16 nov. 2026

Äntligen! Lyckan. Och mitt försök, året 2022, att uthärda smärtan av tidens härjningar, Dag Solstad, översättning Lars Andersson, Ordfront

  

En av årets stora läsupplevelser är Per Svenssons sista bok, När jag dog. Han tar farväl av livet på ett vackert sätt. Den norska författaren Dag Solstad dog också i fjol, och nu finns hans sista bok i svensk översättning av Lars Andersson. Solstad var mycket bestämd i att det skulle bli en postum bok, och satte med sin bok punkt för författarskapet ett par år innan sin död. Äntligen! Lyckan tillkom 2022, och är en motpol till Svenssons bok, som sysslade med livets sista stunder.

Solstad återvänder till barndomen. Närmare bestämt till den dag han som elvaåring upptäcker sig vara kommunist, och hur han behöver dölja det för sin pappa. Avsikten är att skriva en roman på 200 sidor, men utfallet blir ett självbiografiskt skrivande, där minnet visar sig vara både pålitligt och gäckande. Ofta avbryter sig berättarrösten och tvekar om en viss händelse inträffade när han var åtta år gammal eller nio – eller kanske rentav sju eller sex?


Det kan förefalla vara petitesser, men saken ställs på sin spets när han funderar på den pojke som en gång stod upp för honom mot ett gäng mobbare: var pojken – som han bara var ytligt bekant med – ett år äldre eller kanske till och med ett år yngre? Vore det inte pinsamt om han fick hjälp av en yngre pojke? (Här måste jag pausa: när du är i nöd funderar du väl inte på sådana saker? Må så vara att barnet Dag kunde tycka det var pinsamt om pojken var yngre, men inte ska en 80-åring behöva rannsaka sitt samvete över en sådan sak. Om den hjälpsamme pojken nu var yngre gör det ju historien bara så mycket bättre.)

I boken tillåter sig Solstad skriva helt fritt från hjärtat. Han berättar om föräldrarna, och om den nio år äldre brodern Cato, om onkel Sverre. När Dag föds är Norge ockuperat av nazisterna, och föräldrarnas butik går i konkurs. När han är tolv dör pappan. I boken sprider minnena ut sig som ett sprawl, i vida associationsbanor. Vi vet att romanförfattare gärna skarvar, det ingår i deras arbetsbeskrivning. När Torgny Lindgren på slutet av sin författarbana gav ut sina memoarer, kallade han dem Minnen, och berättade på första sidan att han mindes ”ingenting” av sitt liv. Stig Larsson har kallat minnen för plagiat av det som hände.

Solstad borrar djupt i sina formativa år. Ibland är han ofrivilligt rolig: ”Jag har givetvis få minnen att gå på från tiden innan jag föddes”. Pappan finns kvar i form av det skrivbord sonen fick ärva, en pjäs från 30-talet, där han ofta ville bli fotograferad i egenskap av författare. Så kan det förflutna klänga fast vid oss – och vice versa. Pappan är närvarande för också den åldrade Solstad, sisådär 70 år efter sin död. En avgörande händelse är mammans nervsammanbrott kring julen ett år, när han får en utskällning, utan att kunna minnas om det var för något han själv sagt, eller pappan eller brodern. Nu minns han inte heller vilket år det var, 1947 eller 1948 – som så ofta med minnena, som kan vara både hyperskarpa och dunkelgrumliga på samma gång.

Boken består av tre längre kapitel, och saknar styckesindelning, och med ojämn högermarginal. Men sådant tänker man givetvis inte på medan man läser! Den utkom på norska ett halvår efter att Solstad dött, och nu kan den läsas på svenska. Även om jag inte riktigt delar hans uppfattning att det är en renodlat ”lycklig” bok vill jag rekommendera den till alla som någon gång fattat tycke för den begåvade romanförfattaren som skänkt oss mästerverk som Genans och värdighet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.