Senare års mest otippade vinnare av Augustpriset (fram till att Magnus Dahlström kniper statyetten om två veckor för Vinter, kanske?) var Linnéa Axelsson 2018, med dikteposet Ædnan. Även om jag tyckte om den boken fanns det inslag som störde: personteckningen blev ibland konturlös, och sidantalet hotade att splittra läsupplevelsen. Efter ett par böcker i skilda genrer har hon nu utkommit med en bok som på flera plan liknar Ædnan. Med ytterligare några sidor på samvetet är Saivo en lika monumental bok, som får mig att känna mig lika imponerad som utmattad.
Medan det förra eposet gav intrycket av en summering av en kulturs historia har Saivo ett tidsmässigt mer komprimerat förlopp. Året är 1987, i skuggan av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Ett större antal personer turas om att föra ordet. I ett kapitel – som inte hör till de omistliga – följer vi några av älvens fiskar. Mer lockas jag av dynamiken mellan de mänskliga karaktärerna.
Titeln härrör från insjön som markerar övergången mellan livet och andevärlden, en plats för de döda och heliga väsen: ”En tillflykt med vita / renar där alla får / äta sig mätta”. Naturen är förstås central, men liksom i förra eposet är naturen inte föremål för fetishering – den är en konkret plats, där det går att upprätta kontakt med något utöver den fysiska verkligheten. Av de karaktärer som utgör persongalleriet fastnar jag för Gusttu, en lillkille i åttaårsåldern som efter en olycka tappat ett par fingrar och får öknamnet ”klohand”.
I familjehistoriken finns en morfar som sörjde att han aldrig lärde sig samiska språket. Det är den muntliga kulturen som länge var förutsättningen för det konstnärliga arbetet: ”Han som ska ha diktat / mening efter mening i luften / så fort han kom åt”. Nu när vi som samhälle mer eller mindre övergett ett skrivande som går att dokumentera – de digitala spåren liknar faktiskt det som skrivits i luften – har vi nått den fulla cirkeln från den muntliga kultur som haft svårt att bevara sin dokument. Skriften kanske är en parentes i historien, för svenskt vidkommande ett par århundrade endast, och för samiskan bara ett par årtionden.
Axelsson arbetar med korta sekvenser, där treradingar dominerar, avskiljda av ett snabbt tankstreck. Det är suggestivt, men i längden också monotont och en smula sövande. Det blir länge svårt att hålla reda på släktbanden mellan de olika personerna i berättelsen, som formas makligt och med rätt lite yttre dramatik, om man undantar några ominösa referenser till en pedofil som siktar in sig på småpojkarna i bygden. Men det är förstås avsiktligt: Axelsson siktar inte in sig på att skildra individens erfarenhet, utan här är det kollektivet som ges talan, vilket inte hindrar var och en från att ha sitt eget ok att bära.
”Att leva i samklang med naturen” låter förstås både klyschigt och futtigt. Men så levs det, och det levs också pacifistiskt – en uppfattning som i mina ögon landar oerhört rätt, så här nästan 40 år efter att det hela utspelar sig. ”Mitt samiska liv ett / sinande källvatten”, konstateras det. Här stryks fiskfett på stenar för god fiskelycka. Och språket kan ibland gå från det prosaiska till det poetiska, i en rörelse som är konstnärligt övertygande.
Axelsson undviker klichéerna, och hittar ofta originella bilder, som när en av kvinnorna, Miliana, startar en bil så här kärnfullt: ”En väldigt underlighet / spred sig i henne / som utförde en vålnad / hennes rörelse”. Jag vet inte om språkfelet i ”väldigt” är medvetet – det finns några sådana grodor (”här var alldeles för / varmt och djuren / inte trivdes bland myggen”) – men det kan vara ett sätt för poeten att krossa bokstävlarna, för när vet man egentligen när en poet skriver fel, jag menar rätt?
När det blir som mest rätt är det en svindlande läsning, som jag gärna uppehåller mig vid. Då skriver Axelsson till exempel fram en erfarenhet som är svår att motstå:
Skänk mig din mun
Jag vill ge dig ett
gyllene språk
Skänk mig ditt minne
Jag ska få dig att
förstå att du levt
mycket torftigt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.