

Spader Dame, Clas Livijn

På Danvikens hospital upphittas en serie brev skrivna av Zachäus Schenander, en eldfängd privatlärare. Breven berättar om hans olyckliga förälskelse i Marie, som av föräldrarna tvingas gifta sig med den girige kaptenen Leyonbraak. Zachäus anklagas för stöld, och blir sedermera vansinnig och inspärrad på dårhuset, där han förväxlar Marie med kortlekens spader dam, och sig själv som spader kung. Breven följs av rättegångsprotokoll, vars kylslagna tonfall starkt kontrasterar mot brevens temperamentsfulla stil.

Clas Livijns roman Spader Dame är en raritet i svensk litteratur. Det är en bok som utmanar definitionen av en klassiker, då den väcker frågan hur bortglömd en bok kan vara och ändå tillhöra klassikerns släkte.

Så är det också en roman som är utmanande på många plan. Utgiven 1824, under den svenska poesins enda gulålder och samma år Lord Byron dör, är det en roman som förtjänar att samla mer lovord än damm, eftersom den fortfarande äger den fräschör som borde vara en avgörande ingrediens hos den som tycker att det finns en likriktning hos den samtida bokutgivningen.

Med undantag för den oavslutade Riddar S:t Jöran, utgiven först 1993 på tyskt förlag, är Spader Dame Livijns enda större prosaverk, men en stor anledning att söka upp för den som vill nyansera sin bild av den svenska romantiken. Om inte annat för att upptäcka att även om poesin är denna tids främsta medium fanns förutsättningarna för ett genuint storslaget författarskap på prosa.

Tyvärr ett författarskap som skulle kvävas i sin linda. Livijn belamrades av tidskrävande sysslor som ämbetsman och chef för landets fängelser. Därtill en förkärlek för det fragmentariska och oavslutade, som gör läsningen av hans böcker till en utmaning för den som frustreras av de luckor och lakuner som verkar ha slagit följe med författarens kynne.

Spader Dame är egensinnig och spektakulär: ett slags generalangrepp på tråkigheten. Livijns fantasi är helt otyglad när han ger sig i kast med sitt triangeldrama. Det vore lätt att avfärda den som alldeles för överdriven, att det är en stilkonst som på något sätt slagit slint – men då glömmer man att romantiken som tidsepok förutsatte den typen av excesser. Boken ger också åtskilliga illa dolda pikar mot några av dess poeter – i synnerhet Per Daniel Amadeus Atterbom råkar ut för ett flertal verbala uppgörelser.

Men en primär anledning att då och då plocka fram det här korta verket är att den är skriven med den upprorsanda och respektlöshet som vi annars förknippar med den litterära modernismen. I ordvitsarna – där en demokrat får finna sig i att kallas ”demokrabat” – kan Livijn upplevas som en anakronistisk efterföljare till James Joyce.

Romantiken utmanar konventionerna och söker sig mot gränsen för det passande, något som ständigt illustreras i Livijns våghalsiga roman. Stilen kutar zick-zack mellan fyndiga formuleringar och gnistrande elakheter, lärda anspelningar och kvicka upptåg. Här parodieras Bibeln, juridiska dokument, Tegnér, i en stil som sprakar och skakar av Shakespeares dådkraft. Då blir det en bok som vidgar medvetandet, som ökar ens anpassningsförmåga. Den slår upp ett fönster till en tidigare okänd terräng, och blir en bok med alla förutsättningar att fungera inspirerande för aspirerande författare.

Om ironin är förmågan att ta saker på för litet eller för stort allvar – det verkar sakkunniga fortfarande inte kunna enas om. Här förstärks både det fiktiva och det dokumentära, tack vare de påstått upphittade breven (egentligen dagbok) från stackars Zachäus penna.

Även om humorn vilar på en mörk botten – eller om det är tvärtom, att det är en mörk humor som vilar på en ljus botten – blir intrycket en text av ljusaste slag, som på ett effektfullt sätt visar att den det också hos den mest sinnessjuka karaktären kan finnas en språkets friskhet, som övertrumfar allt det sjuka. Och skämten är inte heller det enda som bländar och imponerar den nutida läsaren, utan det är med stigande fascination vi följer Zachäus transformation från oskyldigt förälskad till mer och mer förtvivlad och desperat vettvilling, med en tilltagen oredighet som är lika gripande som den är trovärdig ur ett psykologiskt perspektiv. När efternamnet byts ut från Schenander till Brakander är förvandlingen fullbordad.

Sveriges litteratur innehåller helt klart alltför få författare av Clas Livijns kaliber: excentriker som får dig att gnugga ögonen av tillförsikt. Livijn kan läsas som en vildsint banbrytare som leder fram till nutida författare som den subversive Nikanor Teratologen och den uppsluppne Malte Persson.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/2 2013)

Din fjendes fest, Anders Abildgaard

När jag i första delen av Anders Bildgaards diktsamling Din fjendes fest (Gyldendal) ser att han ger diktjaget till ett ”vi” blir jag fundersam, undrar om uppsåtet är att vara inkluderande eller att sätt att smyga undan från ansvaret. Alltså: antingen att det blir en uppmaning till fler att dela erfarenheten, eller att det är ett skydd att gömma sig under, för den som vill att andra ska ta kommandot över verksamheten.

Starkt samhällskommenterande dikt rör det sig om, i vilket fall: ordet signalerar kroppslighet i plural, och anarkin är närvarande. Inte minst i den hackiga rytmen, i den upproriska leken. I den mån det är realism är det så på en anden måde. Abildgaard använder en udda upprepningsteknik, med hjälp av förskjutningar. Vi tittar på tennis på tv, vi röker en joint, vi tillägnar oss ett språk – allt med samma objektiva registrerade liknöjda tonfall. Vi festar mitt i apokalypsen.

Köket kan vara poesins mest laddade scen. Edith Södergran bakade katedraler där, och Kristian Lundberg och Michael Strunge har ofta suttit i sina kök och låtit världen bli delaktig i deras kriser. Här handlar det delvis om socker, men också om mjölk, i synnerhet i diktens mittre parti, det som fått ge namn åt samlingen: ”DIN FJENDES FEST (JEG HAR MÆLK ÅT DIG)”.

Där blir dikten spretig och ofokuserad, och jag vet inte hur skenbart detta intryck är, eller hur medvetet. Det är parodiskt, hårt styrt av en enskild händelse: en taxichaufför som mördas och styckas i Köpenhamn 2005, ett fortfarande ouppklarat mord.

Din fjendes fest är en märklig bok. Om William Empson i sin berömda bok menade att det fanns sju typer av mångtydighet tycker jag att det är lågt räknat. Som det här med fiende: en fiende förutsätter ju krig, att split har såtts. Huvudet snurrar efteråt.

Och samtidigt finns formuleringar som är på pricken: ”Der findes mennesker der er for svage til at bryde sammen. Til dem hører också jeg.” Å andra sidan, till mångtydighetens försvar, lär detta vara ett längre utdrag ur Ludwig Wittgensteins dagböcker, översatta till danska av Abildgaard. (De är vad jag vet inte översatta till svenska ännu, dessa dagböcker.) Då är vi återigen inne på autenticetsfrågor, på frågan om vad som är skapande och vad som är återsken.

I just den där tveksamheten, vacklan, befinner jag mig ofta efter riktigt stora läsupplevelser: har Abildgaard helt sonika översatt, eller lånar han bara drag från den så kallat riktige Wittgenstein? I vilket fall är det ett helt lysande grepp, och övertygar mig mer än inledningspartierna mer famlande försök.

American Isis. The Life and Art of Sylvia Plath, Carl Rollyson

I dag är det 50 år sedan Sylvia Plath begick självmord. Något som resulterar i ett antal nya böcker. Andrew Wilson har i The Mad Girl's Love Song skrivit om Plaths liv före 25 februari 1956, när hon träffade Ted Hughes, och senare i vår kommer Elisabeth Winders bok Pain, Parties, Work, om perioden i New York 1953 när Plath var gästredaktör för tidskriften Mademoiselle, det som senare blev romanen The Bell Jar (utgiven bara ett par veckor innan hon tog sitt liv).

Själv har jag läst den nya stora biografin American Isis. The Life and Art of Sylvia Plath, skriven av Carl Rollyson, som är en rutinerad professor i journalistik med drygt 40 böcker på sitt samvete. För varje biografi verkar det finnas ett nytt hemligt förråd av tidigare oupptäckta dokument: här rör det sig om 41 brev mellan Plath och Hughes, som ingen annan fått kika i.

Rollysons bidrag är att dra paralleller till Marilyn Monroe, delvis därför att Plath i sin dagbok återger en dröm om filmstjärnan. Kanske en större anledning är att Rollyson tidigare skrivit en bok om Monroe: i vilket fall kan den typen av analogier inte vara den mest givande ingången till vare sig Plaths persona eller litteratur.

Att mytologisera på det sättet är inget nytt: Sylvia Plath var själv angelägen att gå utanför sitt eget jag, och Ted Hughes var efter hennes död inte sen att utnyttja hennes status som poesins rockstjärna, en hållning som Camille Paglia drog stora växlar av i boken Break, Blow, Burn, där hon som nog den enda kritikern jämför Plath med Pat Benatar, och menar att avslutningsraden i ”Daddy” är en parallell till Jimi Hendrix förstörda gitarrer. Men att förstora på det här sättet innebär också att förminska, att något diminutivt återstår. Larger than life blir smaller than literature.

Omslaget till den här nya biografin visar en ovanlig bild av Sylvia Plath: leende, harmonisk, lycklig, full av liv. Hon studerar på Smith College, bilden är tagen 6 november 1954. Hon har nyss fyllt 22 år. Men – året innan har hon försökt ta livet av sig, och nog är leendet överdrivet extatiskt, på gränsen till det farliga – eller enbart på gränsen, på gränsen till något som ingen vill veta av.

Tidigt etablerar Rollyson: ”Plath needs a new biography, one that recognizes her overwhelming desire to be a cynosure, a guiding force and focal point for modern women and men.” Jo, nog är det så – men det här är inte en bok som håller måttet, som klarar av att bli den där definitiva biografin som saknas, på det sätt Virginia Woolf fått en definitiv biografi av Hermione Lee, James Joyce fått en av Richard Ellmann, Samuel Beckett fått en av Deirdre Bair.

Varför inte? Till att börja med är Rollyson lite väl förtjust i de enkla slutsatserna, och det är lätt gjort med facit i hand: ”To make yourself your own material is both exhilarating and exhausting. The exposure can be gratifying but also denuding.” De lättfångade formuleringarna är också lite väl frekventa (när Plath misslyckas med att hitta en make bland de män hon dejtar i tjugoårsåldern, skriver Rollyson att hon förgäves sökte efter en ”Mr Big”). Det är en stil som är rapp, men inte särskilt elegant, som är undfallande och sneglande, ivrig att vara till lags. Påfallande ofta närmar sig stilen klichén, som när han skriver om hennes blivande man: ”Hughes might as well have stepped right out of a Brontë novel.”

Men här finns också en irriterande ovana att svepa förbi det som är det mest intressanta med Plath. Dikterna citeras knappt, och därför liknar boken filmen Sylvia när den kom för tio år sedan, där man knappt anade att den handlade om en arbetande författare. (Att Rollyson ett par gånger refererar till den här filmen är också ett belägg för ett misslyckat arbete.)

Mycket har sagts om hur nyskapande och utmanande Plaths poesi var när den började publiceras, mestadels i tidskrifter, åren kring 1960, och det är både sant och missvisande. Missvisande därför att Edith Södergran skrev lika starka rader på svenska språket på 10-talet, liksom Marina Tsvetajeva gjorde på ryska språket ungefär samtidigt. Sant, i så måtto att det var ett sätt att närma sig privata ämnen på ett nyskapande sätt, att hon tar in nya ämnen i poesin. Tyvärr har Rollyson, trots att innerfliken indikerar att han gett ut böcker i ämnet ”literary criticism”, inte mycket att säga om författaren Sylvia Plath: i synnerhet inte om poeten.

För att nöja sig med ett exempel på den här starka rösten, den radikala dikten ”The Jailer” från hösten 1962:

”Jag har blivit drogad och våldtagen.

Sju timmar slagna ur medvetandet

in i en svart säck

där jag vilar som foster eller katt,

en hävstång för hans våta drömmar.” (översättning Jonas Ellerström & Jenny Tunedal)

Dikten ingick i Plaths slutmanus till Ariel, men lyftes bort av Hughes och publicerades först 1981.

I den här biografin betonas det amerikanska, möjligen på ett sätt som inte ger fullständig rättvisa. I Rollysons händer blir så Sylvia Plath en amerikansk hjältinna som visar flexibilitet och stor anpassningsförmåga när hon trotsar de dåliga förhållandena i England, tills hon ger upp 11 februari 1963. Det är ingen hejd på allt brittiskt som hon måste bekämpa: maken Ted och insinuationer om hans incest med systern, smutsen, kölden, den ”good form” som representeras av alla potentiella motståndare och fiender.

Det tendentiöst skrivna har en tydlig agenda, och hittar alltid hem på något sätt – det vill säga, den finner det den söker. Liknelser mellan Plath och Monroe går att hitta, men det är ju just för att de är universella, och var det i ännu högre grad för 50 år sedan. Poor little successful girl: det är bara en tidsfråga innan någon skriver en bok där Sarah Kane jämförs med Amy Winehouse. När Anne Stevenson skrev biografin Bitter Fame 1989 satte hon fokus på Plaths problem, delvis i ett försök att ge Hughes en viss upprättelse, medan Rollyson gärna ställer sig på Plaths sida, ser henne som oantastbar.

Till det besvärande med Plath hör den här oerhörda målmedvetenheten, ambitionen, som både var förutsättningen för hennes dikter och det som troligen förintade hennes livsvilja. Hon drevs av en tävlingsinstinkt som inte har mycket med litteraturen att göra – eller, som Daniel Birnbaum påpekade i tv-programmet Kultureliten förra veckan, att skillnaden mellan kulturen och idrotten är att inom kulturen tävlar man inte. En sanning med modifikation, visserligen: men vad Plath gör är att hon tar kommandot över sin egen mytologi.

Och det är i dikterna detta arbete utförs, och det är där Rollyson borde ha läst flitigare. Han lokaliserar den korta dikten (”kryptisk”, kallar han den, trots att den är en av Plaths mest explicita) ”Words heard, by accident, over the phone” från 11 juli 1962 som brytpunkten där hon övergår till ett mer uttalat självbiografiskt skrivande.

Ted Hughes menar i sina korta anteckningar till The Collected Poems att dikten ”Tulips från 18 mars 1961 var en sådan växling, men Rollyson läser redan ”Morning Song” som en förbehållslöst självbiografisk dikt, trots att den skrevs månaden innan. Han får också kronologin helt fel med den dikten, och avstår från att nämna att den skrevs i sviterna av ett missfall, och att den inte alls är så entydigt positiv som han vill framställa den.

Men redan våren 1956, dagarna efter att hon träffat Hughes för första gången och bitit hans kind blodig – ett möte som han i sin sista diktsamling Birthday Letters beskrev med ominös inramning – skriver hon dikten ”Pursuit”, där valhänta metaforer övergår i starka känslor av påtagligt självbiografisk karaktär. Å andra sidan är det inte hela sanningen att utgå från dikterna som självbiografiska dokument – då blir de ju inte litteratur längre. Plath problematiserar sitt jag i dikterna. De är något mer än självbiografiska facit.

Det som är bra i den här boken är perioden i USA, där Plath och Hughes under en kortare tid arbetar som lärare, men även att grunden till de utpräglat starka dikterna Plath skrev under sitt sista halvår lades tidigare, i frigörande ambitioner där både modern och maken behövde utplånas, utdrivas.

Tyvärr verkar Rollyson ha ett avmätt förhållande till främst dikterna – han skriver mer inkännande om prosan – och en mer noggrann läsning från hans sida kunde ha hjälpt honom att upptäcka hur dikterna ofta ingår i olika sviter, att mönster och samband visas när man läser dem intill varandra. När han nu nämner Yeats, Eliot och Auden – Plath träffade de två sistnämnda – vore det intressant att se hans åsikter om hur hon påverkades av deras dikter.

Ett sista kapitel handlar om eftermälet, och där accelererar mytbildningen. Givetvis med risk för att myten bara fortsätter att spridas. Vi vet sedan tidigare en hel del om Sylvia Plath, och Rollyson har tröskat igenom den obligatoriska litteraturen (även om hans bibliografi är rätt tunn). När han nu väljer titeln American Isis hade det också varit intressant att se en mer utförlig diskussion kring hennes intresse för forntidens Egypten, liksom det generella intresset för ockultism och magiska praktiker. I stället en bok som rör sig flyktigt över dessa och andra ämnen, som aldrig slår sig ner och för ett ordentligt samtal.

Föremålet blir aldrig fixerat, förblir fortsatt gäckande. Må så vara, men nog kan man begära mer än den här lojt skrivna biografin, som försynt tassar fram mot en Sylvia Plath aka Marilyn Monroe.

Vitsvit, Athena Farrokhzad

Om du blivit en aning mätt på trenden med självbiografiska böcker kan du med fördel plocka ned Athena Farrokhzads nya tunna diktsamling. Den är nämligen nyskapande i så motto att den går på tvären mot jagcentreringen; dessutom är den mycket bra.

I flera år har Athena Farrokhzad profilerat sig som samhällsdebattör, med skarpt skrivna artiklar i främst Aftonbladet. Hon har också varit redaktör för antologin Queer poesi, och debuterar nu äntligen i eget namn – ett namn som jag starkt rekommenderar dig att lära dig både uttala och stava till.

Vitsvit är den poetiska självbiografin, där familjemedlemmar ständigt uppvaktar diktjaget: ”Min mor sa: … Min far sa: … Min mormor sa: … Min bror sa: …” Omslaget är spegelfärgat – måhända som en uppmaning till läsaren att vända blicken mot sig själv. Texten består av spatiöst utlagda svarta remsor med vit text, ungefär som den gammaldags Dymo-märktejpen.

Berättelsen handlar om det vi brukar benämna med eufemismen ”assimilering”, alltså hur utanförskapet ska styras in mot en mer eller mindre påtvingad integration. Men mer handlar det om hur du ska handskas med identiteten, om hur det är att växa upp i en tillvaro där du inte passar in, där du är misstänkt tills motsatsen har bevisats, för att du har fel hudfärg, fel efternamn. Men också fel åsikter: mycket handlar om att gå på tvären, att vägra acceptera sakernas ordning.

Ja, för Farrokhzad ägnar sig åt ordklyverier, agerar poet med fin känsla för ordens nyanser. Hon går på upptäcktsfärd i språket, ifrågasätter, och det är lika lekfullt utfört som det är allvarligt planerat.

Jag gillar det här förbehållslöst, bland annat därför att Farrokhzad litar på att läsaren inte behöver få allting förklarat. En självbiografisk läsning kräver inte att hon ska meddela att hon läser Edith Södergran och Paul Celan, utan nöjer sig med att hon lite diskret citerar ur deras verk. Det blir en bok om att erövra sitt språk, att det är något som verkligen är värt att kämpa för. Boken blir då ämnets corpus delicti – det synliga beviset på värdet både hos språk och anspråk.

I boken finns också ett sanningsanspråk, som blir intressant i skenet av den trend av självbiografiska böcker som getts ut på senare år. Athena Farrokhzad visar att det finns andra, mindre självklara vägar att gå. Jag läser boken som hennes ”Min kamp”, där hon nöjer sig med en promille av Knausgårds ordbulimi.

Formen, med slagorden intryckta i de svarta remsorna, bidrar till intrycket av spontanitet och kaxig DIY-estetik, som har alla förutsättningar att vara inspirerande. Inte minst för allt hopp som ryms i rader som dessa:

”Min far sa: Vem blir mållös i en dikt om språket

Min mormor sa: Vem blir blottad i en dikt om begäret

Min mor sa: Vem blir förrådd i en dikt om förräderiet”.

Det är en självbiografi där jaget nästan är sekundärt, men där anspråken blir större, i en outtalad ambition att uttrycka något mer än den enskilda upplevelsen. Därför blir hennes bok en angelägenhet för de många, alldeles oavsett om man bokstavligen delar hennes erfarenheter.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/2 2013)

Flodtid, Katarina Frostenson

Katarina Frostenson är en av de utpräglat starkaste rösterna i svensk poesi. Den här allt annat än beskedliga poeten gav ut Flodtid 2011, och jag recenserade den i Jönköpings-Posten. Och nu ytterligare en text om samma bok?

Ja, fast nu har Pia Tafdrup, en av de utpräglat starkaste rösterna i dansk poesi översatt den till danska – Flodtid (Gyldendal) 2013. Hon skriver i ett koncist efterord om Frostenson som ”et hovednavn i både svensk og europæisk poesi”. Skulle en svensk kritiker fälla det omdömet fanns nog flera i beredskap att le hånfullt. Tafdrup är en skarp kritiker, med god blick för Frostensons särart, och kallar den svenska kollegan för partisan.

Nä, det här är ingen recension av Frostensons bok, inte heller av Tafdrups översättning (om sådant vet jag för lite), utan en hybridtext om två poeters möte. Att Tafdrup gillar Frostenson, det framstod redan i den antologi med favorittexter hon gav ut i början av 90-talet, där det fanns texter av bland andra Frostenson, Stagnelius och Ekelöf. På ett seminarium på Nässjö poesifestival som handlade om svensk 50-talspoesi förbluffades jag av hennes insatta kommentarer från publiken. Det är ömsesidigt: Frostenson skriver i den här boken om sin kärlek till danska språket, skriver rentav några rader på danska, och en dikt handlar om Inger Christensen.

Den danska boken är lika kvadratisk till formen som den svenska, men väljer att till omslaget återge Håkan Renhnbergs målning som var innerflik till den svenska utgåvan. Att det har dröjt så länge – det här är första gången en bok av Frostenson översätts till danska – ter sig besynnerligt.

Är det ens så stor skillnad? Jag inbillar mig ibland när jag läser danska poeter på svenska att det måste vara det lättaste som finns att översätta från ett språk som är så likt det egna, att det är den smidigaste av överföringar. Jag tror svaret är både ja och nej. Att det blir något helt annat i översättning är uppenbart. Nu tycker jag att Frostenson på sätt och vis blir en annan poet på ett annat språk – och det är väl en påminnelse att ta med sig när vi läser poesi översatt till svenska.

Redan första raden orsakar en förskjutning:

           Början i en barrskog

           Begyndelsen i en nåleskov

Om danskan låter mer högtidlig här tycker jag att Tafdrup annars kompenserar, växlar och låter Frostensons ibland högstämda tonfall dämpas en aning, bli något mer vardagligt. Det är en märklig dubblering som sker när dessa två starka röster möts. Visst var Flodtid en formidabel bok att läsa på svenska, men den här läsningen blottställer andra saker i boken, gör den rikare.

Här blir också Frostensons realism tydligare. Hon spelar med närhet och distans i sina dikter, men också mycket med ett underskattat eller förbisett lekfullt anslag som bryts mot det allvarliga innehållet – oftast. Det säger sig självt att det bara är fantasilösa gubbar som är immuna mot den här friska humorn som hon visar – och det ljus som strålar ur dikterna, den glädje som förmedlas.

En del dikter är fruktansvärt bra. Fortfarande. Som den sorgsna sviten ”Ordene mod”, som vi här får veta i en not är tillägnad den döda Birgitta Trotzig. Sviten påminner starkt om de porträttdikter till poeter Trotzig brukade skriva. Den avslutas med en av de vackraste rader jag har läst av en svensk poet:

           stråla djupt in i ögonen att ögonen gråter

Så vackert när det fula ordet ”så” avlägsnas! Kanske det därför är ett misstag av Tafdrup att förtydliga:

           strål dybt ind i øjnene så øjnene græder

Det finns några fler exempel på att Tafdrup gör så här, låter Frostensons distinkt otydliga rader bli något för skarpa:

          uppmärksamhet – enda bön

          opmærksomhed – den eneste bøn

Resultatet blir en annan poet, en mindre apart, mindre utmanande. Att läsa Frostenson på danska blir då ett exempel på Freuds uppfattning om unheimlich – att det är något bekant över det främmande, och i dikterna återfinns också just ordet, i direkt kommunikation med läsaren. Å andra sidan är all poesi just unheimlich – ett motspråk, som Tafdrup kallar det i efterordet.

Att läsa Flodtid på danska blir då som att lyssna på en madrigal. Men allra mest ett konstaterande: vilken bra bok.

Den ädla döden. Blodets politik och martyrens minne, Michael Azar

Att dö för en saks skull är något som har en lång historia. Det visar idéhistorikern Michael Azar när han skriver om martyrer i sin nya bok, som är klanderfritt skriven, men i viss avsaknad av stilistisk finess.

Det heter att Jesus dog för våra synder, men betyder det att vi ska dö för Jesus? En sådan tolkning har förespråkats av martyrer, som valde den mer eller mindre frivilliga döden, i uppfattningen att det finns något som är mer värt än det världsliga livet. På sätt och vis var ju Jesus död också ett självmord. När vi idag kallar någon för martyr handlar det nog mer om ett skällsord än om beröm.

Nu är inte de kristna martyrerna de enda som väljer det idéhistorikern Michael Azar kallar för Den ädla döden i sin bok om martyrer, utan här har vi att göra med en lång västerländsk tradition, som tar sin början när Sokrates sväljer giftet framför att erkänna samhällets anklagelse.

Azar visar med emfas att när vi associerar martyren med den religiösa självmordsbombaren ignorerar vi att denne ingalunda är en ny företeelse. I själva verket finns det åtskilliga exempel på martyrer inte endast från religionens område, där Jesus är mönstret och förebilden, utan också patriotismen och revolutionen har sina exempel på att dö för en sak. Och det är en lång historia.

En historia utan slut, måhända. Hans resonemang landar hos Anders Behring Breivik, som nog inte är martyrskapets slutpunkt. Här blir han intressant nog jämförd med just de muslimer han avskyr så fruktansvärt mycket, när Azar visar att norrmannen helt enkelt övertar det han kallar för ”jihadisternas” världssyn. Nesligt nog vill Breivik helt enkelt att den västerländske mannen ska efterlikna det muslimska manlighetsidealet.

Om än det kan tyckas otäckt med människor som dör i trons namn är nog kapitlet som handlar om krig värre läsning, eftersom krigsherrarnas argumentation varit så framgångsrik i att övertyga att andra ska offra sina liv i deras idéers namn. Azars bok visar underförstått hur nära varandra Adolf Hitlers och George W. Bushs retorik ligger.

I själva modellen finns också övertygelsen om den seger som döden skänker, att den som mister sitt liv vinner något. För filosofen är det sanningen, för den religiöse Gud, och för politikern folket (fast det är folket själv som ska offra sina obetydliga liv). Det är väl ändå en klen tröst, och innebär en nedvärdering av livet.

Azars bok har en gedigen notapparat och litteraturförteckning – drygt en fjärdedel av de knappt två hundra sidorna. Och nog har han på fötterna, och nog skriver han sakligt, med en sparsmakad och försiktig diskussion. Han vänder på alla stenar, där det viktigaste verkar vara att rapportera vad han har läst i ämnet.

Därför blir hans bok lite väl opersonlig. Det problematiska är att han rör sig flyhänt över vida fält om konsten, litteraturen, filosofin, utan att egentligen någonsin ta ställning, markera en åsikt. Etymologiskt betyder martyr ”vittne”, men det är väl inte att begära för mycket att Azar ska göra mer än att bara redovisa.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/2 2013)

tung trafik och lilla vägen, Joar Tiberg

Joar Tibergs nya diktsamling är ett besynnerligt ting, som kanske har mer likheter med en konstinstallation än traditionell bok. Det är en jobbig bok att läsa, där belöningen är svår att upptäcka.

En del tycker nog att poeter är kufar: besynnerliga typer som bara ägnar sig åt tramsiga knasigheter av onödigt slag. Berätta inte för dem om Joar Tiberg, vill jag då säga, för han kan tyckas uppfylla alla dessa kriterier. Han har gett ut dikter på flera olika förlag, men också barnböcker, översättningar av bland andra Harold Pinter och Michel Houllebecq, samt en bok om akvarellisten Lars Lerin.

Om du förknippar poesi med vers, då kanske du förväntar dig stillsamheter som inrymdes i gamla tiders versböcker, typ ”rosor är röda, violer blå …” Fast egentligen betyder ju ordet vändning, och det är vad Tiberg sysslar med i sin nya bok tung trafik och lilla vägen, där nästan varje rad endast innehåller ett enda ord.

Men det är bara början på egenheterna. Pagineringen inleds på sidan 367 och slutar på sidan 638, fast texten inleds redan på bokens innerflikar: det indikerar ju att texten vi läser bara är ett utsnitt av ett längre stycke, av ett ständigt flöde …

Att beskriva hur det känns att läsa den här boken låter sig inte göras. Inga ord kan återge eller illustrera den utmattning som blir följeslagaren genom den märkliga långdikten, där ordet ”-kampanjen” blir en slags refräng. Om det finns en motsvarighet till träningsvärk för läsare – ”läsvärk” – då vill jag registrera att jag drabbades av detta.

Annars kan det påminna om att läsa pekbok, med dessa ständiga ensamma ord, påfallande ofta drabbade av någon slags förskjutning, som får språket att hacka. Den amerikanske författaren William S. Burroughs menade att orden bär på virus, och förvisso kan Tibergs många ord gestalta detta: ”gemenskåp … kräftansträngning … motstångsljuset …”

Likaså kan boken erinra om en viss typ av konstinstallation, där det var populärt på 90-talet med videofilmer som upprepade fraser. Ganska långtråkiga sessioner, vad jag minns.

Ibland irriterar jag mig på att så många svenska poeter tycker det är skojigt att skoja, att deras skämtande känns tvångsmässigt. Tiberg har fått sin beskärda del av den sjukan, tycker jag, och får mig att då och då sucka uppgivet och himla med ögonen åt taffliga skämt: ”huvudet på / poesispiken”, kan han till exempel skriva.

Men allra mest ger boken en lätt klaustrofobisk känsla. Den här typen av katalogisering som Tiberg ägnar sig åt blir i längden rätt utmattande. Det är nog länge sedan jag läste en bok som var så här jobbig att slutföra: bara det är en slags prestation. Frågan är om jag tycker att det är tillräckligt för att berättiga läsningen, eller om det finns bättre föremål att uppsöka.

