att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

6 juni 2021

Orientering, Skurups skrivarlinje 2021

Som ett tidigt sommartecken anländer antologin som sammanställs av Skurups skrivarlinje, som summerar ett läsårs vedermödor. Årets bok, Orientering, är till det yttre lik flera av sina föregångare. Fler kvinnor än män skriver, fler skriver poesi än prosa. Liksom tidigare handlar det också mycket om studentlivet, om naturen, om lätta droger och tungt hångel, om grön sommar och John Bauer, och en del om våld. Den pandemi som inleddes i fjol har ju redan satt spår i flera av årets utgivna fiktiva böcker, men här dominerar den inte alls.

 

De nitton deltagarna är i demokratisk anda uppställda alfabetiskt, och en genomgång skulle kunna uppmärksamma var och en av dem. Generellt är det en genomarbetad samling. Många arbetar med vagheten, och visar dess nödvändighet, när den ska samarbeta med precisionen. En viss vaghet krävs för att det inte ska bli övertydligt. I den här boken hittar jag ett geni och arton begåvade författare.

 


Här skriver Emilia Alvarez några av de mest sommartecknade blomstrande dikter jag läst på länge. När hon övergår i prosa blir det än mer övertygande, och öppnar mot mer bärande avgrunder, där det idylliska infekteras av något vagt hotfullt. Arvid Boströms diktion är åt det mer slängiga hållet (när Bengt Ohlsson slutar skriva krönikor finns en ersättare färdig här). Men han visar också sårbarhet i sina dikter. Hans Carlsson skriver en ovanlig klimatdikt, som tar sig an ett nyhetsflöde på ett piggt sätt.

 

Hos Nino Forss berättande dikter finns också en sårbar kärlek, men också fin medvetenhet om färger och hur de ska presenteras. De korta sekvenserna skapar balans mellan humor och allvar. Nadja Gollbo har fullständig närvaro i texten när hon skriver om sex och färger, bra bildspråk och en språkmedvetenhet när hon tar sig an sitt innehåll. Hon har också bra liknelser: ”Det finns bara timmar och dagar och de flyter i en ström av honung: sega, drypande och gyllene av ljuset. Det är sommar, den har bara börjat.”

 

Samlingens klart lysande stjärna är Frej Haar. Hen har skrivit något som liknar en recension av Katarina Frostenons bok K, men det är ett angrepp som utmynnar i en privat historia om kön och genus, en furiös essä som söker upp all potential som finns i språket, i viljan att häva sig utan att förhäva sig: ”I nästa liv vill jag vara en dinosaurie. En amöba. Ett dammkorn. En domkraft.” Det är en våghalsigt hyperfokuserad text, lika bitsk som den är konstruktiv i sitt sätt att försöka förstå. Tror inte jag läst något lika drabbande av en oetablerad författare sedan jag för nästan tio år sedan som medlem i Consts redaktionsråd läste Lidija Praizovics text om Biskops-Arnö.

 

Argt och konstruktivt är det också hos Li Kristjansdottir, när hon skriver en novell om NMR, och om våld som föder mer våld. Joel Larsson skriver med precision om studentlivet, om svampar och den skräck som kan frammanas ur tomma intet. I Jorunn Lavonius naturdikter är floran prydligt presenterad, där ett personligt minne försöker göra sig hörd förbi naturens skyddande hinna. Det blir den egna erfarenheten som på något sätt vinner över naturinslagen, och det gör dikterna starkare, när hon väl släpper på driften att förhålla sig till det konkret omgivande.

 

Nora Madsen är den som kanske tydligt illustrerar den svåra balansgången mellan vaghet och precision. Att det behöver vara vagt, men förhoppningsvis inte diffust. Madsens noveller är konkreta men uppluckrade, och det är befriande hur hon arbetar i olika texttyper, och varierar tonläge och stämningsläge utifrån de skilda förutsättningarna. I Elsa Meyers tio korta bidrag finns ett öga för tillvarons dråpligheter, som kan få en att tänka på Lydia Davis. Viss risk föreligger att det erinrar om stand up-monologen ibland: ”Killar, alltså …”

 

Jag tycker väldigt mycket om Nanna Mikkelsens novell ”Våra kära vänner”, som lägger fram en dramatisk situation. Det här är så bra att man kan hitta likheter med några av Katherine Mansfileds bästa noveller (som ”Bliss”), men det blir ändå inte osjälvständigt. Det är bara en stark novell, som befinner sig långt ifrån den gängse dirty realism som man brukar hitta i svenska samtidsnoveller. Mikkelsen skriver om kometer, om lycka som ska infrias, och även om det är oslipat är det bra läsning, med mycket outtalat mellan raderna.

 

Mona Monasar skriver essäistisk poesi om James Baldwin. Implicit finns ett resonemang om hur internettrollen hatar sönder sitt psyke, och att det kan finnas värre saker än att själv bli utsatt för hat, såsom identitetsförlust. Det är en skarp, modig text. I Hilma Olssons novell drömmer en hårfrisörska om sex med en av kunderna, men nöjer sig med en mindre attraktiv älskare. Det är en novell som skickligt gestaltar huvudpersonens förtvivlan, och sårigheten förmedlas osminkat och oförutsägbart.

 

Den poesi Lisa Quartey skriver är både generisk och originell. Här märks det att hon är en bra läsare, men hon tar sig an sitt material på ett ibland nydanande sätt, och skriver både varierande och konsekvent. Hennes färgkatalog liknar en barnbok, rolig och alarmerande. Och den som kan skriva så här insiktsfullt om färger kommer det att gå bra för:

 

Himlen     Blått som himlen     Himlens välvningar och himlavalvet

     Blått som tystnaden är blå     Och sorgen     Som timglas tårar och tid

Tiden     Den är blå     Och sömnen     Stillheten är blå     Och drömmen

     Fallet och frosten     Floden och forsen     Den eviga evigheten

 

Liksom några av de tidigare poeterna söker Hillevi Ringgren efter ords likhet. Hennes dikter om hästar söker och söker en form, där associationerna och rimmen ska fästa. Kebron Tesfamikael skriver komprimerat i fyra olika texttyper, där överanvändandet av ordet ”surrealism” stör en aning, hur medvetet greppet än är. Den entusiasm Jelena Wikberg ansluter till i sitt nostalgiska resevykort från Jugoslavien är svår att motstå, även om narrativet behöver utvecklas i en längre berättelse. Och David Östbergs korta dikter (71 ord totalt) frammanar desperation och otrygghet på ett övertygande sätt, även om jag även här gärna sett en utveckling i ett längre format.

 

Som sagt tidigare, Skurups skrivarlinje är en plantskola som bara under 2000-talet fostrat författare som Ida Börjel, Andrzej Tichý, Linus de Faire, Negar Naseh, Hanna Nordenhök, David Väyrynen, Anna Axfors och David Zimmerman. I årets bok finns alltså arton talangfulla författare, där jag inte skulle bli förvånad om en handfull plockades upp av förlag. Vore jag själv förläggare skulle jag genast kontakta Frej Haar.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar