Tunnor av sprickbränd keramik bar oss ljus men sprack oss ännu mer gråtande, Kristoffer Appelvik Lax, Nirstedt/Litteratur

Det finns som bekant inte många tabun inom lyriken, men ett av de mest uttryckliga lyder att poeten till varje pris ska undvika att använda rocklåtar som motto innan boken börjat. Jag har fortfarande inte hämtat mig – det har gått 23 år – efter att Johannes Heldén till sin första diktsamling Burner inledde med ett Kent-citat. En nybörjartabbe förvisso.

Håll min wokade lax, säger poeten Kristoffer Appelvik Lax till sin tredje bok, som inleds av citat av både PJ Harvey och Smashing Pumpkins. Nu förlåter jag gärna honom, inte minst eftersom jag en gång i tiden hade ett samtal om Sonic Youth (det skedde i hans relativa ungdom), där han visade sig både initierad och originell. (Hans tes: hur kommer det sig att så många säger sig gilla Sonic Youth, medan så få verkligen lyssnar på deras skivor?)

Originella är också hans boktitlar allt som oftast. Efter att ha debuterat med och vardagen då när vi kardar seriöst på 20TAL har han plockats upp av Nirstedt/Litteratur, där han tidigare utkommit med Shakespeare-parafrasen Hammele. Hans nya bok återvänder till de långa titlarnas förlovade land och heter – håll i er – tunnor av sprickbränd keramik bar oss ljus men sprack oss ännu mer gråtande. Det har krävts mindre för att jag ska memorera titlar enkom för att gå till bokhandeln och fråga efter en bok som heter saker som I ständig hög konversation mellan jungfrus huvuden, det sker (Åsa Maria Kraft).

Enligt förlaget handlar Appelvik Lax dikter den här gången om ”längtan och förlust”. Ja tack, säger jag då, för vad ska dikter annars handla om? Och hur ska då dessa dikter ens kunna beskrivas eller förstås och förklaras? Kanske med exempel:

Oklar kall koral

viktigt vilande

vid aska och långsamt linne så

strömmande stötande snart

att bli väckt av blixtar och lysen

Lägg för all del märke till de ljuva allitterationerna (”oklar kall koral … viktigt vilande … långsamt linne … strömmande stötande snart …”), men mitt huvudsakliga intryck handlar mer om hur taktilt Appelvik Lax skriver. Här finns också något som jag med viss försiktighet vill kalla ”metaforens återkomst”, om än det är en återkomst av mindre buller och bång och mer av beskedligt eller diskret slag. Dock trivs jag gott bland dessa mindre reguljära metaforer, spända och oroliga som de är och bör vara, så att de blir närmast stissiga.

Där finns utrymmer för kyssar som möts av morrande läppar, och där livskänslan vistas i dödens närhet, och förborgade hemligheter och ögonblick av klarhet. Här finns ordvitsar, mycket som bärs och lyfts fram, och överlag är det mycket kropp i dikterna, som bultar, och för att återknyta till mottona – ”dunkar varmt” (Tant Strul, mästerverk). Inskjutna fraser ter sig hotfulla eller bara obehagliga, när Appelvik Lax tar oss tillbaka till debutens vävande och kardande, fast mindre uttryckligt nu. Det är en dikt som lyckas vara både taktil och textil:

Jag är en rörig sötma jag sätter

mig över dig grenslar dig stiger fram

i strålkastarens ljus … det är synd, det är synden?

Ett ord och jag släpper in dig, det är därför

det är mystiskt. Vad långt vi har gått,

vad lång du är! Någonting går förlorat nu.

Nu undrar du kanske vad det här är för slags dikt i en samtida kontext, och tja, det är ungefär lika långt från Kristoffer Appelvik Lax till Ann Jäderlund som till Elis Monteverde Burrau. Eller så är det lika nära till båda!, som Ekelöf skulle ha sagt, och om det är någon värdemätare så tror jag att Ekelöf hade diggat den här boken. För det här är dikter som tar sig vissa – ibland stora, ibland små – friheter med logiken, och i de luckor som uppstår i den realistiskt återgivna världen låter Appelvik Lax poesin uppstå, som oskön musik, kunde man säga om man vore en desperat kritiker med tvångstankar om att låta avslutningen på recensionen knyta an till inledningen.