Jag har läst höstens mest efterlängtade norska roman. Knausgård, säger du? Jag säger Carl Henrik Berge. För ett par år sedan läste jag hans debut, den postapokalyptiska skräckromanen Saltstøttens sønn, och tyckte mycket om den. Nu har han gett ut sin andra roman, Utsettelsen, som också den rör sig i genrelitteraturens tassemarker. Här är det en dystopi av ett märke som både känns igen och som lyckas omstöpa innehållet till en ny form.
Det verkar vara ett gott år för weird fiction: nyligen fick M. John Harrison Bookerpriset för The End of Everything (kommer på svenska till sommaren), och i morgon kan antingen Klas Östergren eller Magnus Dahlström vinna Augustpriset för antingen Inkokt ruda eller Vinter. Berges roman har klara drag av det hotfullt excentriska som Harrison, Östergren och Dahlström undersöker i sina romaner, och för all del är väl också Knausgårds Morgonstjärnan-böcker ett sätt att förhålla sig till det fantastiska och märkliga.
I Berges roman hamnar en tioårig pojke, Oskar Lossius, i förvar, dömd för ett brott han med 99,6% sannolikhet i framtiden ska utföra mot en man. Liksom i Karin Boyes mästerliga dystopi Kallocain vill staten förhindra brott i förväg – i hennes fall med hjälp av ett sanningsserum som ska avslöja alla subversiva planer, medan det i Berges framtidsbygge sker med hjälp av SSS, Statens Store Sannsynlighetsmaskin. Så pojken får avsluta sin läsning av Bröderna Lejonhjärta och förbereda sig på ett femtioårigt fängelsestraff på karantärscentret Katarsis.
Oskar tar sitt straff med någorlunda gott mod. Efter fyrtio år – som avverkas på ungefär lika många boksidor – får han veta att offret, en viss Peter Hare, har dött av naturliga omständigheter, och han blir en fri man. Men före detta interner från Katarsis har förstås ingen gräddfil in i samhället, som dessutom har hunnit förändras under de fyrtio åren. Hans hemstad har bytt namn till det kinesiskt klingande Chopcom, och mamman har dött, medan hans lillasyster Lillian har blivit dement vid trettio års ålder, möjligen som en effekt av att hon av sin arbetsgivare tvingats gå nattkurserser, det vill säga utstå fortbildning även i sömnen.
Väl ute blir Oskar hemlös i flera avseenden, efter att samhällets skyddsnät monterats ned. Vad som efter viss administrativ oreda får honom på fötter är en tjänst som trädgårdsmästare på ett nunnekloster. Av sin advokat får han veta att mamman förmodligen inte ville att sonen skulle få vetskap om sin sjukdom av följande hänsyn: ”Å kommunisere med karantister kan for enkelte oppleves ekstremt monotont, i og med at det er veldig lite nytt å melde fra en tilværelse i Katarsis. Det er ikke uvanligt at primærkontakter pådrar seg kronisk empatitrøtthet.”
Det här är en dystopi av muntert slag, som likt den bästa historiska romanen och den bästa science fiction-romanen har intressanta saker att säga om samtiden. Att småkillar blir inlåsta hör inte ens framtiden till – medan Norge höjde sin straffålder från 14 till 15 för snart fyrtio år sedan sänkte Sverige sin till 14 för bara någon månad sedan, efter att Tidöregeringen fick backa från föreslagna 13. Och se på England, där tioåringar kan dömas.
I det nya samhället har påven bytt vistelseort till en bunker i Nya Zeeland. På kultursidorna debatteras postpostmetamodernismen … När Oskar börjar rensa ogräs på klostret blir vi varse att vad som är oönskat är en fråga om perspektiv: ”Det tog lang tid å skille ugress fra planter, for i hans øyne, som stort sett hade vært eksponert for linoleumsgulv og hvitmalte vegger, fremstod alt det som sprang opp av den mørke jorden like umistelig.”
Berge har skrivit sin sf-roman med samma schvung och bett i satiren som två andra författare vars efternamn börjar på B: dels svenska Karin Boyes Kallocain, dels brittiske Anthony Burgess A Clockwork Orange. Med andra ord är det här en intelligent och spännande roman, som raskt borde översättas till svenska. Inte för att svenskar borde vara rädda för en norska som med ett enda undantag – att ”tastaturet” betyder tangentbord – går att förstå utan googlingar, men för att det är en roman som borde tillhöra den skandinaviska samtida litterära kanon.
Hur sannolik är då den här romanen, det vill säga hur trovärdig är Berges framtidsvision med en utopisk stad som lyckas förutsäga framtiden? Jag skulle säga: den är till 99,6% sannolik.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.