Nyligen var det alla hjärtans dag, eller ”Valentine’s Day”, som det allt mer börjat heta även i Sverige. Fast det är ju vackrare med alla hjärtans dag. Som dagens dikt i P1 läste Amanda Ooms Nils Ferlins dikt om en kärlek som kuvas av intet i världen:
Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din, din lycka är min
och gråten är min när du gråter.
Lina Wolff berättade i en enkät med anledning av dagen vilken som var hennes favorit bland kärleksromaner, och fastnade lite oväntat på Mary Shelleys Frankenstein. I den bombastiska filmatiseringen från 1994, signerad Kenneth Branagh, sliter monstret ut hjärtat från Victor Frankensteins blivande hustru på deras bröllopsnatt. Scenen där monstret håller det fortfarande bultande hjärtat i handen gör ett oförglömligt intryck, men den är ett effektsökande tillägg för filmens räkning – i romanen är Elizabeths dödsfall inte lika makabert.
Men förlåt för dessa utvikningar. Jag har läst danska Christina Hasselholdts verk Det enastående, där vi verkligen följer en huvudperson som sliter ut hjärtat på sin älskade, i ett försök att nå fram till just ”det enastående”. Men allra först i denna tredelade roman – ursprungligen publicerad på danska i tre enskilda volymer på 90-talet – dör hans mamma. Hennes namn? Elizabeth.
Marlon, som verkets huvudperson heter, är pojke i första delen. Mamman Elizabeth har dött, och en fotograf anlitas för att fotografera familjen: pappan, pojken och den döda mamman. Sedan ansluter en kvinna i blå klänning och en Bibel i släptåg, och blir raskt en ersättare till mamman. Pappan kastar sig ut genom ett fönster, och fotografen är där och tar ett foto även på detta. När pojken är vuxen träffar han Greta, och efter att ha frigjort hjärtat från hennes kropp lägger han det i en kartong och inleder en resa i en bräcklig eka över ett islandskap. Minnestrogna läsare av Frankenstein fattar kopplingen med islandskapet. För den delen: vad hade Mary Shelley enligt myten i sin byrålåda, insvept i en sammetsduk, om inte maken Percy Shelleys hjärta, som blivit kvar på bålet efter att den drunknade kroppen bränts upp?
Hasselholdts stil gör sig beroende av visuella intryck, av bilder. För länge sedan talades ofta om hur romanen hade låtit sig influeras av filmmediet – det skrevs avhandlingar om detta. Det är en passande jämförelse i detta fall, med en slags abrupta montageteknik som förmedlar berättelsen i tablåer, enskilda scener som inte alltid verkar hänga ihop. Eller så här: det är som att läsa en film av Ingmar Bergman, med närbilder och tystnader, och kryptiska kommentarer i marginalen. Att Hasselholdt skrivit en roman som utgår från fotografen Vivian Maier – också känd för sina kryptiska motiv – förvånar icke.
Med andra ord: jag blir inte riktigt klok på riktningen. Hasselholdt varierar sitt uttryck. I första delen förekommer mestadels ytterst korta kapitel, utifrån punktromanens mönster, med pedagogiskt förklarande rubriker. I andra delen behålls de korta styckena, medan den avslutande delen, som är avsevärt längre, mer liknar en konventionell roman (på ytskiktet, alltså). Inalles slutar romantrilogin på knappt 200 sidor, så det är inget mastodontverk precis.
De många antydningarna hopar sig, utan att förklaringar ges. Det må vara en truism, men jag levererar den ändå: det kan upplevas frustrerande eller djupt fascinerande med dessa olösta gåtor som en roman härbärgerar. Jag väljer det sistnämnda, och läser med stigande häpnad denna märkliga saga om en djupt störd man och hans fåfänga försök att fånga det enastående. Hasselholdts karaktärer blir endimensionella, men jag uppfattar det som en medveten del av estetiken, att hon jobbar med karaktärer mer än med människogestaltning.
Så blir dessa karaktärer också arketypiska, och de mönster som friläggs kan spåras till den romantiska epoken, där inte bara romanen Frankenstein huserar. I Samuel Taylor Coleridges betydligt mindre kända dikt ”Christabel” (den lästes av Lord Byron inför Mary Shelley på Villa Diodati den natt som hon fick idén till sin roman om monstret), där vi också har en pappa med ett barn och en död hustru och en ersättare, i form av den skräckinjagande Christabel, som av dottern Geraldine beskrivs vara ”A sight to dream of, not to tell”, och att det är mardrömmar som avses görs tydligt.
I Hasselholdts händer vecklas ursprungsidén – den renodlade sagan om barnet som mister sin mor – ut mot nya irrfärder. Att han träffar Greta är kanske en eftergift åt sagomotivet, men det finns redan i första boken hotfulla påbud, när han råkar ertappa pappan och Audrey i en intim scen: ”Ljuset flammar upp i hans hjärna. En nästan främmande kvinna stöttar honom. / Barnet stänger dörren och går tillbaka till sin säng. Mörkret är så tätt att det blir till ingenting.”
Men vad är det här för roman egentligen? Handlar det om psykisk ohälsa och tystnadsnormer för i synnerhet de män som drabbas av den? Den manliga hjälplösheten inför det som kräver språk och inlevelse – Audrey och Greta kopplas samman genom att påstås komma med ”vind och oro”? Eller bara en roman om våldskapitalet hos den manliga delen av befolkningen? En pastisch på romantiken? En roman som avbryter samarbetet mellan biologi och psykologi? En roman som överskrider gränsdragningarna mellan metafor och konkretion? Eller något helt annat …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar