att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 apr. 2019

Min imaginære venn, Anne Helene Guddal, Kolon


Ensamhet kan vara både en välsignelse och en förbannelse. Det sköna med att vara ensam kan från en stund till en annan förbytas i den fasansfulla vissheten att den kanske är oåterkallelig, och det du inbillat dig vara rofylld frid ersätts av ren skräck. Läsare är ensamma, kanske ibland ensammare än andra, och därför handlar väl så mycket om litteraturen om enslingar, utbölingar, outsiders, isolerade själar som bara fnyser åt alla välmenande ord att ingen människa är en ö …

Att ha en inbillad vän är nog en vanlig strategi. Neil Hannon i The Divine Comedy kallade honom Ben i en av sina mest förtjusande låter, ”My Imaginary Friend”, som slutar med den klarsynta insikten: ”He’ll disappear the day that childhood ends / And reality descends”.


Norska Anne Helene Guddal, som debuterade 2014 och varvar poesi med romaner, har i sin nya diktsamling den påhittade vännen som explicit tema: Min imaginære venn heter den. Man kan läsa den som en besvärjelse, fast då vet alla att skrivandet bara förtydligar ensamheten, ger den en fastare kontur – ungefär som spegeln på ett ohyggligt vis påminner om exakt hur ensam du är.  

Guddals poetik berör det enkla tilltalet. Hennes bok är tunn, och dikterna ger vid första åsyn ett beskedligt intryck. De är inte bara fåordiga, utan också repetitiva i ordvalet. I denna missvisande idyll finns en oro, gestaltad i knapphändiga strofer: ”Jeg og min nye imaginære venn forlater hjemmet ulåst / holder hender på gata utan at noen ser oss / og håper vi kommer tilbake til et tomt hus / strippet for all betydning”. Denna förhoppning ska nog svikas – betydelsen slipper vi inte undan så lätt, och så godhjärtad är den nog inte heller.

Det är inte tillräckligt storslaget för att bli tragiskt. Det enkla tilltalet styr tolkningen in mot det trasiga i stället, en enklare och mindre storslagen form av olycka. Det sorgliga består i vetskapen att den villkorslösa vänskapen är inbillad, och även om den känns bra går det inte att lita på. Inte ens en påhittad vän kan stanna i längden, verkar Guddal vilja säga med sin bok, och därför är det nya (uppdiktade) vänner som kommer och går.

Anslaget rör sig från det enkla till det absurda. Guddals upprepningar liknar en fix idé. Avskedet finns inskrivet i mötet. Sällan har jag läst en så tålmodigt och stillsamt skriven dikt, som litar helt på läsaren. Så liknar hennes dikter inteckningar i en stor skuld, i något som kan kallas och som hon kallar ”det främmande”. Här vågar hon sig på att omfamna och bejaka det mystiska – tillvarons fjärde dimension, det som i brist på annat kunde kallas ”det religiösa”.

Där finns skräcken närvarande, som en puls i ens livsvillkor, som i denna fina dikt:

                      Hver natt sover jeg alene
                      uten min imaginære venn
                      og når jeg åpner øynene
                      for å se om han likevel er i rommet
                      stirrer bare mørket tilbake
                      ikke hans mørker
                      ikke mitt

Som de här två citerade exemplen visar blir frasen, titelns ”min imaginære venn” en röd tråd, en refräng eller kanske snarare ett ackord – ett ödesmättat utopiskt tecken. Här görs skräcken också påtaglig i att det finns något större än de egna fasorna, att de egna mörka tankarna inte kan mäta sig med den yttre dysterhet som ruvar över oss.

Bokens andra del avviker dock radikalt, och då byts frasen (ackordet) ut. De mer klaustrofobiska dikterna i första delen, med dess hermetiska tilltal, ger vika för något som kan ge föreställnigen av att fönstret öppnas och luft äntligen släpps in. Detta sker utan att Guddal avviker i sitt troskyldiga tilltal. Därför ges boken en konsekvent ton som bidrar till det helgjutna helhetsintrycket.

I andra delen rör vi oss också vidare, ut i naturen. Blir dikten därmed friskare? Nja, här saknas en befrielse, något som kan ge människan – den instängda, ensamma människan – hopp eller lättnad. Om jag läser dikterna i del I som meditativa blir dikterna i del II mer existentiella.

Denna lilla bok har ett stort innehåll. Den pendlar mellan det formlösa och det formmedvetna. Enkelheten är skenbar, och skickligt manövrerar Guddal, med den insats som bara en stor poet kan unna sig, bort från allt prosaiskt. Dessa lätta ord sjunker in med en tyngd som, återigen, bara är förbehållet riktigt betydande poesi.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar