att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

20 dec. 2016

Därur orden, Jonas Rasmussen, Trombone


Vilken är Edgar Allan Poes rysligaste novell? ”Berenice” skulle vara min kandidat, den korta novellen om stackars Egaeus som blir besatt av Berenices tänder, drömmer om dem, och när hon dör upptäcker han i sin ägo en ask som innehåller trettiotvå stumpar från hennes skändade käft, som någon stygging plockat på sig. Den här är så otäck att jag knappt klarar av att läsa klart den.  

Varför den? Jo, jag är fasligt skraj för tänder, och vill nog hävda att det är alla med ett uns fantasi. Tänderna är ju den synliga delen av skelettet – Döden – och frågan är väl snarare vad det är för fel på dem som kan skåda Döden så i sin vita – nåja – form utan att drabbas av ångest.


Det lilla förlaget Trombone har serien Svavel, som är en slags Novellix för poesi, det vill säga något ännu tunnare än de redan i sig tunna diktsamlingarna. Där ger Jonas Rasmussen nu ut boken Därur orden. Det är nummer sexton, och talet sexton syns inte bara i de ynka sexton sidor boken inrymmer, utan finurligt nog finns det hos en så kallat normal människa sexton tänder i över- och lika många i underkäken. Och pagineringen följer den tandstatus patienten Rasmussen har – ni vet, den där kryptiska kommunikationen mellan tandläkaren och tandhygienisten, i det här fallet en översida från 2:8-2:1 och 3:1-3:8 och en nedersida från 1:8-1:1 och 4:1-4:8.

Rasmussen är nog mest bekant som översättare av suverän dansk poesi (Morten Søndergaard, Pia Tafdrup, Mette Moestrup, med flera). Det här är en skapelseberättelse av privat art, som tar oss rätt in i det mest intima – munnen. Med Mirja Unges ord, Det var ur munnarna orden kom … Privat – ja, och ur pagineringen hittar vi flitig förekomst av ”gingivit”, som förklaras vara blödande tandkött, och att det är vanligt förekommande när psykofarmaka använts.

Jagets skapelseberättelse. Intimiteten finns också i att vi inte gärna utforskar någon annans mun – det är sällsynt att vi bjuds in där. Om vi inte kysser någon (”The type of kisses where teeth collide”, som Arctic Monkeys sjunger i ”Reckless Serenade”). Poesin är också det rätta stället för den typ av oro som finns i allt som har med munnen att göra, genom att erbjuda ett hem åt en av de mest estetiskt fruktbara känslorna: bävan.

Det hållbara kan också gå itu, vet Rasmussen, att själva emaljen kan spricka: ”En dag spricker ett språk / och rösten bär fram sina skärvor / sin entropi av sanningar”. I ljuden finns en hårdhet – ”konsonanterna knastrar” – som kan erinra om hur Katarina Frostenson arbetar med ljud. Rasmussen formulerar mer eller mindre explicit en önskan att orden än en gång ska betyda något, att vi börjar erkänna att de påverkar och förändrar vår existens. Att de helt enkelt är viktiga, viktigare än vi låtsas om. Ja, att det är ett paradigmskifte på väg, att vi måste börja acceptera ordens betydelse.   

I dikterna hinner Rasmussen visa en del av vad munnen ger uttryck åt. Inte bara trevligheter. Medan jag läser börjar Rapport på tv, och jag hör om den turkiska polisen  som under dagen har skjutit den ryska ambassadören i Ankara. Attentatsmannen ska ha ropat ”Allahu Akbar”, enligt tv, och det hör jag precis efter att ha läst Rasmussen berätta att just den frasen hör till det en mun kan säga (han syftar på Saddam Hussein, får vi veta i kommentarsdelen). Munnen som tillhåll för det ohyggliga.

Men munnen är också platsen för bönen, det som är vad poesin borde ägna sig åt i högre utsträckning. Här finns det åtminstone en ansats, en strävan i den riktningen. Ja, den här korta boken kan förstås inte bli mer än så, en prolog till något större – eller kanske hellre en ouvertyr. Det är en inledning till något som borde utvecklas. Det här är dikt som är på väg att födas, och som lever i det outtalade, i det som väntar på att komma till liv.   

Kanske min rädsla för tänder också har att göra med att det är med hjälp av tandstatusen anonyma lik brukar identifieras. Men munnen är ju också livsplatsen, där vi låter den livgivande födan forsa fram. Samt att andningen företar samma färd. En hel del av detta inryms i denna förtätade bok, som jag absolut kan rekommendera till den som har tid över – exempelvis när du sitter i väntrummet hos tandläkaren.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar