Det tar nästan emot att säga att Karin Boye hör till de underskattade författarna. De flesta har nog endast stött på henne i den obligatoriska svenskundervisningen på gymnasiet, med dikterna ”I rörelse” och ”Ja visst gör det ont”. Fortfarande är det för få som hyllar hennes dystopiska mästerverk Kallocain, och ännu färre hyllar hennes oslagbara coming of age-roman Kris, kanske 1900-talets bästa svenska roman.
Boye var mer än gymnasial poet, med andra ord. Hon var en oerhört produktiv författare, som publicerade fyra diktsamlingar, tre novellsamlingar och fem romaner under sin korta levnad. Till romanerna hör även Astarte – en djupt oroande bok som förebådar AI och upphävandet av gränsen mellan reklam och konst. Men jag har nu läst För lite, hennes näst sista roman (den utkom 1936), återutgiven av Bakhåll som låtit Johan Svedjedal skriva ett informativt efterord.
Eftersom Svedjedal i första hand är litteratursociolog uppehåller han sig vid upplagesiffror, och kan meddela att Boye långt ifrån var någon storsäljare. Även om Kallocain fick stor uppmärksamhet när den publicerades hade den bara hälften så stor upplaga – cirka 4000 exemplar – som romandebuten Astarte, som ingick i en nordisk romantävling (Boye erhöll andra pris).
Romanen För lite handlar om författaren Harald Måhrman. Som ung var han talangfull poet, men har gift sig och med två odrägliga söner på halsen tvingas han till brödskriveri, noveller som han själv föraktar. Hustrun Gertrud är en tarvlig nidbild av en ragata, som föraktar hans skrivande men inte tackar nej till de gunster det skänker henne. Tillbaka från utlandet anländer Haralds gamla flamma, konstnären Thea Werring. Nu ställs Harald inför ett dilemma: ska han välja konsten eller äktenskapet?
Att hustrun heter Gertrud kan inte vara någon tillfällighet, då Boye verkar ha inspirerats av Hjalmar Söderbergs eponyma pjäs Gertrud. Där slits huvudpersonen mellan sin make, nollan Kanning, den unge älskaren Erland (författaren), samt sin gamle älskare Gabriel Lidman, som också han anländer från en sejour utomlands. På något sätt låter Boye – inte utan viss ironi – Harald bli en Gertrud-gestalt.
För att ytterligare skruva till intrigen upprättar Boye ett tredje alternativ, den avdankade poeten Hannes Ährle, som helt gett upp det konstnärliga för en trygg inkomst på kontor. Vi hålls länge på halster i denna raffinerade roman. Alltså består hans alternativ av: a) konsten; b) äktenskapet; c) att ge upp alltihopa och satsa på en borgerlig karriär, bli bracka, helt enkelt. Samtidigt tampas han med vad som i vår tid kommit att kallas imposter syndrome, alltså att han upplever sig själv som en bluff i väntan på att bli avslöjad.
Ärligheten mot en själv är det stora temat för Boyes roman. Det blir också tydligt att hon knappast kan ha gillat barn, för porträttet av de små pojkarna i familjen Måhrman är inte till deras fördel. Allt det här leder till att Harald börjar bli allt bittrare, och inbillar sig vara passé. Camus har sagt att konstnärens största och motstridigaste faror heter bitterhet och belåtenhet, och det är mellan dessa Skylla och Karybdis Harald navigerar. Det är en roman som känns allt mer aktuell ju mer dagarna går – exempelvis håller ju Tidö-regeringen just nu på att montera ned alla förutsättningar för kulturarbetare att utöva sitt yrke.
Jag hade gärna sett den här romanen dramatiserad. Förra året såg jag en fin uppsättning som byggde på Kris i Vällingby, och även här finns dramatiska scener och konfrontationer som vore något för skickliga skådespelare att sätta tänderna i. Boye var otroligt mångsidig som författare med så mycket mer på sin repertoar än de fåtaliga dikter som blir många människors enda möten med henne. Hon är bra i kraft av sitt psykologiska skarpsinne, sin osentimentala och kompromisslösa blick på människans tillkortakommanden, men också på hennes dolda talanger och oinfriade potential. Det är en grov underskattning att stämpla henne som pessimist, bara för att hon ägde modet att närma sig svåra filosofiska frågor om viljans beskaffenhet och vad som utgör ett äkta liv.
Det är inte svårt att avtäcka likheter mellan romanens Harald och verklighetens Boye, en författare som var som mest produktiv i mitten av 30-talet. Som av en händelse – med tanke på att Harald inledde sin bana som poet – hade Boye året innan återvänt med sin starkaste diktsamling För trädets skull. Haralds diktsamling hette Tecken i rymden, en klart boyesk titel. Hon hade också strax innan avslutat sitt korta äktenskap, så det är uppenbart vilket val hon själv gjorde. Ändå, visar Svedjedal, gnagde försörjningsplikten hos henne, då hon i relationen med Margot Hanel var tvungen att stå för alla fioler – Margot kunde inte arbeta då hon var flykting från nazisterna i sitt hemland.
Det är förstås en välgärning att fler av Boyes romaner tillgängliggörs. Jag är medveten att Modernista häromåret samlade de fem romanerna i en tjock omnibus-version, men den som tränat för lite tyngdlyftning kan med fördel läsa den här mjuka pocketen från Bakhåll, då den också har ett snyggt omslag signerat konstnären Theo van Doesburg. För lite har sedan 1940-talet annars endast utkommit i en gräsligt ful volym från det obskyra förlaget The Sublunar Society 2018.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar