Om det finns en lägstanivå för vad som får kallas en svensk klassiker är väl harald forss (medvetna gemener) där och nosar på den. Jag ska villigt erkänna att jag inte läst mycket av honom tidigare – hans namn har mer eller mindre varit bortplockat från de antologier jag har plöjt, med undantag för den charmiga boken EWK’s poetalbum från 1957, där han medverkade med en dikt från boken Jag är nyansernas älskare. Snygg titel.
När nu Rebecka Kärde skriver förordet i Nirstedt/Litteraturs utgåva av adonai från 1950 ger hon också tillbörligt beröm åt forss val av titlar. Hon gör det rimliga antagandet att forss utgår från det enskilda ordet, och låter dikten byggas utifrån några ytterst väl valda glosor. Hon tecknar bilden av en för svenskt vidkommande ovanligt gladlynt poet. Det blir tydligt i den här boken, att det lekfulla var hans – hm, hans lekkamrat.
Det finns en pendling mellan det behärskade och det expansiva, låt säga det romantiskt vildvuxna. Född 1910 var han jämnårig med Gunnar Ekelöf, Karl Vennberg, Erik Lindegren och Rut Hillarp. Kanske inte konstigt att dessa namn i någon mån överskuggar honom. Hans modernism är av det blygsamma men för den delen inte nödvändigtvis försiktiga snittet. Boken adonai ger en rikhaltig dos av forss olika poetiska verkningsmedel – det mesta hör samman med romantikens rekvisita, med åtskilliga utrop av bokstaven ”o”, följt av något färre ”ve” och ”ack”.
Till intrycket av det romantiska hör också forss positionering av diktjaget som passivt. Denna trop förfinades av den brittiske poeten Shelley i några av hans mest minnesvärda dikter, som när han i ”Hymn till den själiska skönheten” anropar den eoliska harpan som sinnebild för den egna upplevelsen:
Likt bergens töcken är det svar vi få,
likt ett ackord, i natten hört,
från strängar, vilka vinden rört
likt månljus på en nattmörk ström,
en skymt av sant och skönt i livets dröm.
(översättning Gustaf Fröding)
Eller när han i ”Ode till västanvinden” likställer sig med lövet och molnet:
Jag skulle att min ande var
Ett vissnat löv som virvlade förbi,
Ett moln i hastig flykt, en våg du bar
Och som fick kraft från dig – fast ej så fri
Som du, som vildsint genom himlen styr.
(översättning Gunnar Harding)
Hos forss kan denna inställning märkas i några av dikterna:
o giv mig nu en nymfisk prakt
i vattenbäddens mjuka sorl
att så få se och under ljuvligt lugn få beskåda
dryader hägringar och skeenden i vilsam trakt
jag själv en vattenlilja lik i vindens lätthet
ambrosiskt doftande i örtagårdens hägn
Lite då och då lånar sig forss till den rimmade dikten, och han anlitar också prosadiktens form i några längre avsnitt. Boken avslutas med en poetik, samt en polemisk text om litteraturkritik. Här finns också en rad som jag läser som en parodi på Stiernielms pekoral till lärodikt, ”Hercules”. De gemener forss konsekvent använder ger också boken likheter med indiepopens särskilda tecken, och nog är det talande att det också här förekommer en del okysst kärlekstrånande.
Den poet han allra mest liknar är kanske Lindegren ändå – åtminstone i några av enskildheterna, som när han kallar sig ”intighetens furste” eller i en av dikternas slutrader: ”svärdfästets hand darrar – / men ingen tvilling föds / och läpparna samlar förgäves / morgonens ljud”. Dessa stunder av det utsiktslösa kan förvåna, och det är kanske orättvist att helt inrätta forss till de gladlyntas skara. Eller är det orättvist av mig att så starkt fokusera på rader som dessa: ”här i natten är vi bara / ting som brunnit och brunnit ut”?
Det andra världskriget kastar sin illvilliga och skändliga skugga över flera av dikterna. Dessa allvarsamma stunder turas om med ögonblick som bejakar tramset, på ett sätt som nästan erinrar om Samuel Beckett, tills en erinrar sig att det skulle dröja sju år innan den första översättningen till svenska hans "En text för ingenting". I det stora hela är det en diktsamling som just bejakar, som stolt proklamerar sitt trotsiga och – om jag tillåts häda – versala ”JA!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar