Vi kommer aldrig att komma över Utøya, som aktiverade psykologins alla mekanismer: chock, ilska, misstro – men framför allt stor sorg. Det var svårt att ta in vidden av händelsen den 22 juli 2011, då 69 ungdomar avrättades på ön och ytterligare 8 dog vid explosionen i huvudstaden, och det är fortfarande svårt att förhålla sig till såret. När jag förra sommaren besökte Oslo och ställdes inför det provisoriska minnesmärket vid riksdagshuset, med alla namnen på en glasvägg, bröt jag ihop och grät okontrollerat. Såret är fortfarande öppet.
Serietecknaren Nora Dåsnes tar sig an såret i sin grafiska roman Missat samtal. Dess handling inleds en månad efter dådet, och handlar om två kompisar i Oslo. Rebekka upplevde explosionen på håll, medan Fariba är muslim och utsätts för regelbunden rasism. Nu ska de börja gymnasiet, men Rebekka plågas av sina tankar om Utøya, som tar sig in i hennes mardrömmar. Problemen intensifieras av att storebrodern isolerar sig med högljudda och våldsamma tv-spel.
Livet ska fortgå, predikar statsministern Jens Stoltenberg och kungen Harald V från tv:n, men det är svårt för Rebekka, som googlar fakta för att lära sig mer om terrorism och får mardrömmar som blöder in i serierutorna som en svart rök när hon vaknar, på ett för seriemediet effektfullt sätt. Fariba hanterar det genom att engagera sig i politiken, och går med i AUF (Arbeidernes ungdomsfylking).
Föräldrarnas oro knyts till kontrollbehovet och de ständiga försöken att kontakta sina barn på telefonen – därav titeln, när raden ”Missat samtal” kunde få så ödesdigra konsekvenser. Samanta Schweblin har uppfunnit den adekvata metaforen ”räddningsavståndet”, som en förklaring till förälderns försök att hålla sitt barn under uppsikt och skyddstillsyn.
Dåsnes tecknarstil är stiliserad men inte så tekniskt driven, något som är till berättelsens fördel, då hon skildrar en period när känslorna dominerar över intellektet. Rebekka förälskar sig också i en av eleverna, en kille med snyggt hår. Det blir – som vanligt inom genren YA – en del komplikationer. Serien som helhet präglas av det monokroma där en pastellig blå färg prioriteras. När de kysser varandra första gången överflödas rutorna av denna blå färg, och överlag arbetar Dåsnes med färg på ett sparsamt men mycket effektfullt sätt – i synnerhet den röda färgen, som tar sig in i rutorna när starka känslor ska exponeras. Annars är kärleken, liksom i den omåttligt populära Heartstopper, kyskt skildrad.
Det finns genom berättelsen också en omsorgsfull behandling av tystnader. Dåsnes söker sig bortom de enkla lösningarna, och visar hur mycket som kan gestaltas i de ordlösa gesterna – oftast manifesterat när en hand läggs i en annan. Dessa vänliga gester blir betydelsebärande när de ställs mot den ondska som representeras av massmördaren. Ibland blir det nästan för mycket vänlighet – som att de goda mödrarna är överrepresenterade. Rebekkas mamma är dessutom polis och oerhört förstående och behandlar båda sina barn så pedagogiskt att det strider mot all erfarenhet.
Ändå kan jag acceptera sådana klichéer. Boken lånar också av collegefilmens dramaturgi, med protagonistens självförverkligande som helst ska ske på en scen och vara en revansch för tillkortakommanden (i många filmer mobbning, här mer blyghet). Dåsnes verkar leka medvetet också med några av YA-genrens slitstarkaste troper, som när Fariba retas med Rebekka: ”DU KAN INTE TA EN KILLE SOM GILLAR DEN DÄR EMO-MUSIKEN FÖR GIVEN. / EN MÖRK PRINS! / HAN FÖRSTÅR DIG!” Vänskapen mellan Rebekka och Fariba är också det som gör det starkaste intrycket i serieromanen. Den vann Nordiska rådets litteraturpris i kategorin barn och ungdom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar