På efterfesten till Borås Tidnings debutantprisgala 2023 frågade vinnaren Mikael Yvesand om jag visste var Umeå-skylten på omslaget till Final Exits skiva ”Umeå” var belägen. Förmodligen strax söder om stan i höjd med Stöcksjö, svarade jag, och om jag inte missminner mig kunde Erik Jonsson – den betydligt mer insatte i frågan – bekräfta det. På frågan varför Yvesand ville veta det log han finurligt.
Nu vet vi. I sin nya roman Ha en nice dag har omslaget en viss roll. Det handlar om fyra inte längre unga personer som en sommar åker på en roadtrip genom Sverige för att besöka kända brottsplatser. En av orterna är Umeå, där de givetvis besöker stadsdelen Haga, där de flesta av överfallen som Hagamannen utförde åren 1998–2005. Samt letar – förgäves – efter den exakta platsen för Umeå-skylten …
Men mest gnabbas det och dricks alkohol (och, obegripligt nog, slush). Var och en av de fyra är dysfunktionell på sitt sätt, och de kan få en att tänka på barnprogrammet De tre vännerna och Jerry, som väl sändes någon gång på 90-talet. Det namnlösa berättarjaget har en lite överseende ton inför kompisarna Jonna, Kalle och Bennus (som egentligen heter Dennis). Romanen utvecklar sig till en uppdaterad version av Ted Ströms dänga ”Vintersaga”. Men soundtracket är eklektiskt, från hiphop och grindcore till Stina Nordenstam och Sky Ferreira, samt en del Morrissey.
Yvesands liknelser briljerar. Så här kan hösten beskrivas: ”En tablett citodonbrus som buffrar i det stora glas vi valt att leva våra liv i.” Deras bil kan parkeras ”i en solkatt stor som en studentlägenhet”. Ett fyllo i Kalmar skildras så här: ”vajande i en storm som inte finns. Långsam och konfliktsökande som en höstgeting.” Att bli full på något annat än öl heter att åka in i ”rödvinsportalen” (ett norrländskt ordstäv lyder ju att den som lyckas bli full på öl förtjänar ett diplom).
Ofta skrattar jag rätt ut, och det hör inte till vanligheterna när jag läser svenska samtidsromaner. Men samtidigt undrar jag om det inte krävs mer för en roman, än att framkalla skratt, hur välkomna de än är. De tre bifigurerna i bilen får inte riktigt någon kontur. Men Yvesand har i gengäld bra gehör för repliker: sällan har jag läst en så välskriven dialog. Om jag var i filmbranschen kunde jag fatta sämre beslut än att approchera den här romanförfattaren.
Mikael Yvesand är onekligen en frisk fläkt på den svenska litteraturscenen, och möjligen håller han på att bli sönderkramad, hur välförtjänt det än är. Inga jämförelser i övrigt, men han skriver ungefär med samma slags självförtroende som Stig Dagerman gjorde en gång i tiden. Fast Yvesand har sagt att han hellre läser FUP:ar än skönlitteratur, och det märks – på gott och ont.
Och slutet, vad ska man säga? Det är ju ett billigt trick, eventuellt kopierat från Aris Fioretos Den grå boken. För Yvesand är ju långt ifrån någon epigon annars: han är en genuint originell och egensinnig författare, och med undantag för vissa stillastående partier är det underhållning för nästan hela slanten.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.