Frågan är också om jag med gott samvete kan rekommendera den här boken till någon som hyser misstankar om berättigandet i poeternas aktiviteter. Kanske finns det ett svar till den rebus som jag tycker att boken utgör, men då får någon annan bry sig om att leta efter detta svar. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 5/2 2103)

Diptyk

"Interiör" (1971), Ola Billgren

 

"Det stora blå I" (2011), Karin Broos

Hundstein, Pablo Llambías

Jag føler mig gammel

Jag føler mig gammel. Inderst inde. Jeg

intresserer mig ikke for noget. Aviser,

bøger, film, musik. Det hele er for-

bi, og jeg er gammel og grå og u-

intresseret. Det er det, det holder

én i live: nysgerrigheden og vide-

begærligheden. Jeg ønsker ikke at vide

noget, jeg føler ingen nysgerrighed over

for noget som helst. Jeg glemmer alt, straks jeg

har fået det at vide. Jeg føler mig gammel

og grå. Udbrændt. Trist. Håbløs. Jeg aner

ikke, hvad jeg skal gøre af mig selv. Et gammelt,

udbrændt, gammelt og trist skrog, der ikke

interesserer sig for noget som helst.

En van läsare har nog inga problem att identifiera detta som en sonett. Men du hinner bara yttra ordet förrän första invändningen ska infinna sig. Så här djävla slappt får väl inte sonetter skrivas! Det här är ju prosa!

Ja, säger danske poeten Pablo Llambías med sin nya bok Hundstein (Gyldendal), det här är verkligen prosa som övergår i sonetter, orimmade sonetter skrivna i dagboksform, eller om det är tvärtom dagböcker skrivna som sonetter. Liksom i föregående bok, Monte Lema (2011), är det överdådet som präglar innehållet. Cirka 400 sonetter: i mastigaste laget?

Om det är något som kännetecknar den moderna skandinaviska litteraturen är det väl de stora anspråken, ett skrivande som vetter åt vanvettet och storhetsvansinnet. Svenska diktsamlingar ter sig allt mer gigantiska till sidantal, och norrmannen Knausgårds Min kamp-projekt blev ju monumental. Och så har vi Llambías, som utttryckligen tar in Knausgård i diskussionen, skriver i en slags dialog med honom.

Omslaget upplyser att Hundstein handlar om konst, ångest och kärlek. Fair enough, säger jag då. Till kärleken och konsten finns hela tiden skuggan av ett tvivel: det enda som är tveklöst är ångesten.

Det är Llambías tolfte bok, och det känns utomordentligt befriande att läsa utan förutfattade meningar, att endast gå på ett fotografi (en välsminkad herre), men helt sakna referensramar i form av recensionssrubriker, konsensustäcket som lägger sig över all bekant inhemsk litteratur.

Diktjaget är rektor på en författarskola, han har ett avslutat förhållande med L och ett pågående med T, tjugo år yngre. Han våndas: ålderskrisar, äter mediciner, läser, lyssnar på Rihanna, röker, pratar med sönerna (när de inte barrikaderar sig på sina rum med datorspel). Psykosen är alltid nära förestående. Men mest handlar det om själva skrivandet av sonetterna – ett projekt som han vill ta till tusentalet, och då vill jag lite försynt anmärka att det kanske inte är helt nödvändigt att gå så långt …

Å andra sidan: något händer när antalet ökar, när sonett läggs till sonett, när berättelsen rör sig vidare djupare in i själsliga plågor och vardaglig ångest. Onekligen är det också spännande när han låter matrecept och citat av Marguerite Duras bli sonetter, och när han går till sjukgymnasten och får behandling för att han har räknat stavelser för mycket.

Och det är inte alls sant att Llambías är konsekvent i sitt vardagsältande, utan här finns en del fina exempel på ett precist bildspråk: ”Mine tanker er uden filter. Jeg er flyvende.” Och ofiltrerat rör sig tankarna mot allt intimare sfärer, mot det allra privataste. Ett av problemen för bekännelselitteraturen är väl att den måste upprätta ett kontrakt med läsaren, ett löfte att det som bekänns ska vara tillräckligt kittlande – till sist blir då även tillkortakommandena en slags prestationer.

Givetvis finns här också några berättigade funderingar kring bekännelselitteraturen, vad den har för värde och plats i den litterära diskursen, och skapar så en bok som utmanar våra föreställningar om vad litteratur är. Som bekant: att skriva innebär att bli någon i andras ögon – på gott och ont, och den som inte tål det onda förtjänar inte det goda.

Det syns mig att Llambías är medveten om riskerna: åtminstone är riskerna tidigt inskrivna i projektet, att han ständigt diskuterar med framför allt L, och låter boken bli ett arbete som behandlar integritetsfrågor, både den egna integriteten och andras. Han tenderar ibland att låta lite som en neurotisk kverulant, så som Woody Allen gärna lät i sina något äldre filmer: om det uppfattas som störande eller humoristiskt är en fråga om tycke och smak. Jag var ett stort fan av den gamle Allen, och det räcker för att Llambías märkliga och smått hypokondriska bok ska vinna över mig.