En kvinna simmar i den skotska kustens iskalla hav. Där finns tång, ett rev, och sälar. Hon har våtdräkt för att skydda kroppen från kylan i vattnet, och hon tänker på att hon eventuellt liknar Catherine Zeta-Jones, som hade en sådan dräkt när hon klev upp ur havet i en film där också Sean Connery medverkade.
Den här scenen ramar in händelseförloppet i Veronika Malmgrens tredje roman Utanför revet. Kvinnan – Claire – är gift med marinbiologen Paul, de har tre barn och en polsk hushållerska, eller nanny som det heter med den engelska terminologin. Nu ska de tillbringa en tid i det skotska landskapet. De hyr huset av en konstnär – Claire är själv mammaledig curator, och ska söka bidrag till en utställning.
Det är bäddat för idyll. Hon är nöjd med sitt familjeliv, älskar sin man, ammar fortfarande sitt yngsta barn. De ger sig ut på vandringar, paddlar kajak, dricker vin, ligger med varandra. Ett moln på hennes himmel är att hon lider av förmaksflimmer och har opererats för det och äter medicin. Hjärtat rusar ändå ibland. Och parallellt med att hon frustreras över sin sysslolöshet på gården och börjar plantera tankar att livet är över, att det nu tillhör barnen – då blir hon gradvis allt mer förälskad i en av grannarna, den något yngre Niall, som hjälper till med fårskötseln.
Ja, fast är hon verkligen förälskad? Är hon bara attraherad? Som om det vore någon skillnad. De lär känna varandra allt mer, och att han pluggat konst är ingen nackdel, samt att de hittar på olika förevändningar för att tillbringa tid på tu man hand.
Den klassiska 40-årskrisen presenteras omsorgsfullt av Malmgren. Det är som att hon har anpassat sin roman till det sävligare tempot på landsbygden. Som kontrast finns Claires kompis Maddie, som vill locka tillbaka henne till London. Och givetvis brorsan Samuel, en slarver som hamnar i farofyllda situationer på grund av sin alkoholism. Hon borde tänka på honom. Hon borde tänka på att söka pengar till utställningen. Hon tänker bara på Niall.
Det makliga tempo som Malmgren anlitar är både en belastning och till romanens fördel. Det tar sin orimliga tid innan det ens blir något av mellan Claire och Niall – och det här är ingen spoiler eftersom det sker på ett ganska oväntat sätt – men å andra sidan kan det efterlikna verkligheten, då det kan ta avsevärd tid innan det leder till något avgörande. Malmgren skriver i den stilart som blivit gängse under 2000-talet, en stil som kritikern Stephen Marche i en famös debattartikel från 2021 hånade som underlägsen den gamla litterära stilen som hittades hos författare som Martin Amis, Cormac McCarthy och Thomas Pynchon.
Hans metod går ut på att slå upp sidan 149 och ta första meningen där. I de gamla romanerna var denna mening originell, fyndig, elegant, och så vidare, och i de färskare exemplen – däribland Sally Rooney och Ottessa Moshfegh – var meningen slö, ordinär, generisk, och så vidare. I Utanför revet blir första meningen på sidan 149 denna: ”Och det här är ju såklart mycket bättre.”
I rättvisans namn insåg Marche det ovetenskapliga i hans lek, och jag ska inte förneka att han har en poäng, även om det öppnar för ett godtycke. Dessutom är inte stil hela poängen med en roman, även om jag tycker att den äger företräde – inget kan för den delen får mig att tycka något annat än att Rooney och Moshfegh är lysande stilister. Vad menar jag då med detta? Jo, kanske bara att Malmgren inte ägnar sig åt den typen av stilistiska experiment som exempelvis Martin Amis excellerade i. Tre slumpvisa exempel på sidan 149-metoden tillämpade på honom:
July too hot, smelly and boring to merit much comment from me.
The moment I set eyes on him I thought Keith Talent was an anachronistic kind of character.
Her presence was somehow infinitely self-sufficient and self-determining.
(ur Success, London Fields, och Experience)
I Malmgrens roman närmar sig Claire och Niall det oundvikliga. Hon har verkligen lagt möda på att göra porträtten av dessa till levande karaktärer. Claires man däremot verkar mest vara en obetydlig figur i marginalen, något som kan uppfattas som att det är så hon ser honom – hon tar honom för given, och då blir allt han gör och säger oviktigt. Att hans gestaltning då är en halvmesyr är nog för att Malmgren vill poängtera att Claire i sitt inre har ersatt honom med Niall. I synnerhet när Paul lägger sin hand på hennes kropp när de har gäster och hon inte kan bärga sig förrän han avlägsnar den.
Så ja, det finns onekligen inslag som är originella i den här romanen som på ytan kan likna en konventionellt ritad kärlekstriangel. Exempelvis när Niall såras av taggtråd och Claire hjälper honom med bandageringen. Hur många filmer har vi inte sett när det här används som en förevändning för att visa hur kvinnans omvårdande sidor ska visas och allt avslutas med kyssar och hångel. Här tar han som omväxling själv hand om sin skada.
Utan att det blir storvulen romantik – det är inte Emily Brontë som har skrivit den här romanen – finns ändå öppningar mot något som kunde vara en himlastormande passionshistoria. Malmgrens väderskildringar dryper också av det skotska regnet. Men allra mest imponeras jag av att hon skapat en huvudperson som väcker ens intresse och empati, trots att hon är långt ifrån sympatisk. Ja, hon är självisk, vill jag säga, men är det inte exakt det en förälskelse gör med oss – förvandlar oss till egoistiska monster?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar