Tørkesommer, Steinar Opstad, Kolon

 

Samtidslitteraturen har inte många starka skildringar av landsbygden. En svensk roman som sticker ut är Sanna Samuelssons Mjölkat, men sedan då? Därför blir jag nyfiken på norske Steinar Opstads roman Tørkesommer, som alldeles nyligen utkommit i Norge. Opstad är för den svenska läsekretsen en känd poet, med ett flertal titlar översatta. Det här är dock hans allra första roman, och den utspelar sig på en bondgård.

Där bor tolvårige Snorre Buvin som vill bli ”en heilt vanlig gutt”, men det är svår när han erfar att han har änglavingar. Det är storebror Egil som ska ta över gården. Mamman är psykiskt sjuk och blir inlagd. Pappan önskar att Snorre vore mindre ”jentegutt”, och i skolan härskar mobbningens osköna pennalism mot allt som avviker från normen. Hos en granngård jobbar Snorre ibland, och åker och badar med pappan i huset, Rolleiv, på stället som heter Vaderudvannet men som Rolleiv gett namnet ”Sjelefreden”. Där förgriper sig Rolleiv på Snorre, som reagerar med bestörtning – men kan så klart inte berätta för någon, för så lyder de oskrivna lagarna hos tystnadskulturen.

Snorre är en drömmare. Sådana fanns det gott om förr, men knappt längre: cynismen har väl alla unga vuxna i sitt skoningslösa grepp. Världen blir ju tråkigare om drömmarna blir färre. Det är som att något mörkt fäster på den oskuldsfulle Snorre, på väg in i puberteten: ”Jeg er en engel som ikke får lov til å leva blant andre engler, for noe i meg er så mørkt og syndig at det ikke tåler å bli sett av Gud, og heller ikke av noe menneske.” Parallellt med övergreppet väcks hans egen sexualitet, som han tafatt försöker utforska. Hans enda vän i den lilla byskolan är klasskompisen Evlyn, en tjej som flirtar med honom på osäkra grunder.

Det är en sommar präglad av torka. Pappan blänger surt på sin effeminerade son. Opstad har porträtterat Snorre med suverän tonträff. Han lider av att behöva se så flickaktig och spinkig ut, även om det kan få honom att tro att han egentligen är en alv. Han är på något sätt fångad mellan barnet och ungdomen, och osäker på om han attraheras av killar eller tjejer (varför inte båda? frågar vän av ordning). I skolan konsumeras porrtidningar. Snorres utflykter med Rolleiv blir allt obehagligare, när spänningen byggs upp inför dess besudlade crescendo. Övergreppet är oundvikligt, men blir inte utrett av vare sig författaren eller Snorre – det lägger sig som en sordin över hans tillvaro.

Det blir ett tecken på saker som sker bortom Snorres kontroll, där alla beter sig underligt – som om de anar vad som är fel – och Snorre tvingas bära hemligheten själv. En tänkbar kanalisering finns hos karaktären Henrik Midtbøen, en fiktiv poet som bor i trakten, och som dricker Bellman när han sjunger (som det brukar heta i Sverige). Det är förstås alldeles för enkelt att läsa det här alltför självbiografiskt, eller att se Midtbøen som den som förlöser Snorre som poet med det snarlika namnet Steinar. Däremot är det här en ytterst fin uppväxtskildring som tillvaratar en upplevelse helt utifrån barnets perspektiv, och lägger sin balans helt mellan mörker och ljus. I Norge har romanen jämförts med Tomas Bannerheds Korparna, och det är en rimlig parallell.

Dialogen är hämtad från Vestfold-målet, upplyser Opstad i slutnoterna, och i synnerhet det mål som talas i Andebu, och inspirerades av hans egen uppväxt i området. De yngre karaktärerna däremot talar en östnorsk dialekt med smärre inslag av Vestfold-dialekten. Är det svårt att läsa denna norska? Tja, det beror väl på ens inställning. Det är lärorikt, och det tar inte lång tid att förstå vad glosorna betyder, när Opstad också arbetar med rätt få ord: ”åffer” är ett ledmotiv för romanen (det betyder ”varför”), och några av de andra orden som kan vara bra att veta – många visste vi sedan tidigare – är ”brøstkassa” (”bröstkorg”), ”orntli” (”ordentlig”), ”preike” (”prata”), ”bussdag” (”födelsedag”), ”fetter” (”kusin”) – samt ”klem” (”kram”).