Kokong, Jenny Hval, översättning Jenny Högström, Tankekraft

Musikern och mångsysslaren Jenny Hval har också gett ut ett par böcker, däribland den kryptiska Pærlebryggeriet från 2009. Nu har den översatts till svenska av Jenny Högström, och heter då Kokong.

Jenny Va? säger du, men det säger mer om dig än om henne som artist – som musiker gör hon en avantgardistisk spoken word, framförd med en barnslig Anita Lane-röst som yttrar vuxna saker. Alla hennes skivor är bra, men jag vill främst framhålla konceptskivorna ”Innocence Is Kinky” och ”Blood Bitch” (inte bara för att titlarna säger det mesta om innehållet).

Den påhittade staden Aybourne verkar ligga någonstans på de brittiska öarna. Dit anländer norska biologistudenten Jo, ung men något äldre än kurskamraterna. Hon blir utslängd från studentboendet, men hittar inkvartering hos ett nedlagt bryggeri, och bor där tillsammans med den ständigt berusade Carral, som pluggat litteraturvetenskap men nu fastnar i att läsa trashiga kärleksromaner. Där bor också grannen Pym, halvruttna äpplen och en massa insekter.

Romanen handlar om Jos studier och om knepiga föreläsare, förvisso, men också om den knepiga relationen till både Caral och Pym, och om knepiga britter. Hval skriver impressionistisk, utan att lägga till rätta och erbjuda förklaringar. Eller säg så här: cirka 90 % av svenska samtidsförfattare är neurotiskt angelägna om att inte bryta mot konventionerna, och skriver en prydlig prosa – tyvärr saknar den därmed WTF-ögonblick. Hval är inte ett dugg bekymrad om hur en roman ska se ut och struktureras – snarare övergår den till en början normala intrigen i allt mer drömlika och absurda utfall. Mot slutet blir det också överskridande på flera plan.

Här är det besinningslöst, queert, och på något sätt i strid mot det strategiska och uttänkta. Det borde inte funka – det borde bli kaos. Och kanske hade jag varit mindre imponerad om jag inte hade med hjälp av skivorna redan varit inne i Hvals estetik, som är så konsekvent och genomarbetad. Även här handlar det mycket om ett utforskande av sexualitet med de egna villkoren som bas.

Jo är en typisk resonerande romanfigur, blåögd utan att bli duperad av sin omgivning. Samtidigt bryter hon sig ut ur den inskränkthet som andra romanförfattare placerar sina karaktärer i – hon går på toaletten för att kissa åtta gånger, till exempel, vilket inte kan läsas som något annat än en metod för att göra henne mer levande. Även platsen är levande, konstaterar Jo när hon hamnar på bryggeriet: ”Kanske var det inte huset utan jag som var porös, tänkte jag. Kanske måste jag skaffa mig tjockare hud i den här staden.”

Det är en roman som ger en juxtaposition mellan Jos förändring och stadens förändring. Den som vistats en längre period på en annan plats än uppväxtorten känner igen sig i hur staden ändrar karaktär, inte är att lita på, som när regnet suddar ut eller utplånar nyinstiftade landmärken. Här finns också stalkers och blottare, obehagliga påminnelser om den ogästvänlighet som en främmande stad tillhandahåller.

På ett plan påminner Jo om huvudpersonen Ester i Marit Furns nyligen utkomna Abalone, vårens mest missförstådda roman. Båda är på något oförklarligt sätt vingklippta existenser, till synes oförmögna att förhindra de katastrofer som attraheras av dem. Och katastroferna behöver inte ens vara så värst dramatiska.

I Hvals roman förändras miljön i takt med att Jos livssituation förändras. Att kalla det surrealism vore en grov förenkling, men jag tror inte jag kommer på någon rättvisare kategorisering. Prosan är febrig, lågintensiv och bultande, rytmisk. Det är kanske knepigt, kanske skumt och kufiskt, men framför allt mycket övertygande och ett oförglömligt möte med det gränsöverskridande.     

Madalfabet, Kristina Nya Glaffey & Maja Lee Langvad, Basilisk

Det är svårt att både överblicka och överskatta Inger Christensens betydelse för den samtida skandinaviska poesin. Nog känns det som att var och varannan aspirerande poet när ett innerligt förhållande till Christensen, något som i sig väger tyngre än alla uteblivna priser under hennes levnad, där det icke realiserade Nobelpriset lyser som den värsta skamfläcken. Den kollegiala uppskattningen är dock av varaktigare halt, så därför skulle det inte förvåna mig om det då och då i framtiden framträder böcker där spår av Christensen kan hittas.

Som i den i dag utkomna Madalfabet, skriven av Kristina Nya Glaffey och Maja Lee Langvad. De har tidigare gett ut en handfull böcker vardera – Langvad är nog mest bekant för svenska läsare, med den ypperliga Hon är arg, som kom häromåret. Som den intelligenta läsaren redan har räknat ut är det här en bok som utgår från Christensens diktsvit Alfabet från 1981. Där utgår hon från Fibonaccis talföljd, där ett tal är summan av föregående tal i serien, där a har en rad, b två, c tre, d fem, e åtta och så vidare.

Genast ska sägas att Glaffey och Langvads bok är något kortare. Den radikala ändringen i deras bearbetning – som delvis kan sägas bestå av fan fiction – är att låta Christensens inventering av världen övergå i att lista olika matord. Texten är satt i röd färg. Jag hinner bara till bokstaven ”c” innan det börjar vattnas i munnen, när originalets citronträd ersätts av citronmånen. Det fortsätter, liksom i originalet, till bokstaven n, eller från aprikostårtorna till nötterna.  

En skillnad är att bokstaven ”j” invaderas av atombomben hos Christensen, med sakliga redovisningar av datum och antalet döda när den släpptes över Hiroshima och Nagasaki. För i hennes världsbild finns ju också det mest ohyggliga – idyllen som bokstavligen slås i bitar.

Ja, Glaffey och Langvad har skrivit en bok – utgiven på konstförlaget Basilisk – som är både knasig och följdriktig, en bok som balanserar mellan det vettlösa och meningsfulla, det raljant plojartade och det allvarligt syftande. Den är uppfinningsrik och påhittig, och deras spegelläsning får dem att hamna i en osäker position. Det är inte heller helt sant att atombomben anländer helt oväntat hos Christensen – det hemska smygs in på bokstaven ”g” med dess omnämnande av geväret, något som turneras av Glaffey och Langvads giftstoff.

Det som sker genom boken är en upprättad balans mellan det idylliska och det hotande, och nog stannar jag gärna vid en längre utredning av ordet ”is”, som ju är danskans ord för glass. Hos Christensen finns på motsvarande textställe en utredning om paradiset, och med snillrik känsla för glosorna stannar alltså Glaffey och Langvad vid ordets affix, -is. Så hos Christensen:

                                                                           men mørket

                      er hvidt, siger børnene, paradismørket er hvidt,

                      men ikke på den måde hvidt som en kiste

                      er hvid, hvis kister da findes, og ikke

                      på den måde hvidt, som mælken er hvid

Och så i den nya remixade versionen:

                                                                                     is

                      er et hit, siger børnene, Paradis Is er et hit,

                      vaniljeisen så hvid som en æggehvide

                      er hvidt, hvis ægget da findes, men ikke

                      på den måde hvidt, som mælken er hvid

Kritiker som ställs inför böcker som i någon mån bearbetar tidigare litteratur brukar i sina recensioner ställa sig frågan: ”Behöver man ha läst originalet för att ha behållning av den här boken?” Det vore mig främmande att ställa den frågan, av två anledningar. Dels är det en stygg kliché, och dels förutsätter jag att mina läsare redan är inlästa på Christensen. En annan, lika stygg kliché, anländer i dessa kritikers automatiska eftersläpande kliché-svar: ”Nej, men man har roligare om man har läst originalet!”       

Så om första intrycket av den här boken är att den är en oskyldig lek ersätts det allt mer av förvissningen om allvaret i uppsåtet. Originalets bleka lik, Ikaros, byts ut mot Irmas butiker, upplysta som kyrkor. Boken trissar också upp orden knutna till mat, till rent absurda nivåer. Överflödet ger obehagliga anknytningar, med ett överflöd som ter sig allt mer osmakligt, och skapar matångest. Genom bokens kataloger över maträtter och ingredienser hör jag en ihålig teaterviskning som insisterar: ”Lyxlirarnas tid är snart förbi …”

Som sagt, det lär komma fler böcker som utgår från Inger Christensen. Tidigare har från svenskt håll Ida Börjel gjort avtryck med sin bok Ma – tveklöst 2010-talets bästa svenska diktsamling. Glaffey och Langvads bok är mer blygsam, men jag skulle bli förvånad om det inte kommer att finnas anledning att återvända till den, inte bara för att den utgör en referensram för kommande verk. Dikt som i så här hög grad berör samhällsfrågor brukar ha en tendens att aktualiseras på nytt.    

Min imaginære venn, Anne Helene Guddal, Kolon

Ensamhet kan vara både en välsignelse och en förbannelse. Det sköna med att vara ensam kan från en stund till en annan förbytas i den fasansfulla vissheten att den kanske är oåterkallelig, och det du inbillat dig vara rofylld frid ersätts av ren skräck. Läsare är ensamma, kanske ibland ensammare än andra, och därför handlar väl så mycket om litteraturen om enslingar, utbölingar, outsiders, isolerade själar som bara fnyser åt alla välmenande ord att ingen människa är en ö …

Att ha en inbillad vän är nog en vanlig strategi. Neil Hannon i The Divine Comedy kallade honom Ben i en av sina mest förtjusande låter, ”My Imaginary Friend”, som slutar med den klarsynta insikten: ”He’ll disappear the day that childhood ends / And reality descends”.

Norska Anne Helene Guddal, som debuterade 2014 och varvar poesi med romaner, har i sin nya diktsamling den påhittade vännen som explicit tema: Min imaginære venn heter den. Man kan läsa den som en besvärjelse, fast då vet alla att skrivandet bara förtydligar ensamheten, ger den en fastare kontur – ungefär som spegeln på ett ohyggligt vis påminner om exakt hur ensam du är.  

Guddals poetik berör det enkla tilltalet. Hennes bok är tunn, och dikterna ger vid första åsyn ett beskedligt intryck. De är inte bara fåordiga, utan också repetitiva i ordvalet. I denna missvisande idyll finns en oro, gestaltad i knapphändiga strofer: ”Jeg og min nye imaginære venn forlater hjemmet ulåst / holder hender på gata utan at noen ser oss / og håper vi kommer tilbake til et tomt hus / strippet for all betydning”. Denna förhoppning ska nog svikas – betydelsen slipper vi inte undan så lätt, och så godhjärtad är den nog inte heller.

Det är inte tillräckligt storslaget för att bli tragiskt. Det enkla tilltalet styr tolkningen in mot det trasiga i stället, en enklare och mindre storslagen form av olycka. Det sorgliga består i vetskapen att den villkorslösa vänskapen är inbillad, och även om den känns bra går det inte att lita på. Inte ens en påhittad vän kan stanna i längden, verkar Guddal vilja säga med sin bok, och därför är det nya (uppdiktade) vänner som kommer och går.

Anslaget rör sig från det enkla till det absurda. Guddals upprepningar liknar en fix idé. Avskedet finns inskrivet i mötet. Sällan har jag läst en så tålmodigt och stillsamt skriven dikt, som litar helt på läsaren. Så liknar hennes dikter inteckningar i en stor skuld, i något som kan kallas och som hon kallar ”det främmande”. Här vågar hon sig på att omfamna och bejaka det mystiska – tillvarons fjärde dimension, det som i brist på annat kunde kallas ”det religiösa”.

Där finns skräcken närvarande, som en puls i ens livsvillkor, som i denna fina dikt:

                      Hver natt sover jeg alene

                      uten min imaginære venn

                      og når jeg åpner øynene

                      for å se om han likevel er i rommet

                      stirrer bare mørket tilbake

                      ikke hans mørker

                      ikke mitt

Som de här två citerade exemplen visar blir frasen, titelns ”min imaginære venn” en röd tråd, en refräng eller kanske snarare ett ackord – ett ödesmättat utopiskt tecken. Här görs skräcken också påtaglig i att det finns något större än de egna fasorna, att de egna mörka tankarna inte kan mäta sig med den yttre dysterhet som ruvar över oss.

Bokens andra del avviker dock radikalt, och då byts frasen (ackordet) ut. De mer klaustrofobiska dikterna i första delen, med dess hermetiska tilltal, ger vika för något som kan ge föreställnigen av att fönstret öppnas och luft äntligen släpps in. Detta sker utan att Guddal avviker i sitt troskyldiga tilltal. Därför ges boken en konsekvent ton som bidrar till det helgjutna helhetsintrycket.

I andra delen rör vi oss också vidare, ut i naturen. Blir dikten därmed friskare? Nja, här saknas en befrielse, något som kan ge människan – den instängda, ensamma människan – hopp eller lättnad. Om jag läser dikterna i del I som meditativa blir dikterna i del II mer existentiella.

Denna lilla bok har ett stort innehåll. Den pendlar mellan det formlösa och det formmedvetna. Enkelheten är skenbar, och skickligt manövrerar Guddal, med den insats som bara en stor poet kan unna sig, bort från allt prosaiskt. Dessa lätta ord sjunker in med en tyngd som, återigen, bara är förbehållet riktigt betydande poesi.  

Melankolins anatomi, Robert Burton, översättning Arne Melberg, Atlantis

Melankoli är en manlig åkomma. Karin Johannisson visar i sin ypperliga essä Melankolins rum från 2009 att när kvinnor närmar sig detta känslotillstånd degraderas de. Medan melankolin är det cerebrala lidandet, historiskt ofta förbehållet konstnärer, ges kvinnors liknande erfarenheter en kroppsligare definition: depression. Lite mindre förfinat så.  

Utöver att anlägga ett genusperspektiv kunde man se det från ett klassperspektiv. För nog har melankolin varit något eliten kunnat unna sig, då några av de mest framträdande symtomen är sysslolösheten och likgiltigheten. Sådant hinner den som är upptagen med att skrapa ihop till sitt levebröd inte fundera på, och därför är väl melankolin också västvärldens bidrag till sjukdomsfloran – ett typiskt I-landsproblem.

Men jag vill inte raljera över något så allvarligt. ”Vem är fri från melankoli?” frågar sig Robert Burton i sin omfattande studie Melankolins anatomi från 1621. Den är monumental, cirka 1300 sidor lång, och det är stört omöjligt att ta sig igenom kulturhistorien utan att stöta på referenser till den. Nu finns äntligen ett någorlunda generöst urval ur denna beryktade bok översatt till svenska, av den pålitlige ciceronen Arne Melberg.

Är det inte så att det finns ett stråk av melankoli i all stor konst, från Sapfo till Kazuo Ishiguro? Burton förlägger också melankolin till det konstnärliga temperamentet. Där hittar man den i populärkulturen inte bara hos klassiska depprockare som Joy Division och The Cure, utan även hos nutida sad boys som Lil Uzi Vert och Yung Lean, för att inte tala om sad girls som Lana Del Rey och Billie Eilish.

Det sägs ofta att stora komiker är de olyckligaste av människor. Burton, som givetvis själv led av melankoli, är mer än undantagsvis en skämtare. Förmodligen finns det desto större anledning att anamma humorn när man har stått öga mot öga med det olyckliga tillstånd som melankolin utgör. Den som varit deprimerad har förstås tillgång till andra typer av insikter än den som befunnit sig utom räckhåll för dess klor. Den som skrattar med högre insats gör det också med högre kvalitet.

Frekvent jämför Burton melankolin med det han med tidsenlig brist på finkänslighet kallar galenskap. På sätt och vis normaliserar han galenskapen, och det är nog något vi kan läsa och ta lärdom om. För vi borde lära oss att bli mindre rädda för det som inte anpassar sig till det vi uppfattar som normalt. Så blir hans slutsats att melankolikern ofta framstår som den klipskaste och mest snabbtänkta.

Förbluffande många av Burtons insikter är fortfarande träffsäkra. Det betyder förstås inte att vi ska anpassa oss till den vetenskapliga syn som han förespråkar. Trots allt har den medicinska forskningen gjort framsteg på fyra hundra år, och när han skriver om behandling med blodiglar är åtminstone jag en smula tacksam att jag råkar leva i detta århundrade.

Begreppet melankoli är härlett från de grekiska orden för svart galla (”melaina” och ”chole”), utifrån den humoralpatologi som förespråkade värdet av balans mellan fyra kroppsvätskor: vid överskott av svart galla lyder diagnosen melankoli. Om det låter stolligt kan du fråga dig om du tillhör de som duperades av Thomas Eriksons ”Omgiven av idioter” härom året. Om just den boken råkade vara grovt generaliserande är Burtons bok i rättvisans namn en säregen blandning av skarpsynthet och fördomar.

Så även om vetenskapen rör sig framåt förblir människan densamme, och nog finns det anledning även under 2000-talets hot om terrorism, miljöförstörelse och global uppvärmning att bli melankolisk. Visionärt nog skriver han om det nutida fenomenet ”Scandinavian gloom”, alltså de många deckarna och tv-serierna från vår geografiska utpost, fiktion som frossar i mörker och elände. Burton är inte nådig mot det hedniska Sverige, där kyrkan visserligen verkar, men i starkt underläge gentemot de breda folklagrens ogudaktighet.  

Burtons utfall mot samtiden visar också att mycket av det som irriterar och oroar i ens omgivning är konstanta inslag. Dessutom kan nutidsmänniskan gärna läsa på om 1600-talets varningar för köttätandet. Klarsynt nog kan han tillägga att melankoli är ett bra skydd mot andra – förmodligen värre – sjukdomar, helt enkelt därför att den som är melankolisk gärna drar sig undan de smittsamma miljöerna.

På ett märkligt sätt blir jag också upprymd av att läsa Burtons bok, kanske för att jag lidit av en kroppslig åkomma under drygt en månad (borrelia, med dess följder av begränsad rörlighet). En av sviterna har varit en förtvivlan som jag hade kallat melankoli om jag vore konstnär, och depression om jag vore kvinna. När Burton kallar det för ett överskott av svart galla blir jag plötsligt övertygad om att det är en fullständigt korrekt slutledning.     

 _________________________________

Fem melankoliska tips:

Albrecht Dürer, ”Melencolia I” (kopparstick, 1514). En bevingad kvinnlig figur omgiven av objekt med höga symbolvärden: olika slags verktyg, en vågskål, en sovande hund, en fladdermus, en klocka, ett timglas, och mycket mer. 500 års konsthistoria har inte lyckats ge en definitiv tolkning av verket.

Reszo Seress, ”Gloomy Sunday” (låt, 1933). Den ungerska kompositören skrev den dystra texten om saknaden när en älskad närstående dött. Låten är också känd som ”självmordssången”, och bland de odödligaste versionerna kan nämnas Billie Holiday (1941) och Anna von Hausswolff (2010).    

Morrissey, ”Late Night, Maudlin Street” (låt, 1988). Bland Morrisseys hundratals melankoliska låtar är nog denna den mest tårdrypande. Den handlar om ett självföraktande berättarjag som lämnar föräldrahemmet och upplever den oupplevda kärlekens djupaste misär.

W.G. Sebald, Saturnus ringar (bok, 1995). Sebalds verk är en blandform mellan roman och essä, och detta är nog hans både bästa och sorgsnaste verk. Huvudpersonen har skrivits ut från en klinik där han behandlats för depression, och fotvandrar nu i östra England, allt olyckligare.

Lars von Trier, Melancholia (film, 2011). Ett bröllop spårar ur när brudens depression bryter ut, följt av ankomsten av planeten ”Melancholia” som träffar jorden i den vackrast iscensatta apokalyps som skådats. Pjäsen spelades nyss med stor framgång på Spira, och kan nu ses i Värnamo.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/4 2019)

Mörkrets hjärta, Joseph Conrad, översättning Christian Ekvall, Bakhåll

Behövs verkligen en ny översättning av Joseph Conrads klassiker Mörkrets hjärta? Ja, säger förlaget Bakhåll, som gett Christian Ekvall förtroendet att förvalta detta verk som tidigare finns i tre olika översättningar. Den senaste kom 2006 och var signerad Einar Heckscher, men den var så inkompetent att man bör förbigå den med tystnad. Annars är Margareta Odelbergs ofta omtryckta version från 1960 duglig, om man till äventyrs inte skulle få tag på Louise Renners första översättning från 1949.

Själva handlingen är inte mycket att orda om. Det är en pessimistisk dom över 1900-talet, utfärdad 1899 då Conrad skrev verket, eller 1902 då det först publicerades i bokform. Det skulle dock dröja till efter andra världskriget innan det fick sin nuvarande status – tänk på att första svenska översättningen kom strax efter skändligheterna från kriget blev offentliga.

Romanen är full av fällor för en oinitierad läsare. Den första är att Afrika aldrig nämns, utan platsen kallas ”mörkrets hjärta”. (En av Heckschers många försyndelser var att han just skrev ut flera av romanens mångtydiga symboler i bokstavliga referenser, till exempel kolonialmakterna). I detta mörkrets hjärta har västerlänningen Kurtz, en produkt som hela Europa bidragit till, samlat mer rikedomar åt det koloniala Belgien än någon annan, och låtit sig dyrkas av hedningarna. Samt gjort sig skyldig till rysligheter som Conrad effektfullt bara antyder, men som kanske just därför blir så mycket mer kusliga.

Hans historia berättas av Marlow, en alldaglig hjälte som Conrad tidigare begagnat som interlokutör, och poängen är att han förtäljer sin historia på ett skepp på Londonfloden Themsen, för en skara åhörare. Han misslyckades första gången han berättade om Kurtz öde (spoiler: han dör på slutet, yttrande ett av litteraturhistoriens mest pregnant gåtfulla ord, mer om detta strax), för dennes blivande hustru, hans ”tillkommande”, som hon benämns med ett av romanens många misogyna uttryck. Nu ska han ställa saker till rätta, göra bot för sin lögn, sin censurerade version som kvinnan fått höra.

Men ljög han verkligen? Låt oss titta på Kurtz sista ord, det som Conrad ger beteckningen att ”he cried in a whisper […] a cry that was no more than a breath”:

The horror!

Så här har det översatts tidigare. Renner (1949): ”Skräcken!” Odelberg (1960): ”Ohyggligt!” Heckscher (2006): ”Vilken fasa!” Nu tillkommer Ekvall (2019): ”Skräcken!” Ja, lite oväntat återanvänder han Renners kanske något för bokstavliga transkribering. När Kurtz ligger för döden lyckas han bara åstadkomma ett ihåligt ljud, suveränt gestaltat av Marlon Brando i filmen Apocalypse Now! 1978. Konsonantsammansättningen ”skr-” torde vara svårare att åstadkomma på dödsbädden. Därför är Odelbergs val lämpligare, i sin ljudlikhet.

Conrad är i sin roman nästan parodiskt förtjust i ord som fördunklar och mystifierar. Därför blir det en svårgenomtränglig berättelse, men å andra sidan är den så kort att man gärna läser den många gånger. (Hur många? Vågar knappt säga, men jag har nog läst den ett par gånger mer än 20.) Likaså staplar han adjektiv på varandra, inte i syfte att öka förståelsen, utan mer för att täcka över en ursprunglig betydelse. I stället för att sprida ljus skänker han mer mörker. Det är också bokstavligen en mörk bok, där utöver det flitiga bruket av ord som ”mörk” och ”svart” och ”skugga” finns en hög frekvens av ord i det dimmiga fältet, såsom ”dimma”, ”suddig”, ”rök”, ”dunkel”, ”suddig”, etc.

Det mörka finns på flera nivåer. Dels i den redan på slutet av 1800-talet ofta utnyttjade klichén om Afrika som en mörk plats, och dels i metaforen om själens mörker, illustrerat av Kurtz härjningar. Men även i hur Conrad växlar, och ger oss bilden av det västerländska som det sanna mörkret, i bilden av London som en tidigare mörk plats, invaderad av romarna för två tusen år sedan. Dessutom utmynnar hela berättelsen i att omgivningen under nattens gång blir allt mörkare, och slutorden är en av romanens otaliga symboler: ”En svart molnbank blockerade flodmynningen, och det lugna farvatten som ledde till världens ändar flöt dystert fram under en mulen himmel – som om det ledde in i hjärtat av ett oändligt mörker.”

Kurtz är alltså summan av Europa: en psykopat som hänsynslöst och egoistiskt roffar åt sig vad han önskar och förmår. Frustrerande nog får vi inte veta vad han har behövt göra för att kunna tillskansa sig dyrgriparna. Människooffer? Kannibalism? Pedofili? Homosexualitet? I romanen blir med Ekvalls ord Marlows omdöme om Kurtz så här: ”en anhängare av metoder för vilka tiden inte var mogen. Jag var osund! Men det var i varje fall inte illa att få välja sin mardröm.” Var inte denna mardröm – något senare kallar sig Marlow ”lojal mot den mardröm jag hade valt” – för en man på slutet av 1800-talet just homosexualitet? Conrad skrev sin roman två år efter att Oscar Wilde hade frisläppts från fängelset för två års straffarbete för ”gross indecency” (ungefär ”grov oanständighet”). Annars kan man hitta flera spår av ”giftig maskulinitet” (toxic masculinity) i berättelsen om Kurtz och Marlow.

Dödskallarna som Kurtz har dekorerat sin hydda med – med ett undantag är ansiktena vända inåt – blir en osmaklig påminnelse om människans natur, alltså flera årtionden innan andra världskriget. Dock var kolonialismen på flera sätt ett förstadium till de två stora 1900-talskrigen, och något som visar hur förutseende Conrad var.

På slutet av 1970-talet attackerades boken av Chinua Achebe, som bland annat kallade Conrad för ”a bloody racist”. Det han var mest upprörd över var att Mörkrets hjärta studerades på universitet världen över av aningslösa professorer och studenter. Även om jag inte tycker det är lika lätt att ta Conrad i försvar som Olof Lagercrantz gjorde i sin studie Färd med Mörkrets hjärta, så måste man komma ihåg de vitas inbilska nonchalans och ställa den i paritet med de svartas återhållsamma värdighet, när européerna inte gör annat än skämmer ut sig.

Ekvalls översättning lyckas återge Marlows talspråkliga jargong på ett lämpligt sätt, möjligen som en effekt av att han tidigare översatt Hemingway. Om Odelbergs översättning är den bästa hittills brister den något i hur Marlow ibland låter som en pilsnerfilm från 1940-talet, medan han här åtminstone ger ett trovärdigt intryck av autentisk sjöman. Det hör också till den här översättningens förtjänster att Marlow ges ett mer alldagligt idiom, liksom att den betonar hans egenskaper av observatör, den som noterar oegentligheterna – att han sedan inte ingriper är en annan sak, något som vi kanske inte ska förebrå honom för.

Något annat som tydliggörs nu är den ironi och sarkasm som romanen är full av. Opinionen mot kolonialismen svängde något senare än denna konstnärliga bearbetning av ämnet – Conrad var på många sätt en konservativ man, och det ligger inte till hans fördel att han offentligt var så oengagerad i rättsliga frågor. Så till största del lyckas Ekvall skingra något av de rökridåer Conrad var så flitig med. Det finns en språklig medvetenhet hos Conrad, kanske som en följd av att han hade engelskan först som sitt tredje språk. Han var ytterst medveten om hur ord manipulerar, och Kurtz blir sinnebilden för genidyrkan och den tänkbara charlatanens förmåga att utnyttja språket för att nå framgång. 

Det brukar sägas att en klassiker är en bok som möjliggör nya läsningar och tolkningar, och det stämmer verkligen i detta fall. Mörkrets hjärta är ett tidsdokument, en historisk källa av yppersta dignitet, ja, men också ett visionärt konstverk av djärvt slag. Att läsa denna bok, att ägna sig åt den teckentydningen, gör dig till en bättre läsare generellt. Frågan om Kurtz är ett geni eller någon som duperat sin omgivning fortsätter fascinera även efter många omläsningar.

The Water Cure, Sophie Mackintosh, Hamish Hamilton

Det finns åtskilligt att både glädjas åt och förundras över avseende skotska Sophie Mackintoshs debutroman The Water Cure, som nog var en av fjolårets mest uppseendeväckande engelska romaner. Att en debut kan vara så fullfjädrad. Att den också kan bli så skräckinjagande, trots att den saknar förankring i skräckgenren. Snarare balanserar den mellan dystopin och postapokalypsen, utan att egentligen syna sina sympatier.

Främst är det en roman som är fylld av överraskningar, så jag ska försöka avstå från alltför långt gångna spoilers. Men intrigen är både barnsligt enkel och vuxet komplex, och utnyttjar mytens sammansatta egenskaper i ett växelspel mellan det lättfattliga och det invecklade. Dystopin har väl annars blivit något av en kliché, i synnerhet inom YA-litteraturen.

På en avlägsen ö huserar ett par, som möjligen är gifta. De har tre döttrar, som möjligen är deras egna (släktbanden reds ut något på slutet, men jag säger inte mer så länge). Pappan – snillrikt döpt ”King” – försvinner, och kvar blir kvinnorna. Utanför ön finns den större världen, som möjligen har gått under av ett gift som knyts till manligheten. Att Mackintosh åsyftar toxic masculinity är klart nog. Fast vi kan inte vara helt säkra på att världen utanför är den mest förgiftade: möjligen sprids inom familjen ännu värre gifter.  

Pappan har ägnat sig åt hård kontroll av döttrarna med hjälp av olika kurer – titelns vattenkur är en av dem, en drunkningslek, en annan kallas ”kärleksterapin”. När döttrarna var små drogades de ned med sömntabletter. Till ön kommer ibland andra kvinnor för en kortare tid, förstörda kvinnor från den förgiftade världen, och när de undergår kurerna kan det gå illa för dem. Döttrarna härdar ut på olika sätt.

De turas om att inleda romanen, med monologer från i tur och ordning Grace, Lia och den något yngre Sky. Grace är gravid. Till ön kommer så två vuxna män samt en pojke, och det triggar förstås igång ett dramatiskt händelseförlopp, som allt mer rör sig mot urladdningar. Denna andra del av romanen återberättas av Lia, och handlar mycket om samspelet mellan kropp och tanke, hur båda så att säga utvecklas av erfarenheterna. Vi blir också varse att fiendskapen inte bara är ett yttre hot, utan att familjen i sig ger både beskydd och risktaganden.

Kusligheterna kryper fram successivt. I stället för att göra kvinnorna till offer för ett strukturellt system ges de hos Mackintosh agens. Det vore en förenkling att entydigt läsa hennes roman som ett svar på #metoo – snarare är det som att hon bestämt sig för att ge ett svar på Goldings Flugornas herre – det gamla tankeexperimentet hur tjejer skulle ha agerat i en liknande situation.

De hårda villkoren ger också förutsättningar för en råbarkad humor, som när en av de nyanlända männen ber om vatten, och mamman svarar med en gest mot havet: ”Knock yourself out.” Här ska inte ordas för mycket om hur romanen utvecklar sig med männens ankomst, men det är med stor skicklighet Mackintosh leker med våra förutfattade meningar, våra stereotyper och fördomar – som när hon ger männen rovdjursliknande konnotationer, men utan att underskatta potentialen hos kvinnornas handlingskraft.

Döttrarna som levt i sin skyddade värld blir också något av arketyper för naiva spån, samtidigt som de äger den typ av försvarsmekanismer som man kunde se i gamla västernfilmer, alltså när de beskedliga hjältarna gavs revanschens initiativkraft. Och på tal om förenklingar så är det kanske lockande att läsa denna berättelse allegoriskt, men det är ännu en underskattning av den subversiva kraften i Mackintoshs säregna prosa. Det är väl ett orättvisande felslut att så fort en roman innehåller symbolik – denna är rik på metaforer, som i sig rör sig mellan konkretisering och abstraktion – ska den tolkas allegoriskt, något som nästan alltid leder till självklara slutsatser och tråkiga tolkningar.

Att kvinnorna, de förstörda kvinnorna, har slutat att komma väcker också nya tankar av ovisshet hos döttrarna: ”That they have stopped coming could mean the world has improved, or that it is worse than ever. That they are dying on distant shores in their dozens, hundreds, thousands. That they are living lives of violence, their bodies shaped by it, their words painful, the air a jagged mess in their throats.”

Passager som denna har förorsakat jämförelser med Margaret Atwoods romaner, och det är kanske inte helt långsökt. Även hos Mackintosh finns den oresonliga tonen, den där obändiga viljan att nå resultat utan kompromisser. I sina bästa stunder skriver Atwood utsökt spekulerarnde fiktionsprosa, och man kan nog med fog säga något liknande om The Water Cure, att den rör sig i denna spekulerande genre, alltså spekulerande inte i den meningen att den i spekulativt syfte uppmuntrar till våld, utan att den gör ett försök att visionärt behandla nutidens frågor med ett implicit ”tänk om …” som ledstjärna.   

Det finns i döttrarnas – i synnerhet hos Lia – en benägenhet till klichén, men det är i så fall bara ett resultat av deras isolering, som gjort dem så troskyldiga. Så går hon omkring på ön med sitt ”förrädiska” hjärta, tror sig vara ”döende” om ingen vidrör hennes kropp. Men vad Mackintosh är mer intresserad av är att demonstrera hur våld inte är något som trappas upp – det är inget som slår till ”med regelbundna intervaller”. Nä, våldet bara slår till, utan förvarning egentligen, när du är som mest oskyddad. Plötsligheten är ett våld i sig, något som gör våld på själva tillvaron.   

Som jag tidigare sa har dystopin på senare år blivit så utbredd att den blivit en kliché, och även riskera att bli avväpnad. Låt mig därför vara tydlig: undergången är ingen nallebjörn som man ska gulla med. Den är djävligt farlig, och ska helst inte intas i några större doser, eller alltför frekvent. Säger någon att hen gillar att läsa dystopier kan du vara säker på att det inte är någon som har egna erfarenheter av att stirra in i avgrunden.

Sophie Mackintoshs sinistra roman är våldsam, oroande på ett djupt plan, och inget du ska läsa för att mätta ditt behov av trivsamt umgänge med domedagen. Det här är skadligt, och hennes budskap är beklämmande: människan tar vad hon vill, och vi är alla kapabla att skada andra. Det finns en central rovdrift hos oss, och den är girig som fan och man ska inte ta för lätt på den.

solen går ner det verkar omöjligt, Peter Mickwitz, Förlaget

Går det att skriva en diktsamling på åtta dagar? Ja, om du frågar finlandssvenske Peter Mickwitz, som i sin nya bok ”solen går ner det verkar omöjligt” utgår från talet åtta, och under en dryg vecka skriver åtta dikter om dagen, inalles 64 dikter. Dessa låter han sedan vara oredigerade.

Det låter förstås lättsinnigt, och experimentet är kanske inte hela tiden givande. Dock finns det något befriande i det ogarderade skrivandet. Han beskriver det han har framför sig, och något meditativt finns det allt i det närstående. På ett försynt sätt skärps vår uppmärksamhet inför de bekanta inslagen i vår tillvaro. Jag har läst flera av Mickwitz tidigare böcker, och han brukar vara påhittig och småbusig, men sällan har han varit så utmanande som i denna.

Vad händer om vi slutar utöva självcensur, om vi bejakar ett mer frigörande förhållningssätt?  Kanske vi ställs öga mot öga med en ny sorts ärlighet: ”världen kommer inte att gå under, det gör mig / outsägligt ledsen, i ljuset av undergången / såg jag allt, nu har jag bara mörker, / kan någon hjälpa mig tillbaka”.

Långt över gränsen. Erotiska historier om begär och skräck, Carl-Michael Edenborg, Vertigo

Den produktive Carl-Michael Edenborg utkommer i dag med ännu ett alster, en novellsamling om erotikens mörkaste skrymslen. För några år sedan utkom Över gränsen, och nu återbördas författaren till moderskeppet, förlaget Vertigo som han länge navigerade över, med Långt över gränsen. Än en gång ska demonstreras att inga tabun är tillräckliga.

