Att varken Argentina eller Brasilien har tilldelats något Nobelpris i litteratur tillhör en av Svenska Akademiens mest markanta pinsamheter. De kan i viss mån ursäktas av att Brasiliens klarast lysande stjärna Clarice Lispectors anseende stigit efter döden, men inget kan förlåta att Argentinas Jorge Luis Borges under åtskilliga år ratades till förmån för namn som nu är helt bortglömda. Både Lispector och Borges har utövat ett massivt inflytande på oerhört många verksamma författare under 2000-talet.
Det finns med andra ord anledning att korrigera gångna misstag, och med tanke på den formidabla urladdningen av spännande litteratur från Latinamerika just nu borde det inte dröja allt för länge heller. Just nu finns det så många kandidater att ledamöterna skulle kunna kasta på en piltavla med åtta namn och inte behöva gå därifrån missnöjda med beslutet.
I januari i år utkom till exempel den chilenska författaren Alia Trabucco Zeráns Rent hus, om en hushållerska som anklagas för att ha mördat sina anställdas barn. Många har redan utnämnt den till årets bästa roman, och den är verkligen fantastisk – både genom sin raffinerade stilkonst och hur engagerat den tar sig an klassfrågor och över- och underläge.
Och om Argentina någon gång blir aktuellt för ett Nobelpris håller jag mina tummar för Samanta Schweblin, som har fått tre av sina böcker översatta till svenska, senast novellsamlingen Sju tomma hus. Bäst av dem är dock romanen Räddningsavstånd, en kuslig spökhistoria om giftutsläpp på landsbygden och dess rysliga konsekvenser.
Mexikos starkaste bidrag skulle jag säga heter Fernanda Melchor, med tre formsäkert formidabla romaner i svensk översättning, senast Falsk hare från december 2023. Mästerverket heter Orkansäsong, om en död kvinna och de skumraskaffärer som föranledde dödsfallet. Hon skriver i ett slags infernaliskt flöde med långa meningar och stycken som sprids över boksidorna och tillåter inga andningspauser för läsaren, som blir instängd tillsammans med hennes olustiga karaktärer.
Som synes: tematiken är ofta mörk, ofta våldsam, ofta med dödlig utgång. Zerán, Schweblin och Melchor lägger sig nära samtidens händelseförlopp och visar vilka mekanismer som styr våldshandlingarna. Det kan bero på toxisk maskulinitet eller avund, eller bara en förträngd del av den mänskliga naturen. Det kan också bero på, som i Räddningsavstånd, en desperat mammas försök att besitta fullständig kontroll över sin dotters liv.
Gemensamt för just dessa tre är att Hanna Nordenhök har varit inblandad i översättningarna. Nordenhök är själv författare – hennes senaste roman Underlandet är så bra att en kan ana att arbetet som översättare har haft en gynnsam effekt på hennes egna skrivande. Översättningarna av den latinamerikansk litteratur har också ökat lavinartat de senaste sju-åtta åren. En del av förklaringen är att det litterära fältet har blivit mer globalt, och att det i viss mån spelar in att prisnominerade engelska översättningar av exempelvis Schweblin och Melchor har banat väg för resten.
Från Mexiko kommer också Valeria Luiselli, som med sina senaste böcker har övergett spanskan och skriver på engelska. Hon skriver hybridböcker, delvis roman och delvis essä, och ofta handlar det om migrationsfrågor kring gränsen mellan Mexiko och USA. Liksom hos de tre ovannämnda behandlas samhällsfrågor, och hon skriver indignerat och anklagande om orättvisorna. Allra bäst av de hittills fyra översatta håller jag nog De förlorade barnen, ett mastodontverk som kopplar ihop en familj i upplösning där barnen försvinner från föräldrarnas bil med rapporter i radion om flyktingbarn som försvinner på sin resa till USA.
Det vore oförlåtligt att skriva om latinamerikansk litteratur utan att nämna magisk realism, som är så starkt förknippat med dess tradition. Men i stället för att slaviskt följa den som en doktrin utnyttjar de samtida författarna den magiska realismen som något de kan forma utifrån eget behag. Då blir den något uttjatade tropen ett spännande inslag i gränsområdet mellan det tänkbara och det omöjliga.
Några andra nyutkomna titlar från det för tillfället så livaktiga Latinamerika är Uruguays Fernanda Trias, vars Rosa slajm skildrar en kvinnas sammanbrott vars intensitet ökar i takt med det omgivna samhällets sammanbrott under en pandemi. Från Argentina kommer María Sonia Cristoff. Slöseri är en rasande protest mot rivaliteten och tävlingsnormen i samhället. Och Colombias senaste stjärnskott Pilar Quintanas senaste bok på svenska, Avgrunderna, skildrar ett barns upplevelse av en likgiltig och ogästvänlig omvärld.
Colombia fick faktiskt ett Nobelpris, med Gabriel Gárcia Márquez 1982. Ett mycket välförtjänt sådant – han har utövat stort inflytande inte enbart på Latinamerikas författare utan även på författare från vår horisont. Hundra år av ensamhet hör till 1900-talets bästa romaner, och den kom häromåret i nyöversättning av Lina Wolff.
I april utkommer också en tidigare outgiven kortroman av García Márquez, Vi ses i augusti, på tioårsdagen av författarens död. Vem som har översatt? Hanna Nordenhök, givetvis.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/2 2024)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar