Till dem det angår, Einar Már Guðmundsson, översättning John Swedenmark, Heidruns

Ovanligt nog figurerar författaren i helfigur själv på omslaget till Einar Már Guðmundssons diktsamling Till dem det angår. Mest liknar det en byline-bild på en utrikeskorrespondent – en ungt förnöjsam Staffan Heimerson kanske. Medan en hel del av Guðmundssons romaner har översatts till svenska har vi fått nöja oss med ett urval dikter för mer än tjugo år sedan. Nu utkommer denna diktsamling från 2019, i pålitlig översättning av John Swedenmark.

 

Det rör sig om 32 dikter uppställda i 7 avsnitt, som i viss mån har utrikeskorrespondentens perspektiv. Det är klimatdikter skrivna i ett ohejdat flöde som upprepade gånger påpekar att det är kvart i början och kvart i slutet. Sent på jorden, som det brukar heta. Diktjaget flanerar, registrerar, och är som gängse betraktare sällan delaktig i det som sker. Allt skildras utifrån.

 

Dikterna handlar om hur svårt det är att behålla illusionerna i en värld som bara är intresserad av att krossa dem. Det öppnar för dråpliga och absurda situationer, som tangerar surrealismens estetik. Det kan också närma sig den typ av vaghet som poesin trivs i. Alltså där det utskrivna bevarar sin brist på förenkling. Där det diffusa bär på sin egen styrka.  

 

Dessa absurda ögonblick kan bara fångas i flykten:

 

Jag lär mig att flyga

eller jag lär mig inte att flyga

Ändå flyger jag, från en mörk källare,

omkring i tankens atmosfär

 

Nyss flög tre poliskonstaplar

österut över stan

och kraxade som korpar

 

Jag sover djupt i mitt djup

 

Det finns i dikterna något osorterat, pratigt och ofokuserat, och mycket upprepning av dörrar och fönster och att utsättas för andras svek. När Guðmundsson anspelar på ett känt John Lennon-citat erinrar man sig att han skrivit romanen Beatles-manifestet, utan att ta ställning för om det är väsentlig information. Ofta handlar dikterna om dikten själv, och den typen av resonemang kan bli väl snäva eller bara tråkiga.

 

Det är en kosmisk dikt där Guðmundsson lämnar vissa saker ofullständiga eller oklara, samtidigt som det finns en benägenhet till utfyllnad, i uppvaktningen av det cirkulära och det fortsättande, som om han skriver på en evig dikt. Där blir paradoxerna slentrianmässigt hanterade, eller om det bara är så att jag inte är mottaglig för det flitiga bruket av spetsfundigheter, eller den typ av livsfilosofi som förmedlas (som, med en annan vinkling på omslaget, tillhör kåsörens genre).

 

Världens beklagliga tillstånd är föremål för intresset, men det blir sällan någon skärpa i angreppen: ”Det är längesen jag skrev dikter, / men nyligen kvinnor fick rösträtt / och tiden är liksom vattnet / droppen som urholkar stenen / Jag vaknar med svaret på tungan / men kommer inte ihåg frågan”.

 

Så även om språket ibland putsats lite för mycket till blanka klichéer hittar jag enstaka dikter som gör det värt att läsa även poesi av Guðmundsson, såsom en ganska fin kärleksdikt:

 

Min lott var att hitta dig

på vägen hit

in i den här världen

in i det här hemmet

den här drömmen

den här dikten

att öppna dörren

att öppna fönstren

att öppna sinnena

allt som går att öppna

Målet, Jonas Rasmussen, Faethon

Ordet mål är en homonym. Det har alltså olika betydelser, beroende på intresse, läggning och kontext. Alltså har den som jobbar på restaurang sin definition (ett mål mat), den som jobbar som lärare en annan (måluppfyllelse), den som intresserar sig för det fotbolls-EM som inleds i dag en annan (skillnaden mellan vinst och förlust), den som intresserar sig för lingvistik en annan (dalmål) – samt den som följer rättegångar en annan (ett ärende i en rättegång).

 

Det är den sista betydelsen som är utgångspunkten och ingångsvinkeln till Jonas Rasmussens nya diktsamling Målet. På omslaget till denna enkelt eleganta bok i letterbox-format syns en uppställning spikar, lika krokiga som de bokstäver barnet mödosamt plitar ned. En ledtråd? Kanske. Boken är konceptuell ända in i valet av typsnittet (Myriad Pro, som används till Sveriges Rikes Lag). Den är indelad i fem kapitel, som med lagparagrafen som stöd följer en rättslig process: Målet ropas på, Huvudförhandling, Sakframställan, Slutplädering, Domslut.

 

Liksom i Kafkas infernaliskt frustrerande roman Processen får vi inte veta anklagelseakten. Det är väl en bild för livet: att ha fötts är att acceptera skulden, hur obefogad vi än uppfattar den. När K. säger "Men hur kan någon människa vara skyldig" fnissar vi lätt. Misstanken är tillräcklig i sig: domen behöver inget definitivt att förhålla sig till. Så länge människan tvivlar verkar rättsapparaten förbli nöjd. Och det finns anledning att tvivla, något Rasmussen inte tröttnar på att påminna oss om:

 

                      Jag tvivlar på verklighet och fantasi

                      Jag tvivlar på allt om fiktionen

                      Jag tvivlar på konstens förmågor

                      Jag tvivlar på litteraturens förmågor

                      Jag tvivlar på narrativ och på betydelse

                      Jag tvivlar på en stadig puls som bär

                      Jag tvivlar på att dessa ord är dessa ord

 

Kataloger som denna upprepas genom samlingen. Det är ett allt vidare tvivel som manifesteras, ett allt mer omfattande tvivel, som sprider sig, i del efter del. Här finns också som en refräng tankens knivar, saker som hakar i varandra.

 

Att Rasmussen uttalat refererar till Inger Christensen är inte förvånande: han arbetar som översättare, och har översatt en hel del dansk poesi av lysande snitt. Det är också konceptuellt utfört, hur hans bok knyts samman av idén, och hur utförandet håller sig nära denna grund.

Om vi lärt oss att domstolen ger oss slutgiltiga svar är poesin förstås mer intresserad av motsatsen – att generera fler frågor. Så fungerar också Rasmussens dikt. Den som väntar sig förlösning får fortsätta leta. Det kunde betyda att poesin inte är lika säker på sin sak. Jag skulle vilja hävda motsatsen. Den kan sägas vara ännu säkrare, att den arbetar med en ytterligare form av säkerhet och sanning. Att poesin är alternativ på det mindre dåliga sättet än vi uppfattat den som på sistone (”alternativa sanningar”): ”Sanning som en vägg, / som ett monster av begränsning”. När sanningen ljuger blir lögnen sann, skulle en kiastisk uppställning påstå.

 

Det förlopp som Rasmussen skildrar visar då hur misstanken är det avgörande, och något har vi väl lärt oss av Kafka. Vi har alla någon gång gjort något otillbörligt. Även att avstå är ett brott, ofta kanske mer värt en rättegång än de faktiska handlingarna. Exempel: att inte vara tillräckligt framträdande, att dra sig undan. Som John Betjeman hävdade när han på ålderns höst svarade i en tv-intervju om han hade något han ångrade, att han inte hade haft sex tillräckligt ofta.

 

Ångern gör saker med oss, och det dåliga samvetet kan inte hjälpa oss när det är för sent. Målet är en finurlig bok, som utvecklar den diminutiva poetik som Rasmussen verkat i, med utgivning på förlaget Trombone. Nu, på Faethon, fortsätter han släppa ut en hel myrstack i sin läsares skalle – och där sprids det dunkla men viktiga budskapet.   

Snö och potatis, Cecilia Hansson, Natur & Kultur

Snö och potatis är en roman om norrländsk identitet. Det handlar om Luleå och Tornedalen, om förlorat språk, om oförmåga att prata om annat än snön och potatisen, om dopp i kopp med mandeln kokt och med rätt sorts lök, om snabbmat på Frasses, om trimmade moppar, om kaffe på fat, om badhusets klordoft, om myggen, om fleecejackor, om döden. Och om en del annat.

 

Cecilia Hansson fortsätter sin färd inåt med sin nya roman. Titelns snö och potatis har hon lånat från Herta Müller, men metoden är självständig. Hennes förra, Au pair, gav oss tillfälle att lära känna en romanfigur som rastlöst tog sig an sitt förflutna, i form av den dubbla förälskelsen i Wien och en tysklärare. Nu är det den vuxna berättaren som tar sig ännu längre bakåt till sin barndom för att utreda platsens betydelse i att forma en individ.

 

I generell mening vet vi så lite om andras liv, och det gäller kanske i synnerhet våra föräldrars liv. Eller är det jag som tar miste här? Det kanske är något typiskt norrländskt? Min morfar, från en by i Västerbottens inland med knappt ett dussin gårdar, brukade samla ihop sina julklappar och gå in i en liten skrubb och öppna dem i efterhand, eftersom han inte förmådde visa sin glädje och tacksamhet. Han pratade aldrig om sig själv.

 

Efter en prolog som innehåller en roadtrip norrut in i barndomstrakterna tas vi sedan allt närmare den kärna som utgör en människas liv, den plats varifrån vi härstammar. Den vuxna författaren visar i små glimtar ett familjeliv med maken och dottern, det kivas lite, men också de tillknäppta mötena med mamman som frågar vars hon och maken åkt med bilen. De har åkt till sanatoriet där hennes mormor vistades, men svaret blir att de bara varit en stund på stan.

 

Hanssons blick på det förflutna är lätt vemodanstruken. När boken inleds med bilfärden norrut är skärpan dåligt inställd, tycks det mig: vad ska det här bli för slags bok, egentligen? Sedan är det både skarpt och precist när vi följer med, och lager efter lager av barndomsminnen avtäcks. Från den bokstavliga resan rör vi oss omärkligt mot en inre resa. Det blir också mer övertygande när händelser bara läggs fram, utan försök att tolka och sätta in i sammanhang. Saker plockas fram, vi tittar på dem tillsammans, men vi dröjer inte vid dem: bokens struktur är också luftig och tillåter inga längre digressioner.

 

I boken förekommer något som kunde kallas platsens stolthet. Dramatiken kan finnas också i det som inte är storslaget, utan helt vardagligt. Hansson visar också exakt hur det är att vara barn: att både befinna sig fullkomligt inuti något viktigt och samtidigt utanför detsamma. Vad detta viktiga är ger sig aldrig till känna för barnet, bara att det är något som uppfattas som väsentligt och livsavgörande, och att det frustrerande nog känns som att det som betyder något för en finns någon annanstans, oklart var. Därav vår rastlöshet, vår brist på respit, vår ständiga oförmåga att slå oss till ro, och vår vantrivsel vid allt som upplevs som stagnation.

 

Hansson skriver om den leda man upplever som barn, som något som gått förlorat. Den resurs som finns i att ha tråkigt. Det som ger oss möjlighet att upptäcka våra gränser inom oss. Därav denna tidsresa:

 

Att skriva sitt ursprung är att skapa en berättelse om tillblivelse. Det är inget som görs i en handvändning. Ofta tar det andra vägar, via andra teman. Vrider sig runt bröstkorgen. Den jag till sist blev och den jag var. 