Mörka skrymslen, som undantagsvis inte behöver lysas upp (även om incesttemat från förra samlingens handgripliga exempel här övergår i en mer oskyldig fantasi). Till hans försvar ska sägas att det mörka ofta kontrasters med det ljusa. Inte så att det blir gladporr, men det uppskruvade tilltalet tar på något sätt udden av det som annars skulle bli helt smaklöst (”djävulen i herr Jones” är ju en kul eufemism). Här finns en karnevalisk och stundtals anarkistisk ådra, som Edenborg gärna tömmer in på sista droppen (vad dessa droppar innehåller kan ni själva räkna ut).

Det karnevalsartade luftas i noveller som kan sägas vara anti-rojalistiska och anti-religiösa, två fixeringar som återkommer i flera noveller. Sålunda det förstnämnda i en saga om en kung som förbannas av en dam från tjärnen, och i en alternativ kungalängd som listar mindre insmickrande sidor, och som finkänsligt nog avslutas med nuvarande kungens morfar.

Och det anti-religiösa skönjs lite här och där, i återkommande utfall, men också i en skildring av Himlen, där Gud utsätts för ett spratt som förstås inte hade fallit i god jord i mindre sekulariserade länder än Sverige. Så kan man väl i någon mån vara tacksam över tryckfriheten, även i en gränsöverskridande bok som denna, som ibland låter verkligheten tippa över i för mycket fantasi, eller om det är tvärtom.  

Här övergår ofta yttre skräck i inre plågor, och nog finns i denna korta samling noveller en del minnesvärda karaktärer. Uppsluppenheten kan också smitta, när Edenborg ger sina berättelser en anstrykning av gangster-estetik. Han skriver så att säga med flinet i mungipan, det där straffbara flinet som man både stör sig på och finner oerhört charmigt: ”Hon flinade. Tänderna var sannskyldigt engelska. Dåligt med resurser i Himlen. Tandvården troligen privatiserad. Inte ens här fick man vara i fred från dom jävla liberalerna.”

Edenborg, som jag kallade produktiv, ibland kanske för produktiv för sitt eget bästa, faller då och då in i slarvfällan med en del upprepade troper och en korrekturläsning som verkar ha varit försumbar. Men här finns ändå en uppfinningsrikedom och en påhittighet som bländar, med könsöverskridande exempel och där variationen annars består av änglar och bläckfiskar, bland annat.

Min invändning mot boken är att man inte blir delaktig. Andra kan definiera gränsen mellan erotik och pornografi, men i en bok som denna skapas en distans, som paradoxalt blir större ju högre författarens insats blir. Sålunda utlovas på baksidestexten en inblick i ”författarens mörkaste vrår”, men det stannar ändå vid det relativt harmlösa, speciellt om man jämför den novellen med några av de andra – eller kanske ännu mer om man beaktar den förra novellsamlingen, som på något sätt gick längre i uppkäftighet och i sina omstörtande uppsåt.  

Låt gå också för att det flyhänt skrivna kan ge ett nonchalant intryck, liksom att nödlösningar blir ett lite väl närvarande inslag, där Edenborg lyckas hitta varje intrigs minsta kryphål. Vad som ändå visas är väl att sexet kan jaga skräcken på flykten, den skräck som livet ofrånkomligt inrymmer.  

Abalone, Marit Furn, Bonniers

Marit Furns andra roman är en kuslig roman från ett Sydafrika präglat av våld och rasism. Den är övertygande, spännande och oförutsägbar, och blir en successiv nedstigning i ett nytt Inferno.

I prologen placeras vi omedelbart i Sydafrika, på en badstrand. Efter en vit maktdemonstration – den här gången av en vit man som avvisar en svart kille – ger sig en liten pojke ut på havet med en surfbräda. Under honom simmar en haj i åttor, varv efter varv.

Marit Furn debuterade 2016 med Skuggan, en fantasifull och underhållande roman om Strindbergs Inferno-kris. När hon nu återkommer sker det med något som kan sägas utgöra en ny nedstigning i ett helvete. Abalone är döpt efter en mollusk som är ett attraktivt byte på den kinesiska marknaden, och de tjuvfiskas nattetid av romanens Tom.

Han är en typisk brudmagnet som bor på vandrarhem, och Ester är en svensk journalist som har flytt till Sydafrika efter att hennes pappa har dött. Tillsammans med Tom bedövar hon sig med sex och droger. Tiden ser ut att vara början av 2000-talet.  

Miljön är starkt präglad av sexism, rasism, och ett latent våld. Esters försök att som frilansare skriva reportage om fängelsekunder avbryts tillfälligt när hennes fotograf mördas. Om det ter sig udda för en svensk författare att skriva fiktion post-apartheid påminner jag om Åsa Fosters sydafrikanskt förlagda novellsamling Man måste inte alltid tala om det från 2014.

Jag var mäkta imponerad av Furns debut, och det finns ingen anledning att revidera det omdömet nu. Abalone är en roman som subtilt skriver fram en slags kuslighet som skickligt undviker pedagogiska pekpinnar, även när hon tar upp aktuella problem. Hon bevarar ämnenas integritet, tar sig an dem liksom vid sidan av, och förstärker min uppfattning om fiktionens överlägsenhet när det handlar om att ge djupgående insikt om samhällsfrågor.   

Inledningsvis stör jag mig på några saker. Furn hushållar så länge med informationen att jag hinner bli frustrerad. Den uppenbara symboliska liknelsen mellan titelns mollusk och Ester är för uppenbar. Och varför måste Ester falla för en så uppenbar fuckboy som Tom?

Dock förändras bilden av honom successivt, och även Ester blir någon annan än den lite störiga tjej hon är i början. Helt enkelt för att de är oförutsägbara, och gestaltade som trovärdiga individer, med helt separata tonfall – i synnerhet Tom blir allt mer levandegjord med sina unika språkliga maner. Den ensidiga bilden av honom nyanseras också betänkligt.

Prologen som jag nämnde kunde ha skrivits av Stig Dagerman, och nog finns här något av dennes förmåga att krypa in under skinnet på läsaren. Eller säg så här: Furns stil befinner sig någonstans mittemellan Hemingways stenhårda isbergsteknik och Dagermans ångestladdade symbolik.

Men hallå, är det inte en björntjänst att jämföra en så relativt oetablerad författare med Hemingway och Dagerman? Kanske. Fast här finns en egen röst, ett tonfall som ger ett tillförlitligt intryck. Furn skriver bildrikt, men inte överlastat. Och hon berör existentiella frågor på ett sätt som måste kallas självständigt.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/4 2019)

Enquête

Några elever på skolan som går Humanistiska programmet har nyligen gjort en enkät om litteraturkritik, och jag svarade på deras frågor.  

Vad är litteraturens syfte enligt dig?

Jag är inte så förtjust i att tala om litteraturens användbara aspekter, eller när man talar om att man ska läsa för att bli en bättre människa. För mig är läsningen en privat angelägenhet, ett sätt att resonera med sig själv om svåra frågor. Inte heller tycker jag om begrepp som verklighetsflykt, utan jag ser läsning som ett sätt att konfrontera verkligheten.

Går det att säga vad som är litteratur med ”hög kvalitet” eller är det helt subjektivt?

Inte helt subjektivt. Å andra sidan är kvalitet kontextuellt, både kulturellt och tidsmässigt. Så det som idag kallas en bra bok betyder inte att den blir läst 25 år senare, och likadant med plats, att en bok som är populär i Kina inte behöver bli det i västvärlden, och vice versa.

Litteratur med ”låg kvalitet” också? Vad utmärker den?

Klichéer i språket och stereotypa karaktärer. Låg kvalitet kan också vara romaner som nästan helt gör sig beroende av dialog, speciellt när alla karaktärer har samma språk. Dålig struktur: händelser bara staplas på varandra. Överdriven redovisningsplikt, dvs allt ska förklaras. 

Och vem ska få avgöra vad som är ”god smak” eller hög kvalitet?

Helst jag! Men allvarligt, de som har litteraturen som sitt jobb, som visar gott omdöme. Det skapas ju mer eller mindre omedvetet en konsensus, typ att Sara Stridsberg anses som mer högkvalitativ än Mari Jungstedt. Ibland kan dock den här konsensus vara kvävande, att det finns behov att någon gång slå hål på vissa myter och etablerade sanningar.  

Hur viktig är ett verks målgrupp i bedömningen av vad som är hög-/lågkvalitativ litteratur?

Jag kan anta att ex för en YA-bok är målgruppen ”unga vuxna”, och då kan bedömningen påverkas, fast jag förstår ärligt talat inte frågan. Kanske för att jag är så obekant med begreppet ”målgrupp”. Jag läste ju Kafka när jag var 14, inte för att någon hade sagt att man skulle göra det, jag bara råkade hitta en bok på biblioteket, och blev fascinerad.

Tycker du att det finns en tydlig gräns mellan populärlitteratur och finlitteratur?

Ja, kanske, fast jag tänker sällan på det. Givetvis, när jag var yngre och läste mycket skräck förstod jag ju att det kallades både populärkultur och skräp (bl a Stephen King). Men det var ju också något av lockelsen, att vuxenvärlden förfasades och skrev arga debattartiklar. Det gjorde det bara mer lockande. Sedan på 90-talet omfamnades King av kultursidorna, och då var det förstås inte lika roligt längre. Gränsen finns, jo, men jag kan också tröttna på viss finkultur, tycka att den är fruktansvärt tråkig ibland, men det gäller ju all kultur, inklusive film, musik etc, att man kan inte alltid lyssna på Bach, liksom, eller bara se filmer av Kurosawa.

Vilka verk har du läst som var svårplacerade?

Kanske en del skräck, som Poe och Lovecraft, definitivt både populär- och finkultur, men också Haruki Murakami, Joyce Carol Oates. Å andra sidan är många klassiker populärkultur: Jane Eyre säljer varje år ofantliga mängder, och räknar man in försäljningen från 1847-2019 har den definitivt sålt mer än mycket som kallas populärkultur …

Vilka författtare och verk tycker du tillhör den svenska litteraturhistoriska kanonen??

Romaner:

Almqvist, Drottningens juvelsmycke

Lagerlöf, Löwensköldska ringen

Hellström, Snörmakare Lekholm får en idé

Stridsberg, Drömfakulteten

Trotzig, Dykungens dotter

Dramer:

Söderberg, Gertrud

Dahlström, Järnbörd

Norén, Personkrets 3:1

Poesi:

Södergran

Stagnelius

Jäderlund

Björling

Ekelöf

Essäer:

Lindqvist, Myten om Wu Tao-Tzu

Dagerman, Tysk höst

Strindberg, Inferno

Varför?

Varför? Nöjer mig med 16 st. Personligt urval, men kanske för att flera av dem säger något om Sverige, svensk mentalitet, språk etc. Dvs viktiga böcker, både estetiskt och politiskt. Inte heller onödigt svåra. Men det är klart att någon annan skulle ha sagt Tranströmer, Harry Martinson, eller någon annan tråkmåns. Men det här är min lista, även om man tvingas kidnappa två finlandssvenskar. Fast jag tror att den som läser dessa böcker kommer att stärka sin svenska identitet med 100 %. Om jag bara fick bidra med en: Snörmakare Lekholm … Ingen annan svensk bok har så tydligt visat vad det innebär att vara svensk.

Hur tror du synen på vad som är finlitteratur kommer att förändras?

Så länge jag kan minnas, sedan slutet av 80-talet, har man varit rädda för att finkulturen ska ätas upp av fulkulturen (eller populärkulturen, som ni så finkänsligt kallar den). Då hette det: ”Rambo eller Rimbaud?” Än så länge är deckare, thrillers, feel good-romaner räknade som mindre värda än prisbelönta böcker. Och det kommer nog att vara så i överskådlig tid. När inte ens Jan Guillou, som ägnat typ 45 år åt att försöka ta kål på finkulturen, när inte ens han lyckas, då går det nog inte (för han har väl nedlagt en massa andra byten?).