Tidigare i år var det en lång och periodvis hätsk debatt om pronomen, närmare bestämt förslaget att ersätta distinktionen mellan subjektet ”de” och objektet ”dem” med universalordet ”dom”. Som språkintresserad kan jag inte låta bli att följa alla sådana debatter, men ganska snart blev jag mer beklämd än upprymd. Varje gång jag såg ordet ”dom” uttalade jag det allt mindre med å-ljudet och allt mer med det dovare o-ljudet, som om det var svenska språkets dom som var föreliggande.
I framtiden kanske någon finner det intressant att vi år 2023 ägnade oss åt petitesser i stället för att oroa oss över något mer akut: att svenska språket kanske inte ens finns kvar om femtio år eller så. Nu låter det här förstås väldigt pessimistiskt, men tecken saknas inte. Om det är järtecken – onda varsel – eller bara krusningar, det får väl anstå än så länge. Eftersom jag är svensklärare och varit förälskad i det svenska språket sedan jag lärde mig läsa gör det mig väldigt orolig.
På gymnasiet har det alltid funnits en ansenlig del elever i mina klasser som jag tveklöst kallar läsare. Det vill säga, de som läser också på sin fritid, de som på skolbänken lägger fram böcker som inte ingår i kursplanen, för att ha dem lättillgängliga så fort en rast uppstår. De här elevernas antal kan variera från en handfull till en större del av klasserna.
För inte så många år sedan läste nästan alla böcker på svenska. De frågade om vilken av Dostojevskijs böcker det är bäst att börja med (Anteckningar från källarhålet, förstås), och om det var värt mödan att läsa något av Marguerite Duras (ja, men det spelar ingen roll var du börjar för allt är bra). De hade också erfarenhet av att som små barn tugga i sig rubbet av Maria Gripe, Tove Jansson, Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, med flera.
Och nu? De elever som har böcker ställer nästan undantagslöst fram dem på engelska. Gå in på någon av stadens boklådor, och du kommer att hitta flera hyllor med YA-böcker (Young Adult) på engelska. Eleverna läser serie efter serie av dessa tjocka böcker, och givetvis är det utvecklande för deras engelska, där de kan stoltsera med ett ganska imponerande ordförråd.
Dessutom: den elev som frågar efter Dostojevskij vill inte läsa Brott och straff utan hen vill läsa Crime and Punishment. Och Kafka? De har inte läst ”Förvandlingen”, utan de har läst ”Metamorphosis”, som den heter på engelska.
Jag kan luras till mycket, men inte att det här sker utan negativ påverkan på deras svenska ordförråd och deras svenska grammatikkunskaper. Elever som i skolan ska läsa böcker på svenska knotar och klagar, för svenskan döms ut som ”fattig”, ”töntig”, ”ocool”, och så vidare. Säg att det här då fortsätter i ytterligare någon generation, att vi får elevkullar som blir allt mer obekväma i att ta del av texter på svenska.
Är inte det här en mer angelägen fråga än att spekulera i om vi fortfarande behöver pronomenen ”de” och ”dem”? Universiteten har flaggat i flera år om hur dåligt förberedda gymnasieeleverna är när de ska skriva svenska, att de i många fall inte klarar av att formulera sig korrekt eller ens begripligt.
Inte konstigt alls, menar jag, som har sett hur kunskaperna i svenska har sjunkit de senaste tio åren eller så. Det är möjligt att jag är överdrivet pessimistisk här, men i den här takten är det bara en tidsfråga innan ungdomarna blir bättre på engelska än på svenska, och då väcks frågan vad vi i ett sådant samhälle ens ska ha svenska språket till?
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/9 2023)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar