19 nov. 2026

Mestra, Madeline Miller, översättning Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrand

  

På senare år har många företrädelsevis engelskspråkiga författare vittjat stoff från det antika Grekland för mer eller mindre fantasifulla bearbetningar. Några av de mer framträdande är Pat Barker, Susanna Clark och Nathalie Haynes, men där finns förstås också årets Nobelpristagare Anne Carson, samt varför inte en kommande sådan, Colm Tóibín med sin roman Namnens hus om Agamemnon och Klytaimnestra, samt Kamila Shamsies Vår älskade, en modern bearbetning av Antigone.

Få är lika flitiga som Madeline Miller, som fick sitt genombrott med romanen Sången om Akilles, men mer läsvärd är kanske hennes hittills andra roman, Kirke, som kan läsas som en sträng justering till hur beskedligt trollkvinnan porträtterades i Christopher Nolans filmatisering av Homeros The Odyssey. Miller har också gett ut två noveller som var och en kommit i bokform, den korta Galatea och nu den något längre Mestra. Är det inte lite onödigt praktfullt att ge ut så här tunna böcker, med ett så överdådigt pris som 279 kronor på Akademibokhandeln (varje sida kostar drygt sex kronor!)?


I Ovidius Metamorfoser (rekommenderad läsning till den som tröttnat på fantasy!) är Mestra en bifigur, dotter till kungen Erysichthon. Hon våldtas av Poseidon, med kyssar som lämnar hennes läppar såriga i en månad, och som kompensation ges hon förmågan att kunna förvandlas till andra kvinnor, men också till djur. Det här slår pappan mynt av, för han har i sin tur drabbats av en förbannelse – en glupande hunger. Han ser till att sälja dottern till olika män, flera gånger om dagen, för att kunna mätta sig. Men ju mer han äter, desto mer avmagrad blir han …

Första gången kostar hon sju kycklingar (mannen prutar en smula), men i takt med att Mestras förvandlingskonst blir mer raffinerad stiger priset. Likaså pappans girighet, som förstås har symbolisk innebörd. När han inte är nöjd med vad dotterns förvandlingar leder till visar han sitt missnöje, som förstås är en tydlig kommentar till mannens tvångsmässiga behov att kommentera och dominera över kvinnokroppar. Kvinnans roll blir att behaga.

Det är slående hur Mestras förvandlingar äger rum. Nu kan AI göra jobbet i ett nafs, så kanske vi har ett behov av nya myter nu, och som har något intelligent att säga om hur vi i vår välsignade tid med några knapptryck kan bli precis vad vi vill (om vi vill det). Här blir pappans girighet av allt mer makabert slag, men jag drar mig för att avslöja för mycket av innehållet, då det är en så kort novell, och det är kanske min enda invändning, att det är snålt med böcker i det här formatet. Kanske Miller i stället kunde ha samlat sig för en hel samling noveller?

Det kan tyckas att dessa i grunden misogyna källtexter lämpar sig så väl för feministiska nytolkningar. Eller inte: minns hur Anna Pettersson för ungefär tio år sedan gjorde feministisk slarvsylta av Strindbergs Fröken Julie. Det här är inspirerande att läsa, och Madeline Miller har verkligen lyckats gestalta Ovidius berättelse på ett fascinerande sätt, just genom att skriva sin novell med ett behärskat ursinne, som därmed blir synnerligen övertygande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.