Ingen annan text jag har skrivit har fyllt mig med lika stor vånda som den krönika jag skrev om hur skolelever allt mer överger böcker på svenska för att välja att läsa dem på engelska (JP 27/9 2023). Snart når vi en brytpunkt (i historieskrivningen kommer den att kallas ”the tipping point”), där svenskfödda elever med tretton år i svensk skola behärskar engelskan bättre än svenskan.
Problemet med detta är att den engelska som används ändå inte blir tillräckligt bra. Det här är en av de bärande teserna i den nyutkomna boken På engelska förstår jag ungefär, skriven av förläggaren Ola Håkansson och forskaren och läraren Peter Svensson. De diskuterar utifrån hur universitetens grundkurser har kidnappats av den engelskspråkiga litteraturen, och att snart sagt all forskning genomförs på engelska, samt vilka konsekvenser det får på innehållets kvalitet.
Kort sagt: vi blir dummare på engelska. Det blir svårare att hålla spirituella och intelligenta samtal. Kunskapsinlärningen blir ytligare. När studenterna blir tystare på seminarierna bidrar de inte till en höjning av nivån. Det är en vanlig uppfattning att vi har blivit bättre på engelska under 2000-talet. Min beprövade erfarenhet svarar att det här stämmer om vi avser det talade språket, även om jag vill lägga in brasklappen att bättre uttal inte alltid medföljs av ett rikt ordförråd. Jag är inte heller alls lika säker på att en genomsnittlig gymnasieelev nu är lika vass i grammatik och läsförståelse som hen var för tjugotalet år sedan.
För fullständig transparens arbetar jag själv som engelsklärare på ett gymnasieprogram där undervisningen sker på engelska (International Baccalaureate). Är det inte hyckleri att som jag måla fan på väggen samtidigt som jag tar honom i båten? I någon mån kompenseras ändå eleverna på IB-programmet genom att tilldelas fler timmar i svenskämnet än om de läser på ett nationellt program, och min erfarenhet är att svenskan därmed inte nödvändigtvis blir lidande för att du läser Matematik, Biologi och Historia med flera ämnen på engelska.
Håkansson och Svensson värjer sig mot svenska universitets extrema hållning, där det räcker med en utbytesstudent för att all kurslitteratur och alla diskussioner ska föras på engelska. Författarnas förslag är att erbjuda grundutbildningarna – de första tre åren – på svenska, inte minst med tanke på att de flesta av studenterna kommer att få anställning i Sverige. Det är också en ekonomisk fråga, eftersom universiteten till 80% är finansierade av skattemedel; det är med andra ord vi som medborgare som bekostar utbildningarna.
I ett ofta omtalat intervjusvar förmedlade den rysk-amerikanske författaren Vladimir Nabokov – som ersatte ryskan med engelskan som sitt skriftspråk i fyrtioårsåldern – att han på engelska tänker som ett geni, skriver som en vuxen man, och talar som ett barn. Med handen på hjärtat borde nog fler svenskar inta den ödmjuka inställningen (Nabokov själv var dessutom exceptionellt språkbegåvad, och lärde sig engelska redan som barn). I stället visar en Novus-undersökning att 90% tycker att de förmodligen är bättre än genomsnittet på engelska. Den siffran kan ju statistiskt inte bli högre än 51%.
Så, varför är det då så farligt om vi byter ut den svenskspråkiga undervisningen på universiteten? Håkansson och Svensson visar att det i förlängningen leder till det som med en språkterm kallas domänförlust, alltså att det kommer att saknas inhemska begrepp för företeelser som vi använder i vår vardag. Därmed kommer det att finnas saker vi inte kan prata om på svenska, utan att tillgripa de engelska glosorna.
Det kan låta alarmistiskt, men ponera att vi i framtiden har en generation som bedrivit all sin universitetsutbildning på engelska, att de sedan ska fungera i arbetslivet utan djupgående kunskap som är specifik för deras arbetsområde. De hamnar i situationer där de lär upptäcka att de inte alls är så tvåspråkiga som de tror, utan mer eller mindre halvspråkiga – halvknackiga på svenska, halvt oförmögna på engelska.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 24/2 2024)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar