På 80-talet läste jag och blev road av ett knippe underhållande korta romaner skrivna av den belgiske författaren Jean-Philippe Touissant. Eller blev jag verkligen det? Jag nämnde hans namn i en diskussion med mina kolleger, som såg på mig med en mer oroad blick än vanligt. ”Det där namnet hittar du ju bara på!” som en av de mer påstridiga sa.
Kanske det säger mer om mina kolleger än jag vill veta. Jag befarar att namnet Antoine Wauters skulle säga dem lika lite, men nu har jag det synliga beviset i form av den bok i det lika korta formatet som nu ges ut på svenska: Motsägelsernas museum heter den, och den väcker liknande känslor som landsmannen Touissant väckte där i skarven mellan 80-tal och 90-tal. Den utkommer på flo förlag, som inriktar sig på författare från länderna kring Nordsjön (med andra ord: en del danskt, en del norskt, en del belgiskt, en del isländskt, och lite nederländskt därpå).
Wauters har gett ut ett tiotal böcker, men var knappt född när Touissant firade sina triumfer. Kanske det korta formatet förtjänar en revival? Somliga böcker – likväl som mer än somliga filmer – tjänar inte på att vara så långa som möjligt. Här ställs vi inför något som kallas ”tolv texter”, men de kan också kallas ”tolv tal” eller liknande, ett kollektivt röstspel där inledningsordet ”Vi” knyter ihop den säck som boken kan sägas efterlikna.
De olika texterna behandlar olika teman, eller företeelser om du så vill, rubricerade efter en mall som inleds med ”Ord …”. Ibland kan det låta som ett försvarstal, och väcker orosanfrätta frågor, av typen ”vem har anklagat oss?” Som läsare är det inte svårt att känna sig delaktig, tack vare det inkluderande men inte inställsamma bruket av tredje person.
Rubrikerna känns också helt aktuella, och inte enbart knutna till en belgisk kontext: ”Ord om ett trångsynt land … Ord från andra sidan muren … Ord om en namnlös smärta … Ord om ett slott i aska …” Det som inte känns igen från en svensk kontext är ambitionsnivån. Varför ska det vara så förbannat svårt för (många) svenska författare att utmana uppfattningen om vad en roman är, vad den ska innehålla och hur den ska uppföra sig? Vad än konsensustänkandet som svenska författare sysslar med, sådana här slutsatser utmynnar det sällan i, som om det funnes en internaliserad normalitet som de måste förhålla sig till (infoga teaterviskning: ”Det finns ingen normalitet i att skriva bra romaner!”).
Wauters arbetar med absurda medel men låter inte knasigheterna få övertaget. Det finns en utsökt balans mellan det uppsluppna och det dystra, där det konstiga uppvaktas men med stram inbjudan. Här finns till exempel en grupp rymlingar från ett äldreboende, och stämningsläget rör sig försiktigt men markant mellan dräpande ironi och ömsint medkänsla. Om du likt mig har tröttnat på världsförbättrare kan du här glädjas åt att deras hyckleri får en rejäl avhyvling.
Eller vad sägs om ett museum för förlorade tankar? Eller fem mödrar som ångrar att de satt barn till världen, och hur kan det motiveras att skänka liv med tanke på att världen håller på att gå mot sin förstörelse? Borde inte vuxna människor veta bättre? Wauters utnyttjar en karnevalisk teknik, som låter olika texttyper samspela, såsom drama, poesi och prosa. Han uppfinner inte ett nytt språk, men hans sätt att skriva roman uppfattar jag som unikt. Han har helt klart hittat något här! Oklart vad, men pandemin är något som förenar flera av texterna.
Det är en roman med flertalet olika uttryckssätt på sin repertoar. Lekfullt och allvarligt i lyckad kombination. Men det är tack och lov inte skrivet med den enerverande typen av klurighet som många oskickligare författare gärna använder sig av. Så kan en lite lagom bitsk kritik mot det litterära fältet för tillfället också låta sig infångas: ”Vi hade förstått att man måste leverera tydliga budskap och göra sig till megafon för sådant andra kan känna igen sig i om man vill bli älskad.” Med andra ord: jag utmanar redaktionen på tv-programmet Babel att formulera en hanterbar presentation av den här texten – jag lovar, det låter sig inte göras!
Är inte alla bra romaner ett experiment? Det borde vara så, och jag kan inte säga att jag konstant förstår vad det är Wauters gör, eller alltid håller med om hans slutsatser, men jag är beredd att gå i döden (åtminstone symboliskt) för hans rätt att skriva romaner på det här sättet. Kort sagt: fler borde våga mer. Våga göra något skamlöst och respektlöst. Det kanske inte blir helt briljant – men det blir i alla fall inte ointressant eller mediokert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar