Jonas Gren är poet och aktivist. En del av oss har haft svårt att skilja på honom och Jonas Brun, som ju också är poet, och jag verkar inte vara ensam om det: ”hellre jonas gren / än jonas brun” skriver Gren i sin nya bok Den kommunala ovisshetens framtid. Det är en bok som jag har bråkat med, ibland med besvikelse och ibland med förtröstan – ungefär så som man kan se på framtiden, den ovissa, med andrar ord.
Dikten där Gren och Brun anropas heter ”svenska ordspråk” och är en ganska typisk dikt för den här samlingen. Förhållandevis är hans sammanställningar lyckade: ”hellre upp till kamprad / än till kamp […] / hellre tak med pool / än politik”, till exempel. Eller några andra sätt att skildra samtidens beståndsdelar: ”hellre dunkelt tänkt / än dunkelt känt […] / hellre inget hav / än ingen surf”. Ingen surf hette ju debattboken Gren gav ut i fjol. Fast ibland blir det mer än lovligt internt, som när det står ”hellre palt me älg / än malte p”, för jag inbillar mig att inte alla potentiella läsare har koll på Malte Persson.
För elva år sedan gav Gren ut Antropocen, en bok med potential att bli åtminstone en minor classic i den svenska poesins historia. Det ärende han gjorde till sitt där fortsätter i den här boken. Till det yttre liknar det en vanlig diktsamling, med olika sektioner och dikter med givna titlar. Men det är också en skruvad slags poesi, som ibland lånar sig till det absurda, eller sneglar mot UKON:s viga vitsigheter, som i dikten ”sammanfallande 1900-tal” tecknar en historik över främst 80- och 90-talet: ”ville smälta in / som reaktor tre / och fyra”.
Det är satiriska dikter som skildrar ett samhälle där allt reduceras till sin funktion. Den politiska dikten är en en tacksam måltavla just denna höst – efter riksdagsvalets osedvanligt usla efterspel – och det må så vara att vi haft förmånen att läsa starka diktsamlingar de senaste månaderna, skrivna av Emil Boss, BAM, David Väyrynen, Niko Erfani och Naima Chahboun. Det kan man tycka är glädjande – eller tvärtom mycket deprimerande, att böcker som dessa måste skrivas och finnas. Min prognos för de närmaste fyra åren lyder att vi kommer att få läsa många fler arga eller uppgivna eller förtvivlade politiska diktsamlingar, om det blir som det verkar luta nu – fyra år till med ett fascistiskt styre.
Gren skriver om realpolitikens konsekvenser. I själva verket har vi inte haft en socialdemokratisk politik på minst femtio år, det vill säga innan de borgerliga vann valet 1976. Gren skriver om familjen som ingår i kommunen som ingår i civilisationen, och visar hur vi hör ihop, eller borde höra ihop. Gren skriver också om vad som fungerar i Sverige, och vad som inte fungerar. En dikt med namnet ”politik” visar hur det politiska språket har tappat all innebörd och reducerats till osmakliga floskler. Är språket det första som lämnar oss – eller det sista?
Ibland tycker jag att Grens uppsåt blir för tydligt eller för utskrivet. Det är svårt att inte dela hans frustration, men den blir också något övertydlig eller bara statisk, och de långa katalogdikterna nuddar monotonin. Alla spaningar är inte heller originella eller helvassa. Det blir bättre när han låter dikten hacka, och då vinner de finurliga finterna över mig.
”Etcetera”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.