Författare och skribenter: sluta genast använda AI

Den haitisk-kanadensiske författaren Thélyson Oréliens blev nyligen anklagad för att ha använt AI när han skrev sin roman C’était ça ou mourir. Nomineringen till Goncourtpriset gick upp i rök. Den svenska forskaren Emma Engdahl anklagades att ha skrivit en understreckare med hjälp av AI. Svenska Dagbladet skyndade sig att avpublicera essän – en närapå unik situation.

Jag kan inte låta bli att tänka: det här är bara toppen av ett isberg. Förmodligen har du redan läst ett antal texter som på ett otillbörligt sätt använt chatGPT. Problemet med Oréliens och Engdahl är att båda texterna inte bara publicerades och lästes rätt länge innan någon anade ugglor i mossen – i Engdahls fall var det Anna Axfors som efter nästan två månader i ett reportage i Kvartal lät verktyget Pangram analysera Engdahls text. Om det nu var så uppenbart att de har fuskat – varför dröjde reaktionerna så länge?

Bild: Malte Mueller/Getty Images

Ändå kan jag inte tycka att problemet är just de här enskilda exemplen. Ett mycket större problem är att alldeles för många texter redan ser ut att skrivas av maskiner. ChatGPT utgår från algoritmer, det vill säga bearbetar ett större material och tar fram ett medelvärde, väljer det som använts flest gånger i olika texter. Därmed reproduceras den samlade informationen, där sanningar, halvsanningar och lögner har lika stort värde.

Ett anekdotiskt exempel: enligt Googles AI är det inte jag som driver litteraturbloggen bernur, utan ”Bengt Eriksson”. När jag bad den berätta vem ”Björn Kohlström” var fick jag veta några saker som var korrekta men också att jag gett ut en handfull böcker på Lava förlag (det har jag alltså inte gjort). Antagligen har maskinen läst att några av mina recensioner återpublicerats på Bengt Erikssons blogg Deckarlogg, och säkert har jag skrivit om böcker från Lava förlag. Och nästa gång kan det stå något helt annat.

Det stora problemet är att många skribenter redan nu använder chatGPT och AI. Kalla mig Luddit för all del, men hela poängen med att skriva är att det är ett sätt att tänka. Det är ett kreativt arbete, ofta mödosamt och frustrerande (varför låter jag som ett barn när jag försöker formulera vad jag tänker om en ny bok?) och ibland belönande (nu låter jag ju som ett geni!).

Som lärare uppmanas jag också att använda AI, och säkerligen gör flera av mina kolleger det i detta nu. Men liksom med skrivandet tar det ju död på det som är roligt med läraryrket, alltså den kreativa aspekten. Om jag börjar använda AI för att till exempel få hjälp med diskussionsfrågor till en roman kan jag ju kasta in pennfacket och bli ersatt av vem som helst, och i förlängningen av vad som helst.

Risken med de AI-producerade texterna är att de sammanfattar kunskap och får den att låta intelligent, välgrundad och övertygande. Men det är själlöst, och än så länge kan maskinen inte återge det unika i varje författares stil, det som i brist på bättre utgör författarens röst. Det bästa beröm jag fått var när någon sa att hen kände igen min röst i det jag skriver. Lyssna noga nu på den rösten när jag säger, där inte ett iota har skett med hjälp av chatGPT: ”Författare och skribenter, ge fan i att använda AI när du skriver!”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/11 2026)