 

Där bland barndomsminnena finns också den systematiska mobbningen som ett oläkt sår, och den livslånga beredskap som den alstrar: att man därefter ständigt är på vakt, beredd att försvara sig. Där finns inblickar i hur litteraturen fungerar som en av de vägar ut för den rastlöshet som vår hembygd planterar, att man med hjälp av läsning kan göra det outhärdliga hanterbart. Den skelning romanens Cecilia åker till Boden för att få behandlad som barn ger sig ibland till känna även i vuxen ålder, i form av ett dubbelseende, och det behöver verkligen inte vara en belastning för en författare. Så uppfattar jag det som romanens nyckel, att Hansson behåller båda blickarna verksamma. Dels den intakta blicken på barndomen, och den nuvarande reflekterande blicken.

 

Genom livsförloppet fungerar självständigheten och integriteten som en slags kompass för berättaren, men det är samtidigt något som drar henne tillbaka till denna ursprungliga plats, något som binder henne med starka trådar, knyter fast henne vid denna barndom. Man kan spjärna emot och fjärma sig hur mycket man vill – något drar en ändå tillbaka. Kanske det ska kallas rötter, att vi i slutändan inte har något val, att vi kan röra oss i fysisk mening men vi förblir träd som känner fantomsmärtor efter det vi lämnat bakom oss i marken.  

 

Man kan utan att ta till för mycket hävda att tiden står stilla på landsbygden. Det brukar vara ett nedsättande omdöme, men mer och mer tänker jag att det är ett sympatiskt life hack. Åtskilligt har blivit bättre under de senaste säg 30 åren, men det finns också saker som vi har lämnat bakom oss och som vi aldrig kan få tillbaka. Måste det alltid vara nostalgiskt att längta tillbaka? Kanske Hansson med sina senaste böcker försöker hitta en kompromiss, inte bara mellan dåtid och nutid, utan också mellan förståelse och acceptans.  

 

För den delen kan det visa sig att vår moderna tid ändå bara är en parentes i världshistorien. Det är mycket som talar för att vi inom kort är tillbaka i ett självförsörjande liv, där potatissättningen återigen blir något vi måste prata om. Och då är det landsbygdsborna som kommer att ha försprång över alla stadsbor med sina onödigheter, sina renoverade kök och trädäck och motorgräsklippare.

Av ingen kvinna född, Franck Bouysse, översättning Lotta Riad, Tranan

Den franska romanen Av ingen kvinna född lånar drag av gotiken för att förmedla en historia om universell ondska. Det är ambitiöst, men en smula spekulativt när rysligheterna staplas på varandra. 

 

En ung präst gör ett besök hos ett sinnessjukhus, för att välsigna en av de döda kvinnliga patienterna. Under hennes klänning ligger anteckningar som han i smyg får med sig därifrån. Sedan följer kvinnans historia, och den är av förskräckligt slag.

 

I Franck Bouysses roman Av ingen kvinna född finns alla ingredienser från den gotiska romanen, som var så populär i slutet av 1700-talet, och vars språk och berättarteknik har påverkat mycket av den moderna romanen. Här finns det upphittade manuskriptet som ska ge sken av autenticitet, den oskuldsfulla unga kvinnan som rövas bort av en olustig usling, den opålitliga atmosfären, undergångsstämningen, samt den spirande men omöjliga kärleken. Liksom i de gotiska romanerna utspelar sig allt under ett vagt förflutet, kanske slutet av 1800-talet.

 

Rose är bara fjorton när hon säljs av sin far, och hamnar i klorna på en otäck husbonde, som lever i ett slott tillsammans med en äldre dam (”demon”, kallar Rose henne). I ett av rummen har husbondens hustru isolerats, svårt sjuk. Snart nog visar det sig att husbonden har ett uttalat syfte med Rose: hon ska föda honom en arvinge, så han börjar våldta henne på nätterna. Medan den gamla damen bevakar allt från en stol, alltmedan hon mumla ramsor. 

 

Det är en knepig roman, minst sagt. Bouysse väljer att förmedla lejonparten av berättelsen från Roses perspektiv. Det är rimligt, då vi tänks följa hennes öde i takt med att prästen läser hennes anteckningar. Men vi får förloppet skildrat också från några av de andras perspektiv, såsom pappan och mamman, samt den unge man som också vistas i slottet, Edmond.

 

Därmed splittras romanen i två partier: Roses förtvivlade berättelse i första person om hur hennes troskyldighet möts av det perversa sammanblandas med de andras tankar, utan att det blir utrett hur vi som läsare får tillgång till dem. Romanen hade tjänat på att nöja sig med att skildra Roses historia från hennes perspektiv. Genom pappans version får vi tillträde till det dåliga samvetet för att han sålt sin dotter, men det är en onödigt övertydlig markering.

 

Den kärlekshistoria som växer fram mellan Rose och Edmond är också märklig. Stilistiskt liknar det ett oväntat möte mellan Barbara Cartland och William Faulkner. Det är en roman som bågnar av ambition, men vars energi inte räcker för att återberätta en arketypisk historia om att bli inspärrad.   

 

Det är verkligen en ryslig historia som vi får ta del av, och det är mycket övergrepp och blodspillan som skildras. Under våren har jag läst ett antal romaner som också ägnat sig åt att gestalta skändligheter: Fernanda Melchors Orkansäsong, Marieke Lucas Rijnevelds Obehaget om kvällarna, Douglas Stuarts Shuggie Bain. Är det en bra utveckling?

 

Nog för att romaner i första hand inte alltid ska vara uppbyggliga, men jag lämnar Bouysses roman med en fadd eftersmak, och tycker inte att den ska ställas i paritet med Melchor, Rijneveld och Stuart, helt enkelt för att deras romaner saknar spekulativa drag. För vad lär man sig av den här romanen som man inte visste redan? Att ondskan existerar behöver inte betyda att vi måste popularisera den.  

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/6 2021)

20TAL #3 2021

Smickrande nog blev jag tillfrågad att skriva om dumheten i några svenska samtidsromaner för 20TAL:s temanummer som nu föreligger. Eller, vänta nu: borde jag känna mig förolämpad?

I vilket fall skriver jag om Tone Schunnessons Dagarna, dagarna, dagarna, Valerie Kyeyune Backströms Ett nytt England, samt Zara Kjellners Manhattan. Jag hittar en felande länk mellan Per Hagman och John Keats. Vill man inte läsa min essä kan man som vanligt hitta mycket annat. Finge jag bara välja en text är det förstås Kristoffer Leandoers personliga skildring av dumheten utifrån exempel hos Proust.

Orientering, Skurups skrivarlinje 2021

Som ett tidigt sommartecken anländer antologin som sammanställs av Skurups skrivarlinje, som summerar ett läsårs vedermödor. Årets bok, Orientering, är till det yttre lik flera av sina föregångare. Fler kvinnor än män skriver, fler skriver poesi än prosa. Liksom tidigare handlar det också mycket om studentlivet, om naturen, om lätta droger och tungt hångel, om grön sommar och John Bauer, och en del om våld. Den pandemi som inleddes i fjol har ju redan satt spår i flera av årets utgivna fiktiva böcker, men här dominerar den inte alls.

 

De nitton deltagarna är i demokratisk anda uppställda alfabetiskt, och en genomgång skulle kunna uppmärksamma var och en av dem. Generellt är det en genomarbetad samling. Många arbetar med vagheten, och visar dess nödvändighet, när den ska samarbeta med precisionen. En viss vaghet krävs för att det inte ska bli övertydligt. I den här boken hittar jag ett geni och arton begåvade författare.

 

Här skriver Emilia Alvarez några av de mest sommartecknade blomstrande dikter jag läst på länge. När hon övergår i prosa blir det än mer övertygande, och öppnar mot mer bärande avgrunder, där det idylliska infekteras av något vagt hotfullt. Arvid Boströms diktion är åt det mer slängiga hållet (när Bengt Ohlsson slutar skriva krönikor finns en ersättare färdig här). Men han visar också sårbarhet i sina dikter. Hans Carlsson skriver en ovanlig klimatdikt, som tar sig an ett nyhetsflöde på ett piggt sätt.

 

Hos Nino Forss berättande dikter finns också en sårbar kärlek, men också fin medvetenhet om färger och hur de ska presenteras. De korta sekvenserna skapar balans mellan humor och allvar. Nadja Gollbo har fullständig närvaro i texten när hon skriver om sex och färger, bra bildspråk och en språkmedvetenhet när hon tar sig an sitt innehåll. Hon har också bra liknelser: ”Det finns bara timmar och dagar och de flyter i en ström av honung: sega, drypande och gyllene av ljuset. Det är sommar, den har bara börjat.”

 

Samlingens klart lysande stjärna är Frej Haar. Hen har skrivit något som liknar en recension av Katarina Frostenons bok K, men det är ett angrepp som utmynnar i en privat historia om kön och genus, en furiös essä som söker upp all potential som finns i språket, i viljan att häva sig utan att förhäva sig: ”I nästa liv vill jag vara en dinosaurie. En amöba. Ett dammkorn. En domkraft.” Det är en våghalsigt hyperfokuserad text, lika bitsk som den är konstruktiv i sitt sätt att försöka förstå. Tror inte jag läst något lika drabbande av en oetablerad författare sedan jag för nästan tio år sedan som medlem i Consts redaktionsråd läste Lidija Praizovics text om Biskops-Arnö.

 

Argt och konstruktivt är det också hos Li Kristjansdottir, när hon skriver en novell om NMR, och om våld som föder mer våld. Joel Larsson skriver med precision om studentlivet, om svampar och den skräck som kan frammanas ur tomma intet. I Jorunn Lavonius naturdikter är floran prydligt presenterad, där ett personligt minne försöker göra sig hörd förbi naturens skyddande hinna. Det blir den egna erfarenheten som på något sätt vinner över naturinslagen, och det gör dikterna starkare, när hon väl släpper på driften att förhålla sig till det konkret omgivande.

 

Nora Madsen är den som kanske tydligt illustrerar den svåra balansgången mellan vaghet och precision. Att det behöver vara vagt, men förhoppningsvis inte diffust. Madsens noveller är konkreta men uppluckrade, och det är befriande hur hon arbetar i olika texttyper, och varierar tonläge och stämningsläge utifrån de skilda förutsättningarna. I Elsa Meyers tio korta bidrag finns ett öga för tillvarons dråpligheter, som kan få en att tänka på Lydia Davis. Viss risk föreligger att det erinrar om stand up-monologen ibland: ”Killar, alltså …”

 

Jag tycker väldigt mycket om Nanna Mikkelsens novell ”Våra kära vänner”, som lägger fram en dramatisk situation. Det här är så bra att man kan hitta likheter med några av Katherine Mansfileds bästa noveller (som ”Bliss”), men det blir ändå inte osjälvständigt. Det är bara en stark novell, som befinner sig långt ifrån den gängse dirty realism som man brukar hitta i svenska samtidsnoveller. Mikkelsen skriver om kometer, om lycka som ska infrias, och även om det är oslipat är det bra läsning, med mycket outtalat mellan raderna.

 

Mona Monasar skriver essäistisk poesi om James Baldwin. Implicit finns ett resonemang om hur internettrollen hatar sönder sitt psyke, och att det kan finnas värre saker än att själv bli utsatt för hat, såsom identitetsförlust. Det är en skarp, modig text. I Hilma Olssons novell drömmer en hårfrisörska om sex med en av kunderna, men nöjer sig med en mindre attraktiv älskare. Det är en novell som skickligt gestaltar huvudpersonens förtvivlan, och sårigheten förmedlas osminkat och oförutsägbart.

 

Den poesi Lisa Quartey skriver är både generisk och originell. Här märks det att hon är en bra läsare, men hon tar sig an sitt material på ett ibland nydanande sätt, och skriver både varierande och konsekvent. Hennes färgkatalog liknar en barnbok, rolig och alarmerande. Och den som kan skriva så här insiktsfullt om färger kommer det att gå bra för:

 

Himlen     Blått som himlen     Himlens välvningar och himlavalvet

     Blått som tystnaden är blå     Och sorgen     Som timglas tårar och tid

Tiden     Den är blå     Och sömnen     Stillheten är blå     Och drömmen

     Fallet och frosten     Floden och forsen     Den eviga evigheten

 

Liksom några av de tidigare poeterna söker Hillevi Ringgren efter ords likhet. Hennes dikter om hästar söker och söker en form, där associationerna och rimmen ska fästa. Kebron Tesfamikael skriver komprimerat i fyra olika texttyper, där överanvändandet av ordet ”surrealism” stör en aning, hur medvetet greppet än är. Den entusiasm Jelena Wikberg ansluter till i sitt nostalgiska resevykort från Jugoslavien är svår att motstå, även om narrativet behöver utvecklas i en längre berättelse. Och David Östbergs korta dikter (71 ord totalt) frammanar desperation och otrygghet på ett övertygande sätt, även om jag även här gärna sett en utveckling i ett längre format.

 

Som sagt tidigare, Skurups skrivarlinje är en plantskola som bara under 2000-talet fostrat författare som Ida Börjel, Andrzej Tichý, Linus de Faire, Negar Naseh, Hanna Nordenhök, David Väyrynen, Anna Axfors och David Zimmerman. I årets bok finns alltså arton talangfulla författare, där jag inte skulle bli förvånad om en handfull plockades upp av förlag. Vore jag själv förläggare skulle jag genast kontakta Frej Haar.  

Jag, du, vi, Johan Rantala Bonnier, Ekström & Garay

Efter en lovvärd debut i fjol med Ak(c)ne utkommer redan poeten Johan Rantala Bonnier med sin andra diktsamling. Jag, du, vi delar olyckligt nog titel med Kristoffer Leandoers fina bok om Proust, men annars har dikterna här stabiliserat sig mot ett mognare och mer självständigt tilltal. Medan debuten var inriktad mot en viss snårighet i gloslistan är registret här mer avspänt.

 

Det är en konceptuell bok, där vardera pronomen uttrycks i arton korta treradingar, där de tre sektionerna inleds med ordet ”Jag”, ”Du” samt ”Vi”. En titel som denna kunde få en att anta att en kärlekshistoria var i annalkande. Men riktigt så arbetar inte Rantala Bonnier. Det konceptuella formatet ger dikten viss likhet med tweets, och kanske (den eventuella) framtiden kommer att skylla på twitterfiering, men det är inte så illa med det: snarare fungerar denna form för den typ av aforismliknande sentenser som odlas här. Likaså uppmuntrar det en estetik som lägger sig nära fragmentet, och romantikens vurm för ruinen och dess skörhet, snarare än dess skönhet.

 

Tre olika illustratörer bidrar till ett visst intryck av förfrämligande, och det ska genast sägas att det här är en genomarbetad och vacker bok, fint formgiven med det solitt mörka omslaget med sin vackert handskrivna titel. Jaget i den första sektionen är ensamt och olyckligt, vilset och oroligt. Bildspråket är något forcerat och jagat, på gränsen till det överlastade. Å andra sidan liknar det den franska 1800-talssymbolismen, med sin förkärlek för ångande excesser och drypande dekadens:

 

                      Jag besitter en grundlig rot med symmetriska fåror

                      där röd sörja porlar under fri arrogans och förljuget

                      krossat glas[.]

 

Som enskilda dikter gör de ett avsevärt starkare intryck än dikterna i debuten, men faran i det systematiska bildspråket ligger i att en slags distans kan uppstå till innehållet som ska förmedlas. Så småningom träder ändå en människa med kontur fram. Snarare än ”vem” blir frågan ”vad” detta du är:

 

                      Du fantiserar om att blotta halsen och flodskummet

                      och hallucinationer och sedan gömma dem med

                      andras svarta tungor[.]

 

I detta du etableras också en oro, som om Rantala Bonnier vill visa att det är vad som förenar oss – den ständiga oron, som inte helt kan utplånas i mötena som uppstår. För när det blir dags för den förväntade förlösningen, där jag och du ska uppgå i ett vi, innebär att delar av oron försvinner, medan annan oro uppstår och tilltar. Det lugn vi erhåller är villkorat och vekt, men ändå på något paradoxalt sätt slitstarkt.  

 

Liksom bildspråket är genomkomponerat är allitterationerna flitigt använda. Bra så, även om det kan bli för mycket av det goda i en så relativt kort diktsamling. De enskilda dikterna i sig fungerar, men när de läggs efter varandra uppstår en mättnad. Själva idén att skriva i en logisk följd skapar ändå en framåtrörelse och en sällsynt spänning, och själva utförandet är originellt. Det här är en klart bra bok, helt enkelt.

 

I den del där ordet ”Vi” inleder blir tilltalet än mer kosmiskt, och det utmynnar i en lågmäld, mild optimism. Förvisso är det lätt att känna igen sig i och dela kritiken mot tidsandan i några av dikterna, som sedda som helhet liknar små ampuller av språklig sensibilitet:

 

                      Vi för med oss sammanpressad balans och förborgade

                      fotografier av våra slött saltade egon och tvivlet ljuder

                      och svider[.]

Väder, Jenny Offill, översättning Alva Dahl, Natur & Kultur

Hur ser ett korrekt återgivande av verkligheten ut i skönlitterär form? För hundrafemtio år sedan: i långa återberättande partier där repliker mejslades ut och tillät alla att uttrycka sig vältaligt och omständligt, och där alla lyssnade färdigt på de långa monologerna. För hundra år sedan: som ett enda flöde, där olika medvetanden avlöste varandra i sömlösa versioner, misstänkt likartade. Talet tog sig in i tanken, och om det sena 1800-talets roman uppmuntrade agerandet var det tidiga 1900-talets roman introvert.

 

Och nu? Fragmentet är vad som dominerar. Korta stycken, och en berättelse som hela tiden står och stampar, som om den väntar på att få börja. Stillastående? Mer åt det bidande hållet. Åtminstone när amerikanska Jenny Offill fattar pennan. Hon lanserades för fem år sedan på svenska med den förtjusande romanen Avd. för grubblerier. Nu finns äntligen hennes andra roman översatt, Väder. Återigen handlar det om relationer, och återigen med oron som outtalad huvudperson.

 

En protagonist finns annars. Hon heter Lizzie, är bibliotekarie på ett universitet i en stadsdel i New York, gift med Ben som varit akademiker men nu designar dataspel. De har sonen Eli, som går i en slags elitskola. Lizzies bror Henry är drogfri narkotikamissbrukare som försöker bilda familj med halvhippien Catherine – det går så där. Lizzies liv går ut på att hjälpa andra mer än att hjälpa sig själv: hon curlar maken, tillbringar mesta tiden med sin bror, och hjälper mer än gärna mamman och svärmodern, samt främlingar och grannar, och den gamla vännen Sylvia, som gjort karriär som poddare och behöver en assistent som kan besvara alla alarmistiska frågor hon får från sina följare. Och så oroar hon sig: för världens tillstånd, för sitt värkande knä …

 

Så, vem är Lizzie? Hon är en obetydlig, alldaglig figur, och det som sticker ut är just hennes oansenlighet. Hon är ju som du och jag, tänker jag: någon som försöker hålla ihop sitt liv när det håller på att falla sönder. Och förresten är det inte bara hennes egna liv som är på väg att rasa: världens slut är nära förestående, i form av klimathotet, mössen som hon ser lite varstans i sin omgivning, och binas försvinnanden, och som en cesur ungefär mitt i denna akut realistiska roman byter USA president. Den nya presidentens namn nämns inte, men vi kan lokalisera valvinsten till november 2016.

 

Offill skriver intelligent och ironisk prosa, så smart att den nästan glänser. I hennes språk bär allt på en baksida – kanske inte definitionsmässigt dess motsats, men något annorlunda. Det skapar en laddning hos hennes karaktärer. Tyvärr lyckas Alva Dahl, som annars är en så briljant översättare, inte helt överföra denna slängiga stil och ge den en adekvat svensk motsvarighet.

 

När Ben beklagar sig över Lizzies insatser säger han: ”Jag önskar att du var en riktig psykolog […] Då skulle vi vara rika nu.” I originalet säger han ”shrink”, som ju är ett ganska grovt förlöjligande. Och när Lizzie för en student utbrister att hon hade stora planer en gång i världen, ”Stora planer, åtminstone halvstora”, är originalet inte lika välformulerat: ”Biggish ones, medium at least”. Därmed går vi miste om något av Lizzies resignerat luttrade tonfall, som är en så viktig del i att förmedla hennes personlighet.

 

Men ändå lyckas vi få besked, svart på vitt, hur vilsna vi har blivit av vårt moderna predikament. Lizzie är disträ, men också en anomali i kraft av sin genuina godhet. Hon har ”ett slösaktigt hjärta”, får vi veta, en kategorisering som skapar kontur åt hennes utsatthet. Det går att uttyda ett religiöst moment i de frågor som hon tar del av som Sylvias assistent, och överlag i den form av barmhärtighet som hon ägnar sig åt. Som en outtalad fråga lyder ett ”kan man hjälpa andra utan att själv bli utnyttjad?”

 

Denna krisiga kvinna blir en galjonsfigur för en ny slags feminism, där Offill tar sig an angelägna frågor utifrån en subtil politisk agenda. Hon skriver en satir över vår besatthet inför efemära ting och företeelser. Hur kommer det sig att vi inte värdesätter det som betyder något på riktigt?

 

Det finns mycket att fnissa åt i denna roman. Till exempel Bens intresse för att läsa böcker om krig (se där en generalisering som har empiriskt stöd): ”Hela dagen ligger Ben på soffan och läser en gigantisk bok om krigets historia. Men han köpte den på antikvariat så den slutar vid första världskriget.” Man fnissar något mörkare åt hennes stilla konstaterande om vad åren gör med en kvinnas utseende, och att när en yngre man studerar henne är det bara för att han vill placera henne: ”När jag var yngre hände det att jag förstod varför en man stirrade på mig, men nuförtiden är det oftast bara hans minne som trilskas.”

 

När man tror sig ana vartåt det barkar tar Offills intrig nya vändningar. Det är ett slags skönlitterärt berättande som nästan ignorerar det vi förväntar oss i karaktärisering. Lizzie är uppenbart deprimerad, eller bara neurotiskt ängslig inför framtiden och den annalkande katastrofen. Därav titelns utpekande om väder, att det är en atmosfärisk störning både på individnivå och på universell nivå. Det är ödesfrågor av hög dignitet som avhandlas i denna filosofiska roman, men det sker med en sällsam form av lätthet.

 

Jenny Offill visar hur romanen är en idealisk form för att berätta om annat än vad den gjorde för hundra och hundrafemtio år sedan. Hon förnyar denna koloss, och skriver en prosa som gnistrar av humor, när hon framför vassa och originella anekdoter, som hela tiden bidrar till att förstärka intrycket av Lizzies belägenhet.   

Att läsa Väder är en upplevelse som inte ter sig så märklig medan det pågår. Den är väl ok, tänker jag, men jag vet också hur mycket hennes förra roman betydde när jag väl hade smält den. Det är det klaraste kriteriet: en roman som vägrar släppa taget, som bara fortsätter göra sin verkan långt efter att man slutat läsa den. Det Offill gör är att riva barriären mellan fiktionen och det reella, och uppfinner därmed en ny slags realism.

Sitt Marie-Rose, Etel Adnan, översättning Kajsa Sundin, Rámus

När Louise Glück fick Nobelpriset i fjol blev jag både lite glad och lite ledsen. Glad för att hon är en så bra poet, men ledsen för att valet kändes som en truism. Det finns mer spännande namn än att än en gång belöna någon som skriver prydlig amerikansk poesi med referensramar som ledamöterna i Svenska Akademien kan nicka igenkännande åt.

 

Etel Adnan föddes 1925 i Libanon, och skriver på franska och engelska. Hon har bott många år i USA, men bor nu i Frankrike. För ett par år sedan utkom två böcker på svenska, den monumentala Den arabiska apokalypsen på Smockadoll och I hjärtat av hjärtat av ett annat land på Rámus – samma förlag som alltså utger Glück. Att det dröjt så länge att introducera denna obestridligt epokgörande poesi på svenska är märkligt, men desto mer välkommet att det äntligen skedde.

 

Sitt Marie-Rose är hennes första roman från 1978, skriven på franska. Dess huvudperson är en omtyckt lärare på en skola för dövstumma, och hon grips för landsförräderi. Den man som har hennes öde i sina händer är en gammal barndomsvän, Mounir, som dessutom var mer eller mindre hemligt förälskad i henne. Det är en intrikat vändning för en roman.

 

Det är också en intrikat skriven roman, som inleds med en prolog där en författare approcheras av en filmregissör, som vill att hon ska skriva en film om några arbetares levnadsöden i Beirut. Vad resultatet blir är en mångstämmig roman där olika gestalter turas om att berätta om Marie-Rose, däribland Mounir och några av hennes elever, samt hon själv. Formen är uppbruten, hetsigt drivande med nya karaktärer som belyser och förklarar, där kaoset och förödelsen ges något som liknar telegrammets stilmönster. Skickligt lotsar Adnan sin historia förbi den sentimentalitet som annars är en stötesten för en viss typ av roman.

 

Det är en excentrisk roman som försöker fånga den dagsaktuella politiken. Hellre en excentrisk roman än en roman om excentriska gestalter: de är oftast bara tråkiga, självupptagna och förutsägbara. Marie-Rose är relaterbar i sin aktivism, och Adnan visar nödvändigheten i detta motstånd, när den ställs mot plikten, och den avtrubbning av etik som plikt och lojalitet kan medföra, när indoktrineringen sätts in i tidig ålder. Som alternativ är hon delaktig i Association des amis de Jérusalem (Föreningen för Jerusalems vänner), och när hon lämnar sin man för en palestinsk käresta provocerar det fram ett gripande och en dödsdom.

 

Adnan berättar om följderna av moderniseringen, inbördeskriget och jordbävningarna, hur Libanon splittras både av bomberna och av invånarnas svårighet att hantera allt som strider mot traditionerna. Det blir en påminnelse om det våldsamma 70-talet med dess sekvenser av terrordåd, och att vår tids terrorism inte saknar motstycke i historien. Här får vi på nära håll bevittna hur långvariga konflikter sliter sönder, hur bomberna orsakar skador både på insidan och på utsidan. Jag läser romanen medan jag parallellt följer utvecklingen i Gaza.

 

Utan att överdriva visar Adnan människans dragning till förstörelsen, att det finns något efterlängtat i den förlösning som våld skänker. Med dokumentära inslag blir hennes berättelse akut och manande. När hon ges röst i några av de längre partierna bärs den av vanmakt och förtvivlan, men också av det okuvade. Så ser jag det tidlösa i hennes motstånd som jämförbart med Antigones berömda uppror mot Kreon i Sofokles pjäs: här står tvekampen mellan våld och kärlek.

 

Det handlar inte så mycket om religion som om enkel medmänsklighet. Om samspelet mellan känsla och slagkraft, där inga goda beslut kan fattas om känslan inte ges utrymme. Det handlar också om barnen och deras utsatthet, när de förstår mer om livets villkor än vad som är bra för dem.

 

Bland mycket annat att lyfta fram finns feminismen som en ofta outtalad fond, när Adnan uppmärksammar de kringskärningar som drabbar kvinnor  i takt med att deras frigörelse blir synlig i det offentliga rummet. Det är en klassisk effekt: när kvinnor väl ges tillträde på arbetsmarknaden blir männen ängsliga och börjar längta tillbaka till en tid när deras privilegier inte ifrågasattes.

 

Så, Sitt Marie-Rose är en viktig bok, men också en ovanlig bok. Inte enbart för att den är intrikat, ett drag som inte heller ska överdrivas. Etel Adnan träder tillbaka som författare och låter de olika rösterna själva framföra denna allmängiltiga och tidlösa historia. Det är ett fruktbart sätt att skriva, nästan stillöst men ändå så oerhört drabbande och bra.

Shuggie Bain, Douglas Stuart, Picador

Redan första stycket räcker för att nagla fast läsaren. Vi får följa den unge vuxne Glasgow-bon Shuggie, som inte har annat att göra än att vänta på och se fram emot morgondagen. Den som lever i ett odrägligt nu och ett ännu värre då har bara detta val. I morgon. Kanske det är bättre då.

 

Sedan kastas vi drygt tio år bakåt i tiden, till den överdjävliga barndomen. Douglas Stuarts debutroman Shuggie Bain har fått Bookerpriset och så många lovord – jag räknar till 41 blurbs i min pocket – att man kan känna viss bävan inför den. Kan den leva upp till hälften så vore det tillräckligt. Men det är så här med riktigt bra romaner, att de kan utplåna intryck från föregångare, och radera vad man mints från liknande skildringar. För drygt tjugo år sedan läste jag ett koppel av irländska uppväxtskildringar, präglade av stenhård fattigdom, obönhörlig alkoholism, och rå humor. Samtliga blev prisbelönade och hyllade. Stuart verkar i den traditionen.   

 

Shuggie har fått sitt namn efter sin far, taxichaffis och osofistikerad vivör. Snabbt lämnar han familjen för sin nya flickvän, och lämnar hustrun Agnes ensam med barnen, tonåringarna Caff (Catherine) och Leek (Alexander) och den vid början endast sexårige Shuggie (Hugh). Agnes dricker, och hennes kamp med – oftare mot – alkoholen är i fokus under Shuggies uppväxt. De rör sig geografiskt mot fattigare och ruffigare områden, där Agnes tas emot av grannarna med ett par valiumtabletter och några stadiga vodkaslattar i te-muggar mitt ute på gatan.    

 

Med religionen som fond, katoliker och protestanter som försöker leva sida vid sida. Stuart skriver med humorn som överlevnadsstrategi, och det är en svår balansgång. Att skämta om misär innebär svåra överväganden, men vad som ger hans berättelse ytterligare dimensioner är att han verkar delvis utgå från egna erfarenheter. Shuggie växer upp som ett mobbat barn, som tyr sig till flickor och dockor. Medan Leek oroas över hur det ska gå för sin yngre bror: ”What good was a soft boy in a hard world?”

 

Men Stuarts förmåga att ge berättelsen kontur består också i hans observationsförmåga, hur han återkommande beskriver i detalj hur Agnes drickande ser ut, till exempel med vilken expertis hon behandlar ölskummet när hon handskas med sina burkar Special Brew. Men också i en avgörande scen när hon går i ösregn för att pantsätta en päls, och desperationen och förnedringen när hon frågar efter vägbeskrivning på en bensinmack, och kvickt blir genomskådad som alkoholist. Hela hennes berättelse består av denna orättvisa strid mot alkoholen och dess följder, alla lögner och allt svek som den genererar. Hur hon nallar av socialbidraget och ligger med grannskapets män för att få slantar för att ombesörja sitt drickande.

 

En av dessa konsekvenser är förstås våldet, som manifesteras när Agnes mamma ber sin dotter täcka över sina blåmärken och mammans kompisar, ”a clutch of old dears”, tjuvlyssnar: ”The women peeling potatoes exchanged a symphatetic glance that said they knew how bruises could be more plentiful than hugs in a marriage, and not just for the women.” Porträttet av Agnes blir romanens osynliga huvudperson, en kvinna som försöker göra allt för sina barn, men som får dagliga återfall. Stuart rör sig tätt inpå hennes osäkerhet, tar oss rätt in i hennes skamfyllda huvud, och det är plågsamt att följa. Och det är ju så här: jag har läst många, alltför många skildringar av misär och elände, men har jag någonsin läst en så drabbande skildring, som går rätt in i hjärteroten, som i porträttet av Agnes långsamt dödliga drickande.

Våldet finns ännu mer i hur Shuggie behandlas på skolan, på hemväg därifrån, och hur svårt det är för honom att klara sig utan att drabbas av smädliga glåpord och tvättäkta misshandel. Det är ännu mer plågsamt att maktlöst bevittna detta, kanske eftersom man läser med vetskapen att det är så vanligt förekommande. Likaså Agnes: i detta Thatchers storbritanniska 80-tal finns det inget unikt med hennes alkoholism, utan det är något som grannskapets kvinnor tar till för att uthärda armodet. Och männen? De håller sig oftast undan hemmet, tar första bästa chans att sjappa, om det är till puben eller till nästa varma famn kan kvitta. I den här romanen ligger sympatierna klart på de övergivna kvinnorna.

 

Stuarts språk är dialektalt i replikerna, och det känns som en nödvändig eftergift åt det atmosfärskapande han är ute efter. Därför liknar det inte den buskis som ibland uppstår när dialekten tar över berättandet. Här blir dialekten ett inslag som förstärker det gagnlösa i karaktärernas önskan att ta sig därifrån, men också hur förstörande det är att inte ens ha något att hoppas på. I några ömma scener försöker Agnes också behålla någon slags värdighet genom att lära Shuggie att göra sig av med sin dialekt, eftersom den gör honom så utsatt. Håll huvudet högt, lyder hennes ständiga uppmaning, som också blir romanens nödvändiga och oväntade ljuspunkt. Kärleken mellan Agnes och Shuggie är starkare än allt annat.

 

Det blir en roman om förtvivlan, som visar hur svårt det är att leva, men också om överlevnad och hur det går att uthärda svåra omständigheter. Det finns många ögonblick som visar hur katastrofalt svår Shuggies uppväxt är. Hur det påverkar hans självkänsla, visst, men också hans fysik, att ständigt vara i beredskap för mammans nyckfulla beteende när hon dricker. På hemväg från skolan lär han sig att om han hör countrymusik spelas i hemmet, då är det kört. Här saknas den konventionella alkoholromantik som man utan besvär kan hitta i så många berättelser om hur supandet förlöser kreativiteten: här är drickandet bara förtärande, förgörande, förstörande.

 

Mycket har sagts om vilken rolig roman Shuggie Bain är. Jag skrattade inte en enda gång. Det beror ju på att Douglas Stuart lyckas förmedla karaktärernas utsatthet utan att göra dem till vare sig föredömen eller avskräckande exempel. Hur djupt Agnes än sjunker i förnedring behåller hon sin mänsklighet, det som gör henne så igenkännbar, att det finns så mycket av var och en av oss i henne. Jag må vara ursäktad om jag inte finner det roligt.